BURIED

1987 gick jag omkring och sjöng på Living in a box´s hit Living in a box. Härom dagen gjorde jag samma sak fast istället för att sjunga ”Am I living in a box, am I living in a cardboard box” nynnade jag ”Ryan Reynolds in a box, Ryan Reynolds in a wooden box”.

Varför då kan man fråga sig? Jo, är man det minsta klaustrofobiskt lagd (som jag är) så gäller det att hitta nån form av lugnande mantra för att orka ta sig igenom filmen Buried och den där lilla sångsnutten funkade för mig.

Paul Conroy (Ryan Reynolds) blir levande begravd i en kista någonstans i världen. Hans ägodelar är en tändare, en mobiltelefon, en penna, ångestdämpande medicin och lite starksprit i en plunta. Han har ingen aning om VAR han är och jag som tittar har ingen aning om VEM han är.

Hela filmen utspelar sig i den där kistan. En-och-en-halv-timme Ryan Reynolds i en låda, är det nåt att titta på? Svar ja. Jag har inte sett en liknande enmansshow sedan Colin Farrell spelade mot och i en telefonkiosk i Phone Booth 2002. Det måste vara ett tufft jobb att agera ensam mot egentligen ingenting. Buried är nästan som att se en filmad teaterpjäs och precis som på en teaterscen så är gränsen hårfin mellan pekoral och högkvalitativt skådespeleri och jag tycker både filmen och Reynolds klarar sig med äran i behåll.

Det finns logiska luckor i filmen som retar mig en aning, till exempel är det fascinerande hur länge man kan prata i en mobil när batterinivån är nere på ett (jämfört med hur länge det gick att prata när nivån minskades från fyra till tre och från tre till två) och att syret är på väg att ta slut i en kista vars lock är helt tillslutet men det finns hål stora nog för djur att ta sig in. Å andra sidan är mycket av manus rätt vettigt skriven så jag tänker inte reta ihjäl mig på småsaker.

Lider du av klaustro är Buried en film som garanterat kommer ge dig ett brutalt tryck över bröstet och en ångestfylld vilja att ladda ner Vita arkivet. Tycker du trånga utrymmen är peanuts kan filmen ändå vara värd att se.

TRON LEGACY 3D

Sam Flynn (Garett Hedlund) är son till Kevin Flynn (Jeff Bridges), världens mest framgångsrika spelutvecklare som på ett oförklarligt sätt försvann när Sam var liten. Nu har Sam hunnit bli 27, lever lite av ett rebelliskt liv och är i hemlighet ägare till aktiemajoriteten i pappans företag.

Alan (Bruce Boxleitner), Kevins vän och kollega, fick ett sms från Kevin från ett tjugo år gammalt nummer och Sam beger sig till spelhallen där hans pappa brukade hänga för att försöka klura ut var meddelandet kom ifrån. När han hittar den hemliga dörren i väggen bakom arkadspelet Tron och går nedför trappan till tonerna av Eurythmics Sweet dreams, ja, vore jag inte redan såld blev jag det då.

För dig som minns Tron från 1982 så ja, det är samma skådespelare i rollerna som Kevin och Alan. En åldrad Jeff Bridges och en mycket gråhårig Bruce Boxleitner (som jag aldrig hade känt igen om jag inte vetat att han skulle vara med). Det nya ansiktet Garrett Hedlund kommer med denna film att bli 90-talisternas och 00-talets kids svar på Harrison Ford och Tron Legacy kommer att bli deras Bladrunner. Gällande detta är jag HELT säker.

Alltså, jag skiter egentligen i handlingen, jag ids inte förklara mer om den. Jag vet bara att när jag sitter där på rad fyra med dom där fåniga 3D-glasögonen utanpå mina vanliga och det tar inte ens trettio sekunder av filmen innan jag bränner av mitt första leende och jag känner hur fötterna liksom lyfter från golvet och jag vill bara göra raketen sådär som jag gjorde i förskolan och jag är glad att ingen filmar mig för jag är fullt medveten om att jag ser ut som en påtänd lergök när jag inte kan sluta dumflina och aldrig förr, ALDRIG FÖRR, har hjärnans underhållningssynapser knasprat, blippat och varit på samma nivå hos en 38-årig kvinna som dom är på en 12-årig pojke men nu, NU JÄVLAR KLICKAR DET!

Jag älskar det här! Jag älskar känslan av att liksom transformeras in i en annan värld och när effekterna är så fenomenalt gjorda som här så är det ståpäls, armsvett, gåshud, giftstruma och hela konkarrongen samtidigt. Att jag dessutom är i det närmaste barnsligt förtjust i elektronisk blippblopp-musik gör det inte sämre. Det Vangelis gjorde för Bladerunner gör nämligen Daft Punk för Tron Legacy – och med den äran!

Att biografmaskinisten på Rigoletto 1 hade den goda smaken att höja volymen ordentligt så att väggar, golv och framförallt stolen skakade när det hände värstinggrejer på filmen, det är sånt jag uppskattar som tusan. Det var bara att hålla i sig i armstöden och hänga med på åkturen.

Har du inte biorum hemma med jätteduk, värstingljud, ljudisolerat tak och äggkartonger på väggarna så finns det ingenting bättre att investera 125 spänn i under julhelgen än att se Tron Legacy i 3D på bio. För mig är det här utan motstycke årets absoluta upplevelse-överraskning.

 

 

Trailern på Tron från 1982 kan du se här, Tron Legacys trailer kan du se här och hela det MAKALÖSA soundtracket kan du lyssna på här.

Harry Potter och dödsrelikerna Del 1

Nu är det början till slutet på riktigt och utan återvändo och det är inte utan att jag lider av panikångest.

Harry Potter, Ron och Hermione är på väg ut på det sista äventyret och med det når Potter-eran alltså fram till sin ände när del två kommer nästa sommar.

Jag är lite ledsen i magen nu. Jag tycker så väldigt mycket om Harry Potter-filmerna, så väldigt mycket och även om jag tycker filmserien har sina bottnar så är topparna så evinnerligt fler och så mycket högre.

I Harry Potter och dödsrelikerna tar sagan steget ut i vuxenvärlden med stora värdiga kliv. Det är mörkare, sorgligare, mer tänkvärt, mer riktiga känslor på nåt vis, åt alla håll och kanter. Jag saknar visserligen skolmiljön från Hogwarts men jag köper att ingenting är för evigt och jag fattar att Harry är stor nu, han måste vidare och lösa problemet som börjar på V och slutar med oldemort en gång för alla.

Ingen annan Harry Potter-film har svischat förbi lika fort som denna. Jag var helt säker på att det var en timme kvar när eftertexterna plötsligt började rulla och detta trots att en tjej bakom mig tuggade sig igenom en Party Size ostbågar med ÖPPEN MUN i 2 timmar och 26 minuter.

När jag sett sista delen och kan addera dom båda till en jättelång helhet så är det fullt möjligt att betyget blir högre än det jag sätter nu, men jag är 1. otålig och 2. har en aversion mot filmer som inte har en början och ett slut så jag snålar lite den här kvällen.
Däremot, den där julikvällen 2011 när jag sett den lilla glasögonprydda trollkarlen på bio för sista gången, då tänker jag inte snåla. Varken på betyg eller tårar.

 

 

Vill du goffa ner dig ordentligt i Harry Potter, Ron, Hagrid och Hermione och se filmserien från början? På Headweb kan du se alla. Enjoy!

Harry Potter och de vises sten (2001). Klicka här.

 

 

Harry Potter och hemligheternas kammare (2002). Klicka här.

 

 

Harry Potter och fången från Azkaban (2004). Klicka här.

 

 

Harry Potter och den flammande bägaren (2005) Klicka här.

 

 

Harry Potter och Fenixordern (2007). Klicka här.

 

 

Harry Potter och halvblodsprinsen (2009). Klicka här.

SCOTT PILGRIM VS THE WORLD

Ja, alltså, om man blev trött av att titta på MTV redan på 90-talet på grund av alla snabba klipp, ja då kanske man ska välja nåt annat på biorepertoaren än Scott Pilgrim för här går det undan.

Det här är TV-spelsaction doppad i Red Bull och rullad i såna där tuggummin som liksom smäller i munnen när man tuggar.

När jag ser den pixliga Universalloggan innan förtexterna och hör den blipp-bloppiga Nintendo-musiken blir jag glad, sen dippar glädjen en smula när jag sitter och funderar på den skitlarviga moralpredikan som pumpas ut under den första kvarten av filmen. Okej, herregud, Scott Pilgrim är 22 år och ihop med en 17-åring!! Stoppa pressarna, ring klagomuren och Bris, eller nåt.

Det larviga är att Michael Cera som spelar Scott inte ser ut som 22 (fast han är så gammal i verkligheten). Han har samma oförstörda babyskin i ansiktet som min 11-årige son och jag har väldigt svårt att se det ”fula” och konstiga i att han skulle dejta en tjej som är 17.

Men nu tänker jag inte dissa Michael Cera, det finns ingen anledning till det. Han är född till den här rollen, den sitter som gjuten, som latexhandsken på en grisinsiminerare. Jag blir glad att det verkar vara en nörd-boom i Hollywood, det gör verkligheten en smula enklare för alla killar som inte kan jämföra sig med den långa-mörka-vältränade-babemagnet-snyggingen som oftast pumpas ut som nåt slags snubbeideal.

Scott Pilgrim vs The world är en film som tilltalar min hjärna mer än mitt hjärta. Den lyckas inte slå sig in och göra bestående avtryck men den var underhållande för stunden och vore jag tjugo år yngre skulle jag antagligen ha en Michael Cera-plansch på väggen.

Nu undrar jag bara hur lång tid det tar innan vi får se honom och Jesse Eisenberg som brödrapar i nån film. Det kan inte dröja länge.

When in Rome

Nu gör jag det lätt för mig men jag gör det av pur beundran.

Jag hittade nämligen en av dom roligaste film-recensionerna jag någonsin läst för ett tag sedan och nu har jag sett filmen. När jag sen skulle skriva ihop något som toppade den där recensionen började jag bara garva för det går inte, det är fan omöjligt.

Så varsågod. Det här är en recension av När man är i Rom (When in Rome) skriven av Caroline på Nöjesguiden.

”När man är i Rom kan vara det vidrigaste jag har sett. Den innehåller allt som är dåligt med filmindustrin och livet. Det börjar med ett extremt reducerande av människor.

Alla på två ben får bli stereotyper, tjocka, roliga kompisen, stornästa svartklädda konsttjejen, kåta italienaren, barska chefen, känslig-på-insidan-hunken, och som grädden på moset, den smalaste vinner, en blond Kristen Bell med barnhöfter som har blivit bränd för många gånger och som filmen nu handlar om. Bell, från tv-serien Veronica Mars, en tjej med oidipala komplex som bor med sin dekade polisfarsa och löser mord på ett präktigt osexigt sätt, fast hon bara går i high school, är en av de värsta skådisar 2000-talet har fört fram.

Det finns inte utrymme för att förklara hur kass den här filmen är. Men ni kan få en hunch: Ni vet, den världsberömda scenen i Fellinis Det ljuva livet, när Anita Ekberg badar i Fontana di Trevi? Den här filmen gör en hommage till den, nej, en kopiering, med anorektikern Bell som snurrar runt och badar i klänning.

Jag hatar den här filmen. Sättet att gestalta relationer, byggandet på den kapitalistiska förslavade lögnen om att meningen med livet (för kvinnor) är att gifta sig med någon välbyggd. Alla är så osexiga och dumma i huvudet. Man får lust att rusta upp EU och förbjuda amerikaner att äntra utan kunskaps- och kulturtest.”

För att lägga till några egna ord: Don Johnson som åldrats med värdighet (och välutbildad plastikkirurg med full syn till skillnad mot så många andra i Hollywood) har en liten roll som han förvaltar väl. Angelica Huston ger en kaksmula tyngd till historien och vill du prompt se Kristen Bell (som jag inte tycker är fullt så dålig skådis som recensenten ovan), se Forgetting Sarah Marshall istället. Den har både hjärta och hjärna till skillnad från denna larviga parentes i filmhistorien.

THE SOCIAL NETWORK

En miljon flugor kan inte ha fel – skit är gott.

500 miljoner facebook-användare i 207 länder kan inte heller ha fel – Mark Zuckerbergs uppfinning fyllde ett hål som behövde stoppning.

The social network handlar om datanörden Mark Zuckerberg och hans liv runt 2003-2004 när han startade Facebook.

Zuckerberg var smart och jag kan absolut förstå hans baktanke med Facebook: att skapa en plattform där vänner kan interagera med varandra, hålla koll, umgås och chatta. På det sättet förstår jag hålet. Det jag inte kan förstå är att stoppningen är så jävla lättsmält och icke ifrågasatt.

För några år sedan umgicks alla på nätet med alias och hade användarbilder som var porlande vattenfall, sandstränder i motljus eller seriefigurer och hade man mot förmodan sin egen bild så visst tusan var den photoshoppad intill oigenkännlighet. Lägg därtill att ingen någonstans uppgav bostadsort eller exakt födelsedatum.

I och med Facebook har internet som användningsområde och informationsspridningscentral vänt 180 grader och allt som förut var läskigt och tabu är nu inget konstigt alls. Hela fotoalbum ligger uppe för allmän beskådan, bilder på barn prånglas ut, vardagslivet berättas in i minsta detalj och det går att få tag på långt mycket mer info än man frågar efter, både om andra och om sig själv.
Men det är okej, för klickar 500 miljoner användare i rutan att dom accepterar villkoren och förlorar rättigheterna till sina egna bilder så ja, då är det väl okej antar jag. Däremot är det inte okej för mig.

Jag som privatperson är inte med på Facebook. Jag vill inte. Fiffis filmtajm fanns på Facebook i 72 timmar. Efter 48 timmar blev mitt konto hackat och jag fick mejl om försök till intrång. Jag bytte lösenord men bestämde mig för att avsluta mitt konto, vilket för en egentlig facebookhatare och skeptiker som jag inte var ett särskilt svårt beslut att komma fram till. Men jag vill passa på att tacka alla som under dessa få timmar blev bloggens FB-vän. 48 stycken hann ni bli, vilket bara det är helt fantastiskt!

Jag säger således tack men nej tack till Facebook men tack men ja tack till The social network. David Fincher har fått till en riktigt underhållande film om visionära idéer, om vänskap, om pengar och om det faktum att man aldrig någonsin ska underskatta makten hos en redig nörd.

GREENBERG

Ben Stiller är en typ av skådespelare som genom egna val och ohejdad vana försatt sig själv i ett fack som gör att jag som åskådare förväntar mig kasta-skruvmejslar-i-ansiktet-humor (a la Dodgeball) eller hjärndött bluescreen-äventyr (a la Natt på museet).

Jag förväntar mig inte att se honom i rollen som dramatisk skådespelare. Men det är fine. Tanken är god. Antagligen ville Ben Stiller prova nåt nytt, visa oss en annorlunda sida av honom och bredda sin repertoar. Om det tilltyget kan jag bara säga: Ben, gör inte om det.

Greenberg är en sorglig historia. Nja, inte kanske historien i sig, eller jo, den med faktiskt, men Ben Stiller själv är riktigt sorglig. Med håret utväxt ett par centimeter så det liksom blir en liten hundlock i nacken får han samma frisyr som många statligt anställda kvinnor mellan 55 och 62 har. Dessutom ger det hans redan stora huvud yttligare en dimension och begreppet vattenskalle ligger rätt långt fram på min tunga och skvalpar.

Nu är det inte Ben Stillers utseende jag ska recensera men tyvärr är det svårt att låta bli när det är han som står mitt emellan storyn och min åsikt. Jag kan liksom inte se förbi honom. Han har huvudrollen, han tar plats och den platsen han tar är han inte man nog att fylla. För att göra en jämförelse, Jim Carrey i den enormt överskattade The eternal sunshine of the spotless mind. Nu blåser jag i stora bröltutan ett tag – BRÖÖÖÖÖÖHÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL – nejnejnej vad det inte funkade. Carrey har visserligen gjort bra ifrån sig i andra seriösa roller men där, nonono, icke!

Filmens höjdpunkter, de som gör att jag klarar av att se den utan att använda spypåsen, är samtliga scener med Rhys Ifans. Där är en snubbe jag gärna skulle snacka skit och dricka lakritsshots med en kväll, eller två.

Vill du läsa en mer nyanserad text om Greenberg, klicka här och läs AddePladdes recension.

 

PAPPA PÅ BURK

På riktigt nu, vem kom på den svenska titeln på denna film?
Vem? VEM? VEEEM? VEEEEEEM???

Nåt så urbota dumt skulle absolut kunna komma ur huvudet på manusförfattarna till Full fräs med Stefan och Krister, men detta är en amerikansk romcom, ingen underbältetbuskis från Falkenberg och det gör mig till ett levande frågetecken. Varför översätta den fullkomligt dugliga titeln The switch överhuvudtaget?

Bortsett från titelfadäsen och att få lär nappa på filmen på grund av det (”Nämen, Pappa på burk, DET låter som en bra film, DEN ska vi se!”) så är det en ganska angenäm filmupplevelse, dock en anings korkad.

Men va fan, korkade filmer har jag sett förr, korkade amerikanska filmer dräller det av och korkade amerikanska filmer med undermåliga skådespelarprestationer går det elva av på ett dussin men det här är ingen sådan.

Jennifer Aniston spelar Kassie, en medelålders kvinna som drömmer om barn men har insett att hon är för gammal för att hinna vänta på Den Rätte Mannen/Pappan och beslutar sig för att bli gravid genom spermadonation.

Jason Bateman är Wally, Kassies bäste vän och han har uppenbara känslor för Kassie men är en mes med dålig klädsmak som inte vågar säga vad han känner.

Juliette Lewis är Debbie, Kassies extroverta väninna och hjärnan bakom årets fundamentalt superdummaste nu-ska-jag-bli-gravid-fest.

Hon ordnar alltså en fest till Kassies ära där alla hennes vänner ska gratta och hurra för att hon just denna kväll ska insimineras och alltså bli gravid (hallåååå, det är en amerikansk film och ett extremt förenklat manus, alla tänkande människor VET att man inte kan bestämma med hundraprocentig säkerhet vilken dag man ska bli med barn). Med på festen är även spermadonatorn himself, vikingen Roland (Patrick Wilson) med stora bländvita tänder och fru.

Wally kommer till festen, knaprar piller, dricker sprit och tappar kontrollen fullständigt. Han tappar ut Rolands sperma i slasken och bestämmer sig för att rädda situationen på det enda sätt han kan: med ett tidningsomslag föreställande Diane Sawyer, högerhanden och lite pricksäkerhet.

Jennifer Aniston har inte tagit till sig ett endaste ord av all kritik jag kräktes ur mig i min förra Aniston-filmrecension. Det här är ännu en film där hon har samma jävla uppklippta Vänner-frilla och det är nästan så det känns befriande att hon botoxat överläppen (alltså inte själva läpp-läppen utan hela LÄPPEN, från överläppen till näsan liksom) och därmed inte ser yngre ut utan äldre. Hon ser helt enkelt lite normalt smårackig ut.

Jason Bateman tycker jag om. Jag har tyckt om honom sen jag såg honom i Lilla huset på prärien 1981.
Ja, nu skojar jag lite, då hade jag naturligtvis ingen aning om att han hette Jason Bateman och skulle växa upp och bli en charmig manboy med små ögon, då var han bara James, lillebrorsan i familjen Ingalls.

Hur som helst så gillar jag honom skarpt i allt han gör och i Pappa på burk har han fått en roll som passar honom som handen i handsken.

Till sist skulle jag vilja skicka ett litet kärleksbrev till Jeff Goldblum. Han spelar Wallys chef i filmen. Jag känner att det är för lite Jeff Goldblum i världen och trots att han är med rätt lite här så är det tillräckligt för att jag ska få Flugan-abstinens och vilja ha ett JG-maraton en regnig ledig dag.

Med Jason Bateman bredvid mig i soffan.

Och Jennifer Anistons hår som en avklippt tofs i handen.

INCEPTION

För att vara en film jag sett fram emot att se ända sen premiären i slutet av juli så måste jag säga att jag väntat länge.

Det finns vissa filmer man ALLTID ska se helst under premiärhelgen och det är såna filmer som ”alla” går och ser. För ”alla” är inte tysta med vad dom tycker, ”alla” håller inte inne med viktig information – exempelvis slutet – och då står man där antingen med skyhöga och inte alls vettigt dimensionerade förväntningar eller så skiter man i att bilda sig en uppfattning och lämnar filmen helt åt sitt öde.

Alla jag känner som sett Inception har sagt samma sak. Åååååååå, den är såååå braaaaa! Det är ju kul. För filmen. Men kanske inte för mig.

Jag satt i biografen och hade pirr i magen strax innan filmen började. Jag vet inte när jag hade det sist (det kan ha varit Rocky V) men nu kändes det som att jag väntade på något alldeles extra.

En kaxig storfilm, en bejublad sådan gjord av härliga The dark knight-regissören Christopher Nolan och med jättefina Marion Cotillard i en av rollerna OCH en comeback av en av min tonårs mest slurpigaste posterboys: Tom Berenger! Vad kan gå fel liksom?

Helt ärligt, det lilla som skulle ha kunnat gå fel gjorde det inte. Leonardo DiCaprio i huvudrollen till exempel. Fan, killen KAN agera. Han går verkligen från klarhet till klarhet och är inte alls den lilla lenkindade pojkspolingen längre (även om han liksom Johnny Depp aldrig kommer att se ut som medelålders män).
Det som också hade kunnat bli en gäspning var Juno-tjejen Ellen Page i en riktigt stor roll men jag backar även här. Om Hollywood öppnar ögonen så har dom en briljant och helt perfekt Lisbeth Salander i just Ellen Page. Heeeelt perfekt.

Storyn då? Biograftjejen som presenterade filmen sa att man var tvungen att se filmen tre gånger för att fatta den och det håller jag inte med om. Eller så är det jag som inte fattat ett skit. Det KAN vara så men jag tror inte det.

Den handlar om ett gäng människor som jobbar med att förvränga människors drömmar, att liksom ta sig in i hjärnan när man/dom sover och manipulera drömvärlden för att få människorna dit dom vill. Det inte mer komplicerat än så även om det kan vara nog så komplicerat när drömvärlden växer ihop med verkligheten och därmed också insikten att det finns fler nivåer i drömvärlden och var i alla dessa världar befinner man sig – egentligen?

Det är klart, helst ska man inte se filmen med paltkoma och helst inte på en 19″-skärm. Nej, laddad med energi med nyputsade glasögon och en full biosalong med folk som har vett att stänga av mobilen, så ska Inception ses. Om inte så, inte alls.

Och hur det var att se Tom Berenger igen?
Hmmmm. Ja, det var ett kärt återseende även om jag flera gånger tänkte att det där inte är Tom Berenger, det måste vara hans pappa. Men det finns bara en snubbe i filmhistorien som har snyggare överläpp än den där karln och det är Jude Law och en snygg överläpp försvinner inte med åldern, i alla fall om man har vett nog att nobba nervgiftsinjektioner just där – och det har Mr Berenger, tack och lov.

 

Hyr filmen på Headweb. Klicka här.

Tre om en: SHREK – Nu och för alltid

Jag minns att jag hörde Hans Wiklund på radio, det var nångång under 2001 när han hade varit i Cannes och sett nån nyskapande datoranimerad film om ett grönt träsktroll som rapade och fes och som dessutom var nominerad för nåt pris – i pretto-Cannes!

Sånt händer ju inte, jag fattade ingenting, men filmen verkade skum på ett bra sätt och rätt kul. Sen kom filmen till Sverige, jag såg den på bio och föll totalt pladask för detta gröna snällismonster vid namn Shrek.

Nu har det gått nio år och det är dags för fjärde Shrek-filmen att gå upp på bio. Shrek fick sin prinsessa, han har varit med om äventyr med gamla polare (Åsnan) och nya polare (Mästerkatten), han har bråkat med fru Fiona, blivit pappa till tre små gröningar – och sen då…? Vad blev det med livet, Shrek? Blev det som du ville?

Shrek Nu och för alltid handlar om just det: om småbarnsföräldrars ständiga gluttande över staketet, om tankarna på att allt var bättre förr, om längtan efter någonting annat och om okunskapen att vara glad åt det man har. Det är faktiskt en rätt tankfull film, om än en smula långtråkigare än de övriga filmerna i serien.

Att se Shrek-filmerna dubbat till svenska är lika oskönt som att sova i en pissmyrestack utan sovsäck. Den som kom på att Samuel Fröler skulle vara en toppenröst till Shrek måste vara döv, alternativt genom alla år sett Skärgårdsdoktorn på TV utan ljud. Originalrösterna däremot är klockrena, det är sällan det finns nåt att gnälla på gällande amerikansk animerad film och röstpåläggning.

Nåt som därmeot är toppen med denna film är 3D-effekterna. Jag har inte sett nåt liknande sen Alien vs Monsters, inte ens Avatar-smörjan klår det här. Sen tycker jag fortfarande att 3D över lag är rätt överskattat då jag alltid förväntar mig mycket mycket mer än jag får, men det kanske inte är filmmakarnas fel, det kanske är min önskan om karusell-pirr i magen som är för stark?

Om detta nu är det sista kapitlet i Shrek-sagan så vill jag lyfta på hatten och säga TACK. Sällan har jag sett så många figurer på film – samtidigt – som alla klivit in och pickat fast sig vid min hjärterot som små små vänner som är med mig i alla tider. Nu och för alltid.

 

Vad tyckte jag om dom ”gamla” Shrek-filmerna då? Jo, såhär:

Shrek 1

 

Shrek 2

 

Shrek 3

THE HUMAN CENTIPEDE (FIRST SEQUENCE)

The Human Centipede börjar som en rätt ordinär skräckfilm.

Två piffade amerikanska tjejer på semester i Tyskland hamnar på fel plats vid fel tillfälle, klädda i alldeles för kalla och otympliga kläder.
Dom åker fel, får punka på bilen, det börjar regna (tjejer i skräckfilm vet sällan hur man byter däck), det är ingen täckning på mobilen, dom letar efter närmsta hus men går självklart inte längs vägen utan beger sig rätt in i snårskogen med sina höga klackar, går givetvis vilse och ja, dom kommer till ett hus och ringer på.

I huset bor den pensionerade kirurgen Dr Heiter. Han är lite speciell. Dels är han otäckt albinovit i hyn, dels har han en sjuk dröm om att skapa en mänsklig tusenfoting.

Så han kidnappar dessa två tjejer och en asiatisk kille och med hjälp av kirurgisk precision, tysk noggrannhet och extrem målmedvetenhet (och ja, en del Rohypnol, genomtänkta operationsrutiner, skalpeller, nål och tråd) lyckas han genomföra sin dröm.

Filmer som enligt massmedia och mun-mot-mun-metoden fått biopublik att spy får ofta stora rubriker. Så var det redan på Motorsågsmassakerns och Blair witch projects tid och det är inte ett dugg annorlunda med The Human Centipede.

I Sverige har det stått en del om just denna film i den ena kvällstidningen och självklart lockar såna rubriker ”fel” folk till biograferna. Fel i detta fall betyder folk som normalt sett inte ser skräckfilm och folk som inte har det intresset/läggningen reagerar mycket starkare på denna typ av film än såna som till exempel jag som är rätt luttrade/skadade och har sett mycket skit.

The Human Centipede är helt okej som film betraktad trots att den har flera logiska luckor som är så stora att jag blir rätt irriterad. Ser jag på den som en skräckfilm så ja, visst är den spännande ibland, den funkar, det gör den. Men att den skulle vara den überslafsiga äckelpäckelrullen som den skrivits upp som, det kan jag inte riktigt hålla med om.

Tanken på mina knäleder skulle skäras av och att min mun skulle sys ihop med någons anus för att sedan ha någon annans mun insydd i mitt eget anus, ja, inte fan är det en härlig tanke. Hela grejen är ju så sjuk att jag ifrågasätter manusförfattarens mentala hälsa, men i filmen är det mer just den tanken som är det otäcka, inte det man faktiskt får se och jag har svårt att tro att biopublik kräks av en tanke.

Efter allt jag läst om filmen hade jag trott på operationsscener i närbild, jag hade lite hoppats på riktigt groteska grejer men så blev det inte. Det blev läskigt i hjärnan, inte för ögat och det är antagligen det som gör att filmen heller inte släpper. Jag tänker på den, den finns med och på något sätt blir den otäckare och otäckare ju längre tiden går. För den ÄR suggestivt otäck och är du känslig ska du absolut inte se den, men att den kallats ”den äckligaste filmen någonsin” – DET förstår jag inte.

KICK-ASS

Dave (Aaron Johnson) är en helt vanlig kille, rätt osynlig för tjejerna, rätt okej i skolan, har polare men dom tillhör inte den snygga och coola skaran. Dave fattar inte varför så många är fascinerade av superhjältar men så få försöker vara en. Han fattar inte varför folk kan bli rånade och nedslagna medans åskådare hellre mobilfilmar skiten än ringer 112.

Dave bestämmer sig för att göra nåt åt saken. Han beställer en grön dräkt på nätet och beger sig ut på gatorna som superhjälten Kick-ass och nej, han är inte så kaxig och ja, han får bra med stryk men ingenting kan stoppa honom. Han är ju Kick-ass.

Samtidigt lär en hämndlysten halvgalen pappa (Nicolas Cage) upp sin lilla dotter (Chloe Moretz) i självförsvar, vapenhantering och konsten att döda och en son med en frånvarande skurkpappa bestämmer sig för att lösa pappans problem en gång för alla och kanske med det få lite uppmärksamhet – och en kram?

Äntligen en film för alla oss som älskar serietidningshjältar. Äntligen en film för oss nördar som ser våra superhjältefilmer som något som egentligen borde ligga i bankfack jämte barnens första mjölktand och fotonegativ från sjuttiotalet.
Äntligen en film som driver med superhjältegenren på ett sätt som genomsyras av kärlek, respekt och POW! PFEEIIIIF! TJOFF!

Aaron Johnson är en skön skådespelartyp och ännu en i raden av nya unga ansikten som vi kommer att få se massor mer av framöver och Chloe Moretz är född 1997 och är nästan lika cool som Natalie Portman var i Leon 1994 när hon var 13 år.

Det här är underhållande, det här är kul och det trots att det är en film om ungdomar, för ungdomar så är det stundtals rått och blodigt. Alltså absolut inget för dom minsta knattarna men för en sån som mig passar den som handen i handsken.

Se Kick-Ass direkt via Headweb. Klicka här.

SHUTTER ISLAND

Ibland när jag har tråkigt och tittar på en film som inte är så värst bra brukar jag roa mig med att dra av ljudet. Det blir sällan bättre men ibland rätt intressant. Det finns nästan ingen film som funkar utan ljud. Det blir B på alla sätt och vis.

En films ljudbild är otroligt viktig för stämningen och som en känslomässig ”hjälp” för att få åskådaren i den sinnesstämning filmmakaren eftersträvar.

Shutter island är en fantastisk resa i ljudbild. Genom hela filmen pumpas antingen hög klassisk musik, ett irriterande dovt ljud, alternativt oljud, vilket gör att från första scenen fattar jag att det är spännande. Jag glider in i filmen, världen utanför försvinner, jag är hundra procent koncentrerad och det är en fullkomligt fantastisk känsla.

Man måste kyssa en himla massa grodor ( = se en massa riktiga B-C-D-kalkonrullar) innan man hittar Prinsen ( = den fullkomliga filmupplevelsen)och det är en del av grejen med att älska film. Plötsligt händer det, liksom.

Shutter island är en mix av Hitchcocks sätt att filma, av The shinings vidriga väderberoende stämning och Martin Scorseses förmåga att få sina skådespelare att göra exakt som han vill. Leonardo DiCaprio blir inte mer än ”lilla Leo” i händerna på dom flesta regissörer, men i samarbete med Scorsese blir han en stor skådis – kanske till och med större än sig själv. Karaktären han spelar här, den luskande och trasige sheriffen Teddy Daniels, är hans livs bästa rollprestation, helt utan motstycke.

Jag hade inte läst boken av Dennis Lehane som filmen grundar sig på, jag hade knappt läst något alls om filmens handling, jag bara tittade – och fastnade.

Det här är en film som borde läggas till i boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Det här är filmhistoria. Det här är fanimej magi.

 

TAKEN

Snygg framsida.
Snygg Liam Neeson i skinnjacka.

Storyn känns spännande: en engagerad och ofrivilligt frånvarande pappa som dessutom är fd CIA-agent ringer sin unga dotter som är på semester i Paris med en kompis fast hon inte får och mitt under samtalet hör han hur dottern och kompisen blir kidnappade. Då sätter han sig på ett flyg till Paris och börjar leta upp bovarna han bara hört rösterna på och får så småningom reda på att han har fyra dagar på sig att hitta tjejerna innan dom ska säljas vidare som prostituerade till nåt skumt land.

Visst låter det okej, men inget kunde vara mer fel. Taken är lika rutten som fallfrukt på gräsmattan efter tre veckors ihållande höstregn. Taken är ett hånskratt rätt upp i ansiktet på alla oss som inte nödvändigtvis tror att en hög placering på videotoppen är detsamma som en sevärd film men som ändå aldrig slutar hoppas.

Eftersmaken av Taken är lika äcklig som lukten av en 20-sekunders rödvinssåssmygare.
Se inte det här – ät skit istället. Det är godare.