MELLAN MIDNATT OCH GRYNING

20 november, 2018

Det här med att slentrianzappa mig runt på Itunes utbud har blivit lite av ny favoritsysselsättning. Just den där funktionen att det dyker upp filmtitlar som andra som sett filmen också sett, filmer som liknar varandra, det är verkligen bra. Dessutom kommer det ofta upp titlar som jag antingen glömt eller helt enkelt inte visste fanns. Som The Morning After till exempel.

På svenska fick den heta Mellan midnatt och gryning och jag är återigen nästintill förvånad att jag inte redan sett den. Regisserad av Sidney Lumet (= en gammal favorit) och med Jane Fonda (= en gammal favorit) och Jeff Bridges (= en gammal favorit) i huvudrollerna, jag menar, vad finns det att inte gilla eller åtminstone inte bli nyfiken på? Klart jag hyrde den!

Alex (Jane Fonda) vaknar upp bakfull och jävlig i en dubbelsäng bredvid en man. Hon är alldeles blodig och han också. Den största skillnaden mellan dom två är att hon lever och han är död. Han har en kniv i bröstet och Alex får såklart panik. Full som hon var minns hon ingenting men sakta men säkert nystar filmen upp denna mordgåta.

Alex är en skådespelare på dekis, en kvinna som sett dina bättre dagar både privat och på arbetet. Av en slump träffar hon på Turner (Jeff Bridges), en lite yngre man med nån form av tröttsam ras-tourettes (han låter som en riktigt dum rasse-bonde när han pratar men utan dom karakteristiska yttre attiraljerna såsom keps och flanellskjorta). Turner ger Alex skjuts från flygplatsen (när hon i sin iver att rymma lyckades sätta sig själv ÄNNU mer i skiten).

Det här är alltså en film som gav Jane Fonda sin sjunde (och senaste) Oscarsnominering, hon vann dock inte denna gång. Det gjorde Marlee Matlin för Bortom alla ord. Tänk att även Sigourney Weaver var nominerad detta år, för Aliens! Men Jane Fonda ÄR riktigt bra i rollen som trasig suput, vacker som en dag (såklart) men ändå risig på ett ganska naturligt sätt. Hon vaknar till exempelvis inte upp den där mord-morgonen med perfekt sminkning och hår, nejdå, det är utsmetat precis sådär som det kan vara och håret står lite åt alla håll (som det normalt sett gör om det är lockat och tuperat med en massa hårspray. Vi pratar ändå 80-tal här!)

Jeff Bridges är nio år yngre än Jane Fonda och det är ganska precis vad det känns som i filmen, Jane Fonda är dock slätare i ansiktet nu än hon var för 32 år sedan och DET känns ju rätt skumt. Filmen för övrigt är en skön mix mellan 70-tal och 80-talskänsla (trots att den är producerad 1986), men gillar man denna “typ” av film känns det som ett måste att ändå se den. Inte den bästa i genren, nej långt ifrån, men sevärd och detta mycket på grund av bra skådespelarprestationer. Mordhistorien i sig känns mest krystad.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: