MOTHER

5 augusti, 2014

Det här är historien om en mamma och hennes ende son och mammans kamp för att få sonen frikänd när han döms för ett bestialiskt mord på en ung flicka.

Det här är även historien om en fanatisk curlingmorsa och hennes skeva förhållande till sin son och tillika sängkamrat.

Det här är också berättelsen om en mamma och en son, båda vars mentala hälsa starkt kan ifrågasättas.

Jag har svårt att få igång känslorna när jag tittar på den här filmen för varje gång jag känner det allra minsta så vänder filmen 180 grader och blir någonting annat. Det är klart att en mamma kan vara orolig för sitt enda barn, frågan är om sonen är 12, 17 eller 21 och hur mycket han egentligen måste omhuldas? Jag vet faktiskt inte.

När han pratar sex med en kompis säger han att han legat med en tjej, ”min mamma”. Kompisen reagerar inte ens. Och när han kommer hem full sent en natt kryper han ner i deras gemensamma säng, lägger handen på mammans bröst och somnar. Det blir lite äckelpäckelkänslor av det som kunde ha varit fint. Jag har som lök på laxen svårt för både skådespelaren som spelar mamman (Hye-ja Kim) och killen som spelar sonen (Bin Won), det gör det inte direkt lättare att ta till sig filmen. Att regissören Bong Jong-Ho grottar ner sig fullständigt i irriterande ljud är ännu en punkt på minuslistan. Jag tycker det är sjukt äckligt med slafs-och-klafs-ljud, med kyssar som låter av för mycket saliv, av isbitar mot tjockt glas, av svårpåträdda gummihandskar. Det är en ljudbildsorgie av sällan skådat (hört) slag.

Samtidigt. Samtidigt har filmen nåt som äter sig in i mig. Den är otäck, den är konstig, det är dom vanliga sydkoreanska inslagen av drutta-på-ändan-fars, jag känner en underlig aversion mot samtliga karaktärer och det intressanta samtalsämnet från en filmspanarträff härom månaden – kan man tycka om en film även om man inte sympatiserar med någon av karaktärerna? – blir återigen aktuellt i min hjärna. Jag personligen har märkt att jag har svårt för det. Jag behöver nån att ”hänga upp mig på” även om det bara är en liten biroll. Här finns det ingen. I princip alla handlingar känns ogrundade, i alla fall för mig, men jag är fullt medveten om att det kan härröras till kulturkrockar och att jag fortfarande har en lång väg att vandra innan jag kan säga att jag är en van åskådare av asiatisk film.

Om jag delar upp filmen i tredjedelar så är den första svag, den andra okej och den tredje jättestark. Det gör att eftersmaken blir bra trots att en hel del av ingredienserna var sådär. Men det är bra skumt att se en tonårskille (väl?) stå och kissa mot en putsad mur samtidigt som hans mamma matar honom, hon håller upp en skål med tunn mörkbrun soppa mot munnen och tvingar honom att dricka. Kameran filmar uppifrån, skålen, soppan och kisset som strilar i rännilar på asfalten och hela tiden har jag känslan av att det här är helt normalt. Vilket det kanske är. Bara inte för mig.

Jag får passa på att tacka Tommy från TNE-podden för filmtips och spark i baken så att filmen äntligen blev sedd. Det var nåt att bita i vilket alltid är kul och Bong Jong-Ho fortsätter att imponera på mig även om Snowpiercer fortfarande är ohotad etta bland hans filmer.

{ 9 comments… read them below or add one }

Magnus augusti 5, 2014 kl. 07:22

Jösses, det var en klart annorlunda film. Jag tror dock inte att jag någonsin kommer att se den, även om jag blev liiite nyfiken.

Helt klart är det i alla fall att det finns en handfull små guldkorn i den långa sandstranden av film, men jag har en känsla av att man måste vaska väldigt mycket för att hitta dem.

Svara

Fiffi augusti 5, 2014 kl. 12:26

Magnus:
Annorlunda är den men inte SÅ annorlunda. Men många ser nog Mother som ett guldkorn men jag är inte en av dessa. 🙂

Svara

Captain Charisma augusti 5, 2014 kl. 09:10

Bongs mesterverk er Memories of Murder, enough said. 😉

Svara

Fiffi augusti 5, 2014 kl. 12:27

Captain Charisma:
Jaså det tycker du 😉

Svara

Movies - Noir augusti 5, 2014 kl. 11:42

Håller med Captain Charisma – Memories of Murder är hans tveklöst bästa film och min favoritkorean alla kategorier. Min header kommer förresten från filmen…

Mother var en lätt besvikelse då jag alltså gillade MoM så pass mycket. Den var inte dålig, men kände inte så mycket för den precis som du är inne på.

Sen har du The Host som han också gjort. Sett den? Borde du kunna gilla.

Memories of Murder
Mother
Snowpiercer
The Host

Svara

Movies - Noir augusti 5, 2014 kl. 11:43

Missade visst en länk (kanske inte gick med mer än tre):

The Host

Svara

Fiffi augusti 5, 2014 kl. 12:27

Movies-Noir:
Du har helt rätt, jag gillar The Host. Mycket till och med 🙂
https://www.fiffisfilmtajm.se/the-host/

Svara

Carl augusti 6, 2014 kl. 07:13

Blev du inte ens engagerad i moderns kamp för sin son? Till och med jag som avskyr barn kunde sympatisera med den driften.

Det som stod ut för mig var den underbara dansscenen som inleder filmen och sedan återkommer, men då utspelar den sig lite annorlunda. Vackert.

Svara

Fiffi augusti 6, 2014 kl. 08:28

Carl:
Nej jag blev inte det, inte alls. Kanske för att jag hade svårt att se honom som ett barn, han såg för vuxen ut och var för weird för att nå fram till min mamma-gen, kanske för att jag aldrig kände att jag brydde mig om mamman.

Dansen var fin. En fin början och ett fint slut på filmen.

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: