BACK TO THE 80´S: MIDNIGHT RUN (1988)

14 oktober, 2014

.

.

.

Förlåt mig Johan som har Midnight Run på plats nummer 1 på årsbästalistan från 1988.

Förlåt mig Christian som har Midnight Run som en av blott 30 filmer som fått betyget 5/5.

Förlåt mig Henke som skrivit en mycket positiv recension om Midnight Run och ger den 4/5.

Förlåt mig Jojje och Steffo. Jag vet att ni båda tycker väldigt mycket om den här filmen.

Förlåt mig Fiffi säger mitt minne och kryper baklänges in i ett dammigt hörn och skäms.

Jag mindes Midnight Run som en helt okej film, ingen favorit men okej. När jag såg om filmen inför detta tema slog det mig att jag blandat ihop den i skallen med en annan film från åttiotalet och att det var därför jag satt och väntade på John Candys nuna hela filmen som såklart inte dök upp.

I Midnight Run åker två män bil, flyg och tåg precis som snubbarna gör i Planes, trains and automobiles (Raka spåret till Chicago). I Midnight Run är det Robert De Niro och Charles Grodin, i den andra filmen Steve Martin och John Candy. Same same but different tydligen, i alla fall i min hjärna.

Visst bjuder den här filmen på en mysig 80-tals-känsla. Visst har den en skön mix av humor och spänning, en mix som inget årtionde varken före eller efter 80 har lyckats lika bra med. Visst är filmen full med tidstypisk musik men….men…..meeeeeeeeeeeen USCH så tradig film det är! Jag är helt ointresserad av den där fd polisen Jack Walsh (De Niro) och den där “duken” Mardukas (Grodin) och deras snicksnackande.

Det filmen har på plussidan är två scener med MAGISKA barnskådespelare. Dels en superkort scen ombord på ett flygplan när Walsh klipper och klistrar och en liten kille sitter på platsen bredvid och dels när Walsh träffar dottern till sin ex-fru för första gången på många år (eller är det hans barn?). Hennes blick känns, den känns långt ut genom TV:n.

Det här är alltså en film som är mångas favorit från 80-talet. Dock inte min.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer det två filmer till från mitt favoritfilmår 1988.

{ 8 comments… read them below or add one }

Jojjenito oktober 14, 2014 kl. 08:36

“The Power of Christ compels you!”
“The Power of Christ compels you!”
“The Power of Christ compels you!”

Uppenbarligen har en demon tagit Fiffi i besittning. 😉

Jag tror jag såg den senast i julas när jag var hemma i Knivsta. Så rolig och skön.

Svara

Fiffi oktober 15, 2014 kl. 16:29

Jojjenito:
Hahaha, jorå, Den Dåliga Smak-Demonen? 😉

Svara

Henke oktober 14, 2014 kl. 10:39

LOL. Hinner inte läsa och ta in din text. Inledningen räckte för att inse direkt att denna text måste “soakas” in ordentligt. Återkommer.

Svara

Fiffi oktober 15, 2014 kl. 16:30

Henke:
Den behöver nog inte soakas in speciellt mycket, det var ju bara en seg liten film 😉

Svara

Steffo oktober 14, 2014 kl. 11:30

Helt klart en demon där som härjar! Här behövs en rejäl exorcism! 😉

Svara

Fiffi oktober 15, 2014 kl. 16:30

Steffo:
Tror du det hjälper? 😉

Svara

filmitch oktober 19, 2014 kl. 21:55

Outgrundliga äro herrens vägar…. eller kanske inte då jag vet att du inte gillar DeNiro det behövs en Stallone som parhäst för att projektet ska ros i hamn. Vi har alla en och annan film som “alla” gillar men man tycker inte om den själv. Jag har många filmer på den listan t.ex Die hard och E.T.

Svara

Fiffi oktober 20, 2014 kl. 21:35

filmitch:
Det hade gjort skillnad med andra skådespelare i huvudrollerna, helt klart. Så subjektiv är jag 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: