Mors-dag-helg: MY MOM´S NEW BOYFRIEND

26 maj, 2013

Henry Durand (Colin Hanks) har en väldigt tjock mamma (Meg Ryan). Hon är så tjock så hon ramlar när hon går i trappor men Henry älskar sin mamma och tycker inte ens hon är pinsam när hon dricker big gulps-läsk. Nu är Henry en vuxen man och kanske är det därför han inte skäms men man vet aldrig, det är trots allt en amerikansk film och det skulle kunna bero på andra saker, att han tyckte syns om sin mamma för att hon blev lämnad av Henrys pappa till exempel. Nu är det inte så, Henry är helt enkelt en hyvens son som gillar sin mamma.

När Henry kommer hem och hälsar på nåt år senare ligger det en riktig urping vid poolen och solar i bikini. Han knackar henne försiktigt på axeln i tron att hon – eller han – gått fel men när hon vänder sig om ser han att det är hans mamma som bantat stenhårt. Som nysmal och nysnygg går hon bärsärk bland dom unga männen och dejtar en hel drös samtidigt vilket är jobbigt för den ordentlige Henry som precis förlovat sig med sin kärlek (Selma Blair). Det som är om möjligt ännu jobbigare är att Henry jobbar som federal agent och när mammas nya pojkvän (Antonio Banderas) visar sig vara en riktig skummis blir han satt att spionera på sin egen mamma.

Såna här filmen är luriga. Ibland gömmer det sig en riktig pärla innanför fodralet och ibland – som här – nåt ganska unket. Storyn i sig är rent utsagt dum men ibland spelar inte ens det någon roll, filmen kan vara charmig och sevärd ändå. För mig blir filmen som bäst när jag blundar och hör Meg Ryan och Colin Hanks prata. Colin är nämligen otroligt röst-lik sin pappa Tom och när jag hör pratet svischar min hjärna iväg till Du har mail och Sömnlös i Seattle och hjärtat ropar JAAAA men hjärnan skriker NEEEEJ. Så kan det ju vara ibland, i andra situationer än filmtittande menar jag, men här blir det en krock som är rejäl.

Att Colin Hanks kommer bli en stor skådis i takt med stigande ålder är jag säker på. Meg Ryan däremot har försatt sina chanser till all form av fortsatt respekt när hon omdisponerade sin mun till att ta upp 50% av ansiktet. Selma Blair gillar jag och så även här och Antonio Banderas gillade jag (märk väl, imperfekt) men inte så mycket nu.

Det här är en film att både ha och mista. Det kvittar liksom.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia maj 27, 2013 kl. 05:16

Låter som att det skulle vara mer intressant med en film som hade visat hur en livslångt överviktig person blir bikini-välsvarvad utan att det syns några ärr från all bortopererad löshud… Eller en film om den fenomenala gummihudsmamman…

Svara

Fiffi maj 27, 2013 kl. 20:46

Sofia:
Haha, det kanske kommer en sån film med vad det lider 😉

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

Previous post:

Next post: