FIMPEN

Kan det här vara Sveriges bästa bidrag till sportfilmsgenren – ever? Ja. Jag tror det.

Regissören Bo Widerberg såg av en slump en liten fotbollstokig kille vid namn Johan Bergman spela och bestämde sig för att göra en film om honom. Johan Bergman – aka Fimpen – spelas i filmen av Johan Bergman och Johans föräldrar och syster spelas av hans riktiga föräldrar och syster.

I filmen är Johan sex år och besitter en sån otrolig talang att han inte bara blir värvad till Hammarbys A-lag, förbundskapten Georg Åby Ericson ringer upp honom och erbjuder en plats i fotbollslandslaget. Han tackar givetvis ja men är samtidigt lite orolig, han har ju ingen tröja. Men allt sånt fixar sig, även fotbollsskor i storlek 23.

Jag blir lycklig av den här filmen. Det är hjärtvärmande att se alla scener med fullvuxna fotbollsspelare – Ralf Edström, Ronnie Hellström, Benno Magnusson, Ove Kindvall, Kenta Olsson, Roland Sandberg – spela och interagera med Fimpen som om han är en jämlike. Det hade varit så väldigt lätt att göra detta till en knasbollskomedi, att spela på det humoristiska i att Johan är ett barn men filmen väljer en annan väg. Visst blir det vardagskomik när Johan faktiskt inte kan knyta sina skor eller skriva autografer då han inte lärt sig skriva än eller att landslagskompisar får läsa gonattsaga för honom på hotellrummet men annars är filmen befriad från skriven komik, det som gör att jag sitter och fnissar och skrattar framför TV:n är att filmen – och Fimpen – är så jävla skön!

Filmen är gjord 1974 och är ett strålande tidsdokument när det kommer till folkhemssverige anno 70-tal. Kläder, ”snack”, tidsanda, reklam på bussar, löpsedlar, kvinnor som ser ut som tanter men som kanske är 35, vida byxor, Arne Hegerfors, skolbänkar, Monica Zetterlund som lärarinna, Magnus Härenstam som fotbollsspelaren ”Mackan” med den otroligt jobbiga skånska flickvännen med det balla nattlinnet (det är broderat TACK över bröstet på framsidan och VÄLKOMMEN ÅTER på ryggen) och Fimpens snabba ben. Filmens OSANNOLIKT snabba små ben. Jag fullkomligt njuter av att se detta, underbart är vad det är!

Fimpen går att se på SVTPlay fram till 20 februari 2019. Ta chansen att se den. Gör det.

FILMÅRET 1974

Hejsan hoppsan 1974, nu är det din tur! Min lista för året börjar med en relativ svag första halva för att sedan växla upp och bli en skönt stark topp-fem med en riktig favoritfilm på första plats.

Vad väntar jag på? Bara att ta tag i macheten och bege sig in i djungeln va?

10. Flörtkulorna
(Les valseuses, Regi: Bertrand Blier)

Jag minns inget mer av den här filmen än att jag har sett den och att Gérard Depardieu var med och fortfarande såg bra ut. Det var 40 år innan han tyckte det var en bra idé att svepa 14 flaskor rödtjut om dagen. MEN, hur kackig den än är, en film som fått en sån genomlökig svensk titel MÅSTE få plats på listan.

.

9. Stoppa pressarna!
(The Front Page, Regi: Billy Wilder)

Här får vi se snubbarna som tjugo år senare var griniga gamla gubbar på film: Jack Lemmon och Walter Matthau. Och Susan Sarandon är också med.
Jag har svårt att inte charmas av filmer som utspelar sig på tidningsredaktioner.

.

.

8. Foxy Brown
(Regi: Jack Hill)

Pam Grier är bland det tuffaste man kan se på film i kvinnoväg oavsett om hon heter Foxy Brown eller Jackie Brown.

.

.

7. Sista vittnet
(The Parallax View, Regi: Alan J. Pakula)

En konspirationsfilm är alltid en konspirationsfilm och är den sedan regisserad av Alan J. Pakula kan man ge sig tusan på att den är sevärd. Warren Beatty spelar huvudrollen och detta 16 år innan han hade en romans med Madonna och 43 år innan han gör sig känd som La la land-sjabblaren på Oscarsgalan.

.

.

6. Rännstensungar
(Regi: Torgny Anderberg)

Det här är barndom för mig. Rännstensungar med Cornelis Wreeswijk, Anita Lindblom och den där förlamade toksöta ungen och jag bölade och bölade och BÖLADE där jag satt uppkrupen i soffan och nynnade med i ”I min lilla lilla värld av blommor”. Jag tycker mycket mer om denna film än om originalet från 1944. Tror det beror mest på Cornelis.

.

.

5. Stilla natt, blodiga natt
(Black Christmas, Regi: Bob Clark)

Julmysskräckisslashers växer inte på träd och den här är RIKTIGT BRA. Ej att förväxla med remaken från 2006. Den är det inte. Bra alltså.

.

.

4. Avlyssningen
(The Conversation, Regi: Francis Ford Coppola)

Avslyssningen är den snyggaste icke färgglada film jag någonsin sett. Här är det inte fyra nyanser av brunt, det är fyrtiofyra eller fyraHUNDRAfyra och jag blir fan handsvettig av den scenografiska briljansen filmen bjussar på. Det jag skrev i min recension stämmer. ”Jag sitter här och klappar händerna så det liksom kli-svider i handflatorna. Kanske dreglar jag en smula, kanske rycker det i ögonfransarna, kanske måste jag byta strumpor, jag vet inte riktigt för det jag upplever nu är filmeufori av den högre skolan. Avlyssningen kan nämligen vara den SNYGGASTE film jag någonsin sett”. Och Gene Hackman alltså, han spelar SAXOFON!

.

.
3. Motorsågsmassakern
(The Texas Chain Saw Massacre, Regi: Tobe Hooper)

Säga vad man vill om Motorsågsmassakern, den har en stämning i vilken man kan skära med kniv. Underbar filmjäkel, otäck också fast man inte får se nåt. Eller kanske just precis därför. Gunnar Hansen (rip) har för evigt förkroppsligat Leatherface.

.

.

2. Skyskrapan brinner
(The Towering Inferno, Regi: John Guillermin)

GOSSE! Här snackar vi katastroffilmernas katastroffilm. OTROLIGT välgjort katastrofdrama med mängder av karaktärer man bryr sig om, en byggherre man vill slå på truten och ett slutresultat som håller mer än väl 43 år senare.

.

.

1. Gudfadern II
(The Godfather: Part II, Regi: Francis Ford Coppola)

Han var på plats fyra också den gode herr Coppola och på förstaplatsen är han HELT ohotad. Gudfadern II är den bästa uppföljaren kanske både dittills och hittills.
Episk. Ikonisk. Underbar. Felfri. Ett mästerverk helt enkelt!

 

 

Det är fler filmspanare som just idag listar sina favoriter från 1974. Klicka på bloggarnas namn för att komma till listorna. Trevlig läsning!
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmitch
Flmr
Jojjenito

Back to the 70´s: THUNDERBOLT (1974)

Varför heter den här filmen Thunderbolt på svenska? Den heter Thunderbolt and Lightfoot i original och det är precis vad den borde heta även på svenska. Filmen handlar ju om BÅDE Thunderbolt (Clint Eastwood) OCH Lightfoot (Jeff Bridges) och att tjonga upp enbart Clintan som jättefejs och namn på affischen är bara dumt, i alla fall när det kommer till såna som jag. Hade jag vetat att Jeff Bridges hade en stor roll i filmen hade jag antagligen inte väntat hela livet på att se filmen.

Nåja. Jag väntade väl kanske inte supermedvetet, det här kändes mer som en film som inte riktigt var ”min typ” och ja, just denna gång hade jag rätt. Det var inte så speciellt engagerande det här. En slemmig präst (Eastwood) predikar i en bykyrka, en man kommer dit med pistolen i högsta hugg och ska skjuta honom. Samtidigt stjäl en fejk-haltande ung man (Bridges) en cool bil för att sen som av en händelse dyka upp på grusvägen lagom när Clintan sprungit ifrån pistolmannen.

Det filmen är är välspelad, jag tycker alla gör det dom ska, till och med äckelpäcklet George Kennedy som kanske inte ÄR ett äckelpäckel men spelar en sådan med den äran. Jeff Bridges är i alla fall Jeff Bridges och han kompenserar den torre Clintan så filmen blir om inte sevärd så i alla fall tittbar.

Det här är sista filmen ut i 70-talstemat och det blev kanske inte en sorti med storband och fyrverkerier men sånt vet man ju aldrig på förhand. Vill du läsa vilka filmer jag skrivit om i temat hittar du länkarna här. Nästa tisdag börjar SOMMARTEMAT, det som sträcker sig över heeela sommaren och det blir nåt alldeles extra (tycker jag i alla fall)!

Back to the 70´s: ADJÖ TILL GÄNGET (1974)

Tänk vad skönt det kan kännas när man slår två flugor samtidigt. Jag hittar en 70-talare jag inte sett OCH Sylvester Stallone spelar en av dom stora rollerna.

Denna film må vara producerad 1974 men den osar mer 50-tal än någonting annat. Musiken skulle passa i Grease och det fullkomligt dryper brylkräm från dom välkammade kalufserna, ja, främst på herrarna då.

Adjö till gänget, eller The Lords of Flatbush som filmen heter i original, handlar om ett gäng på fyra skolungdomar, killar, som har ett ”gäng”, dom gör allt tillsammans. Men när dom växer upp och lite andra grejer blir intressant, typ tjejer, så glider dom isär. Problemen blir med ens lite större än ”hur man kan reta gallfeber på torr lärarinna som gör sitt bästa”.

Det är inte så värst mycket med denna film som är minnesvärt MEN om jag försöker vara objektiv (hur bra nu det går i sammanhanget) så är det scenerna med Sylvester Stallone som sticker ut. Han lyckas nämligen göra en brutta på smällen och det är ingen tjej att leka med. Hon vill – och SKA – gifta sig och nöjer sig inte med någon normaldyr förlovningsring. Nejdå. Hon skriker så fönstren skallrar inne hos juveleraren och jag kan inte låta bli att tycka synd om Sly som kommer behöva dras med henne i sitt liv i många många år framöver.

Förutom Stallone är det mest kända fejset Henry Wrinkler, mannen som på nåt sätt förkroppsligat 50-talet på film för många av oss genom sin roll som Fonzie i TV-serien Gänget och jag. Nu såg jag visserligen aldrig det på TV själv men man har väl hört hur snacket går. Haha. Typ. Eller inte.  *blinksmiley*

Nästa tisdag kommer du kunna läsa om en betyyydligt bättre film.

GUDFADERN DEL II

Vito Andolini föddes 1891 i den lilla sicilianska byn Corleone. Han var bara nio år när han på väg till sin fars begravning får se sin mor skjutas framför sina ögon och han tvingas fly för sitt liv från den lokale maffiabossen Don Francesco Ciccio som nu nästan lyckats eliminera hela familjen Andolini. Lille Vito hamnar så småningom på ett fartyg med siktet inställt på New York.

Jag har ända sedan jag såg dom två Gudfadern-filmerna första gången hävdat att Gudfadern 2 är bättre än ettan. Marginellt såklart, herregud, här snackar vi inte ens hundradelar, nu är vi nere på cellnivå. Men det är nåt med Gudfadern 2 som berör mig så himla himla mycket. Kanske är det hoppen i tid mellan den unge Vito (Robert De Niro) och det man fick se av den gamle (Marlon Brando) i första filmen, jag fattar liksom grejen känner jag. Och förändringen hos Michael Corleone (Al Pacino bara fortsätter briljera!), han som inte ville ha med familjen att göra i första filmen och nu ser man dom forna levande cockerspanielögonen bli hårdare och kallare för var minut av filmen som går.

Jag har bara ett litet aber att säga om filmen. Scenen när Michael och hans fru Kay (Diane Keaton) grälar på ett hotellrum. Scenen är fanimej elektrisk OCH den är lång. Ändå är den för kort. När regissör Frances Ford Coppola väljer att skrika ”CUT!” då sitter jag och gnyr ”NEEEEEEEEEJJJJJJ” i soffan för när klippet till nästa scen kommer börjar det riktigt intressanta i hotellrummet. Det man alltså inte får se. Fan också. Den scenen hade kunnat få vara tjugo minuter till, minst.

Men bortsett från detta lilla gnäll som egentligen inte är gnäll utan bara en längtan efter mer (och detta trots att filmen är hela TRE TIMMAR OCH TJUGOTVÅ MINUTER! Alltså TVÅ FULLA DVD-SKIVOR LÅNG!) så kan jag bara tillägga: satan så underbart det är med filmer som denna. Perfektion! Perfetto!

Imorgon kommer Gudfadern del III, den bespottade och avslutande delen.

Fiffis filmtajm jämför: TEXAS CHAINSAW MASSACRE då och nu

Motorsågsmassakern från 1974 är som en vandringssägen. Många pratar om den, dom flesta har ingen aning om varför och ju mer det pratas ju mer fel blir det.

Sex år efter att filmen kom ut togs den upp som exempel på videovåld i TV-programmet Studio S. Det var 1980 och det blev tittarstorm och filmen har kallats den mest hatade filmen i Sveriges historia. Filmkopior beslagtogs och förstördes och videohandlare ställdes inför rätta, svenska folket skrek sig blå och krävde förbud. Varför då kan man undra. Vuxengenerationen var verkligen underlig på den tiden. Vad är det med den här filmen som upprör så förbaskat, den är inte blodigare än vilken Rapport-sändning som helst.

Motorsågsmassakern blev en jättesucce och en språngbräda för regissören Tobe Hooper. Utan den hade Steven Spielberg antagligen inte erbjudit honom att regissera Poltergeist, bara en sån sak. Leatherface blev en av dom klassiska skräckfilmsnunorna och Gunnar Hansen som gjorde sin filmdebut här som Leatherface har en given plats i B-skräckfilmsträsket än idag. Se bara lite längre ner i texten.

Att bara ana vad som händer, att inte se allt i extrem närbild, att inte översköljas av blod och kroppsdelar tycker jag är betydligt mer läskigt än motsatsen. Därför gillar jag Motorsågsmassakern och jag gillar den mer nu än när jag såg den som liten. När jag var minifigur och såg den tyckte jag inte den var otäck alls. Det var ju bara film. Vadå videovåld? Skulle folk gå ut på gator och torg med motorsåg bara för att dom sett filmen? Jag fattade aldrig den grejen.

När jag ska titta på den nyaste versionen av Motorsågsmassakern är mina förväntningar inte speciellt höga. Okej, dom är inte superlåga heller men jag inser att det inte är nån ny Gudfadern jag ska se. Att den visas i 3D gör varken till eller ifrån för mig men måste jag välja så är det mer ifrån än till.

Filmen börjar och precis som fortsättningen/remaken av The Thing började där originalet slutade så gör även denna och jag gillar det. Filmens första fem är riktigt bra. Suggestiva och hemska minuter och stämningen i förtexterna är otroligt likt originalfilmen. För mig visar det att filmmakarna har respekt för förlagan och kanske inte enbart gör detta för pengar.

En kvart in i filmen tänker jag helt annorlunda.

Jag vet inte var jag fått den här tanken ifrån men jag tror stenhårt på att det GÅR att göra en skräckfilm utan en bystig brud i linne i någon av huvudrollerna. Nånting säger mig att det går, allting går, bara man vill. Men antagligen är det väldigt många som inte vill ända på detta beteende, som vill att trenden med blöta vita genomskinliga linnen ska hålla i sig och som tror att det vad alla vill ha och att alla syftar till dom som betalar för biobiljetter, dvs killar i åldern 15-16,5. Själv blir jag bara trött. Med bröstvårtor som pekar uppåt, sådär som dom gör på omänskliga skyltdockor, så hade huvudrollsinnehavaren Alexandra Daddario varit precis lika fin i urtvättad hoodie.

Som i dom flesta nyproducerade skräckfilmer är det mycket gegg, klafs och blod. Grafisk skräck alltså. Jag tycker inte det är så läskigt, det funkar inte riktigt på mig och 3D:n är överskattad även om jag fattar det tuffa i att en motorsåg letar sig ut genom bioduken/TV:n. Jag ser mycket hellre om ”den riktiga filmen” igen, utan 3D och fixiga effekter även om Gunnar Hansen är med även här. Och om man tycker att det är bogus med originalfilmen för att man aldrig får se motorsågen användas ”på riktigt” så är den här nyinspelningen julafton.

The Texas Chainsaw Massacre / Motorsågsmassakern 1974

Speltid = 83 minuter. Perfa!
Story = Fem ungdomar i ett hus blir våldgästade av läskig man med motorsåg, uppväxt bland gravplundrade kannibaler.
Skådespelarinsatser = Samtliga skulle kunna bytas ut mot Glada Hudik-teatern och man skulle inte märka nån skillnad. Det är liksom vanligt folk som spelar, inget mer än så men det är ganska trovärdigt rätt igenom.
Läskighet = En del. Den är läskig på ett psykologiskt sätt, inte grafiskt (så som nutidens skräckfilmer oftast försöker vara)
Charm = Om charm kan likställas med nostalgi så har den en hel del av den varan.
Mardrömmar efteråt =Njääää, inte så mycket alls.

 

Texas Chainsaw 3D 2013

Speltid = 92 min. Tummen upp!
Story =En ung kvinna åker till staden Newt i Texas då hon ärvt ett stort gammalt hus. Man kan säga att den här filmen fortsätter där originalet slutar.
Skådespelarinsatser = Standardungdomar, no more no less.
Läskighet =
Charm = Första fem var charmiga med återblickar från originalfilmen men sen dalade det.
Mardrömmar efteråt = Inga. Alls.

Jag har även skrivit om The Texas Chainsaw Massacre från 2003. Den var inte så pjåkig.

Fiffis filmtajm jämför: BLACK CHRISTMAS då och nu.

För det första kanske jag ska specificera bloggtiteln en smula. Det finns ingen sprillans ny version av Black Christmas, den senaste  gjordes 2006 och det kanske inte bör klassas som ett regelrätt ”nu”, men 1974 är definitivt ett ”då” och originalet kom det året.

I Sverige hette Black Christmas Stilla natt blodiga natt vilket känns som en ganska tråkig men fullt förståelig översättning då många skräckfilmer under den tidsperioden fick ordet natt i sig, som om ordet natt i sig skulle vara nåt läskigt. Jag fattar den där grejen lika lite som jag fattar att alla filmer med Goldie Hawn i rollistan skulle heta nåt med Tjejen som… För att ta ett nattexempel så blev Halloween (från 1978) Alla helgons blodiga natt.

Det känns trevligt med alla varianter av julmysboost såhär när det bara är några få dagar kvar till julafton men jag var en smula skeptisk till att dessa filmer skulle ge mig nåt att lägga i plus-burken vad gäller julstämning. Men, ack så fel jag hade! Jag stoppade originalet i spelaren och det tog inte många minuter förrän den välbekanta nostalgivärmen spred sig i bröstet. Jag kände lukten av varm glögg, jag kunde höra knarret av packad vit snö, välbekanta julsånger snurrade i bakhuvudet och jag mindes texturen av stickiga klänningar i tjockt tyg som känns mer som hästtäcken än klädesplagg. Jag tror min mamma, mormor och/eller farmor hade såna när jag var liten. Jag hoppas det för annars var det jag.

Något som också infinner sig är spänningspirret, det där jag känner igen från min barndom när jag såg läskiga filmer jag egentligen inte borde ha sett. Många skräckfilmer från 70-talet är otroligt bra på att skapa en krypande otäck stämning, en sån som går att skära i med smörkniv och jag hoppar till både en och två gånger. Filmen är bra gjord. Storyn håller. Skådespelarna gör sitt absolut bästa och det är härligt att se den otroligt söta Olivia Hussey i en annan roll än den som frälsarens mamma i Jesus från Nasaret. Margot Kidder, Stålmannens käresta Lois Lane, har den andra stora rollen och hon är också riktigt bra.

När första filmen är slut och jag börjar titta på remaken så känner jag direkt en ganska bra känsla i magen. Dimension Films-loggan i början får mig att tänka på Scream-filmerna, Jag vet vad du gjorde förra sommaren och en del andra teen-skräckisar som inte nödvändigtvis är urusla. Tyvärr försvinner den där känslan alltför fort. Det remaken har som är bra är julstämning. Det är blingbling och julkulor och julmusik men det är inte istället för en brasvideo jag tittar på filmen, det är för att bli skrämd. Ja, jo så är det. Det ÄR ändå en SKRÄCKFILM, inte Äntligen hemmas julspecial.

Morden är klafsiga, ljudet (likt på TV4) skruvas upp när det vankas läskigheter, skådespelarna borde inte få kallas skådisar (med Michelle Trachtenberg från Eurotrip som enda undantag) och jag blir uttråkad. Uuuuuttråkad blir jag. Jag sitter och tänker på filmen jag nyss sett, på hur smarta lösningar dom fick till och hur larviga dessa scener känns i ett nyare sammanhang. Jag får inte ihop det, jag kan inte förklara det bättre än att den här versionen känns som en plastig version av originalet, som fejkgrädde sprayad på en kladdkaka och som en halv minut senare bara är nån geggig vit vätska. Jag känner mig trött på sånt som inte känns äkta och när filmen är slut är jag glad som en speleman (tänk Kalle Moraeus när han gick vidare från Andra chansen till finalen i Globen).

Filmitch, Trash is king, Movies-Noir har också skrivit om originalet.

Black Christmas/Stilla natt blodiga natt (1974)

Black Christmas (2006)

 

SISTA VITTNET

En omtyckt senator skjuts med två skott uppe på Seattle Space Needle och efter tumult mellan den trolige revolvermannen och ett gäng vakter ramlar mördaren ner från byggnaden och dör. Case closed.

Tre år senare har sex av vittnena till mordet dött under mer eller mindre mystiska omständigheter och TV-reportern Lee Carter söker upp journalisten Joe Frady (Warren Beatty). Hon känner sig livrädd för att vara näst på tur men Joe tycker mest hon verkar lida av paranoja. Varför skulle hon mördas? Mordet på senatorn är ju uppklarat, herregud, what´s the fuzz about liksom.

Lee dör bara några dagar senare i något som klassas som självmord då sprit och tabletter är inblandade. Joe börjar bättre-sent-än-aldrig-forska i dom övriga dödsfallen och befinner sig snart i en jävligt tovig härva av konspirationer och allt verkar bottna i en mystisk organisation som heter Parallax.

Filmen är absolut inte uttalat baserad på en verklig händelse men mycket har hänt i USA´s historia som jag lätt kan dra paralleller till den här filmen, dödade politiker och andra höjdare, Watergateskandalen, Kennedy, konspirationsteorier är vardagsmat och medborgarna misstror samhället och maktens män allt mer.

Det här är alltså en film som benämns som en av dom bästa politiska thrillers som någonsin gjorts. Jag håller inte riktigt med. Sista vittnet är en tät thriller med ett smart upplägg men jag saknar ganska många bitar för att den ska nå upp till toppbetygen, en trovärdig huvudrollsinnehavare till exempel. Det är möjligt att Warren Beatty spelar och utstrålar precis det som står i manus att han ska göra men i mina ögon är han inte trovärdig alls. Han är bara en tight-ass-snubbe med högt skuren denimbyxa och ledsna ögon som hamnar i klistret alldeles för lätt hela tiden.

Regissören Alan J Pakula gjorde Alla presidentens män två år efter denna och som jag ser det är förhållandet mellan dessa två filmer som skillnaderna mellan en förrätt och varmrätt. Är då Pakulas Pelikanfallet från 1993 desserten? Ja, kanske det kanske.

Movies-Noir och Filmmedia har också skrivit om filmen och båda med betydligt fler superlativer än jag bjussade på. Rörliga bilder och tryckta ord gillade den också medans Fripps filmrevyer not so much.

AVLYSSNINGEN

Jag sitter här och klappar händerna så det liksom kli-svider i handflatorna. Kanske dreglar jag en smula, kanske rycker det i ögonfransarna, kanske måste jag byta strumpor, jag vet inte riktigt för det jag upplever nu är filmeufori av den högre skolan. Avlyssningen kan nämligen vara den SNYGGASTE film jag någonsin sett.

Som färgfascist och allmän inredningsnörd är det här som julafton, Bingolottos färgfemma, födelsedag och en femminuters fontänorgasm – samtidigt. Jag skulle kunna pausa vid varenda scen och trycka upp den frusna TV-bilden på en jättecanvas och fylla väggarna med dessa konstverk. För det är precis vad filmen är, ett bländande scenografiskt konstverk.

Jag menar vartenda ord jag skriver nu, scenografen måste ha en perfekt kallibrerad spektrofotometer inbyggd i ögongloben! Det här är inget pudriga babystjärtar fixar på en fikarast, det här är vetenskap, det är mångårig kunskap, det är ett genuint intresse, det är både kulör- och detaljperfektion och jag kan inte göra annat än att lyfta på hatten, gå ner på knä och tacka nån däruppe att den ansvarige mannen och/eller kvinnan inte står framför mig för jag hade slickat skosulorna om han/hon bad mig, jag hade gjort det och jag hade inte skämts ett enda någe för mitt tilltag. Det här är ett verk av någon som hade kunnat ta över mitt jobb på en förmiddag och kicka mig i en miniraket till månen – och det är fine. Det gäller att inse när man mött sin överman.

Francis Ford Coppola har skrivit manus och regisserat filmen om Harry Caul (Gene Hackman), avlyssnaren som fått ett uppdrag han inte riktigt vet hur han ska hantera. Kontoret/ avlyssningsrummet som han har, rummet med alla balla makapärer, är ett utrymme med tegelväggar som jag hade kunnat döda för att få äga och göra om till bostad. Eller nej, kanske inte döda men misshandla halvsvårt i alla fall. Njaeäää, misshandla var väl att ta i också men slå hårt i ansiktet med en såndär grekisk badsvamp skulle jag kunna göra – LÄTT – insmord med grov kroppspeeling, för där vill jag bo.

Det roliga med detta rum är att jag får flashar till filmen Enemy at the state (1998) där Gene Hackman pysslar med likande saker i ett rum som i känsla liknar detta till tusen. Undrar om det är meningen eller bara ett konstigt sammanträffande?

Det lilla den här filmen saknar i  manus vägs med lätthet upp av ytan men vilken jävla yta sen! Allt är sådär 70-tals-snyggt, allt från damiga knähöga vita plaststövlar till den röda brandsprutan till svarta telefoner till rullbandspelare, till ALLT ALLT ALLT. Jag vill bara gå på auktion och byta ut all inredning hemma mot prylar i brun, vit, röd och svart hårdplast.

1974 var jag två år och lekte med en hemmasydd Grodan Boll och en vit plasttelefon med nummerskiva. Tänk om jag hade fattat hur mycket snyggt som fanns runt omkring mig då och vilka filmer jag missade, men nej, jag hade min lårkorta klänning med flugsvampar på och försökte sjunga visor för smutsiga öron av Stefan Demert. Det var mitt liv på den tiden. Vilken looser jag var! Suck.

 

Katastroffilmstisdag: Jordbävningen

Det är nåt speciellt med storfilmer från 70-talet i allmänhet och katastroffilmer från samma era i synnerhet. Det tar bara sekunder av förtexten sen är jag inne i nåt som om jag hade varit Tage Danielsson och suttit i en nedsutten Chesterfieldfåtölj med en god bok och en sprakande brasa framför mig på svengelska hade kallat mysfarbrormode. Att vara i mystantmode ger inte riktigt samma vajbs så jag väljer att inte kalla det så, men jag tror andemeningen ändå går fram.

Invånarna i Los Angeles är vana vid jordbävningar men kanske inte av den magnituden som filmen Jordbävningen guidar oss igenom. Som sig bör i en katastroffilm presenteras här ett ganska stort antal personer och relationerna  dom emellan förklaras, allt för att katastrofen inte bara ska drabba natur och döda ting. Graff (Charlton Heston) är en yrkesmässigt mycket framgångsrik man men olyckligt gift med alkoholisten Remy (Ava Gardner). Han är anställd av sin svärfar (Lorne Greene) som har mycket höga tankar om honom även om han inser att dotterns rädsla för att Graff är otrogen med den vackra unga  änkan (klädd genomgående i babyrosa), Denise (Genevieve Bujold) inte är helt ogrundad.

Sen är det Miles (Richard Roundtree) som försörjer sig på motorcykeluppvisningar i tajta svarta skinnkläder med gula flames och Rosa (Victoria Principal, Dallas-Pamela) har snygga välformade T-shirt-bröst och värsta mikrofonfrillan och Walter Matthau spelar precis det han enligt Imdb heter i filmen: Drunk.

Det är en härlig samling skådespelare och en intressant sammansättning av karaktärer och John Williams musik ligger som en stämningshöjare filmen igenom.

En megastor jordbävning förstör och förgör det mesta och allt detta visas med minutiöst och perfekt genomförda effekter. Bortsett från kläder och frisyrer så är det ibland svårt att tro att filmen har 37 år på nacken. Filmens enda aber är att den egentligen aldrig är spännande, den är liksom bara…bra. Det är både svårt och dumt att se detta som något negativt men med en speltid på 123 minuter så hade det krävts en anings nagelbitande för att filmen skulle nå upp till den riktiga toppenhöjden. Men sevärd är den, och underhållande och det är aldrig fel att hamna i mysfarbrormode.

Här finns filmen att hyra.

 

 

Katastroffilmstisdag: SKYSKRAPAN BRINNER

Världens högsta skyskrapa är precis färdigbyggd och ska invigas med pompa, ståt och vackra människor uppklädda till tänderna.

Festen hålls självklart på den 150:e (översta) våningen och utsikten över staden är magnifik. Nåt som även är magnifikt är paniken som slår till när det börjar brinna på 80:e våningen och branden inte går att kontrollera och skyskrapan – fuskbygget – inte har varken sprinklersystem eller nödutgångar nog MEN den ekonomiska kalkylen höll åtminstone.

Det här är alltså en nästan fyrtio år gammal katastroffilm. Vad kunde 20th Century Fox om maffiga katastroffilmiska effekter 1974 kan man fråga sig? Jo det ska jag tala om, dom kunde MASSOR.

Skyskrapan brinner är något så häftigt som en katastoffilm som är välgjord både in i minsta effektdetalj OCH i vartenda skådespelaruttryck och jag tror receptet på denna framgång heter ”rätt man på rätt plats”. I den här filmen är nämligen toppjobben uppdelade på människor som kan sin del bäst, det vill säga John Guillermin har regisserat filmen och har ansvar för skådespelarnas insatser och Irwin Allen är actionsekvensregissör. Det känns som en smart uppdelning, den fungerar till fullo och borde kanske användas av fler än Måns Herngren och Hannes Holm (Häpp!).

Den viktigaste beståndsdelen i en katastroffilm, förutom pulshöjande effekter, är att jag bryr mig om människorna. Bryr jag mig inte blir filmen inte spännande, resten spelar liksom ingen roll. I Skyskrapan brinner får jag alldeles direkt in känslan mellan arkitekten Doug Roberts (Paul Newman) och hans fästmö Susan (Faye Dunaway) och brandchefen O’Hallorhan (Steve McQueen) är en sympatisk man som tar sitt jobb på största allvar.

Filmen är fullsmockad med stora namn som Robert Vaughn, Richard Chamberlain, Robert Wagner, Fred Astaire, William Holden och Susan Blakely (som var med i Stallonefilmen Over the top, bara en sån sak!) men det är ändå The Glass Tower som är huvudpersonen. Ett maffigt bygge som ger mig både klaustrofobi, höjdskräckspanik och skickar mina känselspröt till World Trade Center den 11 september och alla dom människor som faktiskt upplevde mycket av detta helvete i verkligheten. Att se människor frivilligt hoppa från fönster på en skyskrapa rätt ner mot en säker död, det är verkligen panikångest i sin renaste form.

Filmen var nominerad till åtta Oscars men vann bara tre. Som regnig-sommardags-matiné har jag svårt att tänka mig nåt mer klockrent. Det här är nostalgi och filmmagi när det är som allra mest katastrofalt, fast på ett positivt sätt. Visst finns det små delar av filmen som hade kunnat göras bättre men dom delarna är så pyttesmå sett till det stora hela att betyget ändå är helt givet.

 

….