EN SÅNG FRÅN HJÄRTAT

En film med Queen Trine (Dyrholm) kan jag bara inte undgå att se, så är det bara. Hon är underbar, hennes blick alltså, när hon står stilla och bara tittar, hon är fan magisk!

Men i den här filmen spelar hon andrafiol, eller kanske tredje, då det är Mikael Persbrandt som spelar huvudrollen som den världsberömde artisten Thomas Jacob, Eve Best (som är så härlig i Nurse Jackie!) spelar Thomas manager Kate och Trine Dyrholm är Molly Moe, Thomas högra hand i musikskapandet.

Thomas har levt sitt liv med sig själv och musiken i fokus, han är bosatt i Los Angeles och det har virvlat runt en massa damer/kvinnor/fruar genom åren. Den vuxna dottern Julie (Birgitte Hjort Sørensen) har han dock enbart sporadisk kontakt med och dom få gånger hon hör av sig vill hon alltid låna pengar. Så är det även denna gång när han är på besök i Danmark och Kate har fixat nån form av slott till honom för att han ska kunna bo bra under tiden han vistas i landet. Julie sitter i soffan en dag, med sonen Noa (Sofus Rønnov) bredvid sig. Det rinner blod ur näsan och hon vill låna pengar och den numera rena Thomas är inte född igår, han fattar direkt vad pengarna ska gå till.

Mer än såhär vill jag inte berätta för om jag får bestämma tycker jag du ska se filmen. Den är fin. Den är stark. Den är bra. Och…den är förjävla sorglig. Jag hade en sån klump i magen filmen igenom att den inte försvann förrän tårarna började rinna så smått.

Själva historien är inte bråddjup men skådespelarna är förstklassiga! Om Trine är Queen så är Persbrandt fanimej KUNG här! Vilken jävla rollprestation han gör, gode gud alltså! Att jag kanske inte stenhårt tror på att han är en VÄRLDSKÄND sångare spelar ingen roll, han sjunger själv, det låter lite som Leonard Cohen ungefär och det funkar. Och lille Noa då, lille fine Noa. Sofus Rønnov spelar honom så himla bra, jag får en tår i ögat bara jag tänker på honom.

Tack till regissören och manusförfattaren Pernille Fischer Christensen för en härlig filmupplevelse! Det här gjorde du jättebra!

Filmen kan ses på SvtPlay till och med 4 april 2017. Annars finns den att hyra på Itunes.

Veckans varulv: WOLFCOP

Ibland händer det att jag ser en film där jag förstår vad filmmakarna har velat åstadkomma men dom har inte lyckats nå ända fram. Wolfcop är en sån film.

Jag tror inte det hade hjälpt med en högre budget, längre inspelningstid eller bättre skådisar, det är nåt annat, nåt som inte går att sätta fingret på. Grundidén var kanske inte tillräckligt bra helt enkelt eller så är det jag som är för iskall för att kunna charmas av detta.

Wolfcop är precis vad det låter, en polis som förvandlas till varulv. En sheriff till och med. En arbetsskygg, alkoholiserad, slapptask till sheriff för att vara mer exakt. Men när han förvandlas till hårig best, ja då jäklar går buset inte säkert längre.

Det som är på filmens pluskonto är trots allt slafset, det är blodigt som tusan och effekterna kan jag inte klaga på även om dom är mer komiska än otäcka. Men gillar man genren och/eller har gett sig tusan på att ha ett varulvstema så är denna filmen given en titt. Annars…nej.

Veckans varulv: LATE PHASES: NIGHT OF THE LONE WOLF

Förra veckans film, Wolf, hade en budget på 70 miljoner dollar och har till dags dato spelat in ungefär 65 av dessa (alltså på 22 år). Dagens film, skulle jag gissa, har en budget på 7 miljoner dollar  – max – och den är på så många sätt så väldigt mycket bättre än Wolf, ändå hade jag fram tills häromdagen inte den blekaste aning om att den ens fanns.

När man hyr film på Itunes kommer det upp en del titlar som exempel på vad andra som hyrt samma film tittat på. Där dök Late Phases upp. Bara sådär. Att den dessutom bara kostade 9 kr att hyra (mot 29 för Wolf) gjorde att jag gav den en chans utan att ha sett så mycket som en trailer (klart jag inte hade, hallå!).

Det här är en film gjord av folk som älskar film, så känns det. Kanske till och med av folk som älskar varulvsfilm. Det är spanjoren Adrián García Bogliano som regisserat filmen (född 1980) och han lyckas så bra med det att jag blir sugen på att försöka leta upp fler filmer han gjort – och i min IVER att göra detta ser jag att det faktiskt kommer en SVENSK film redan i år som han både skrivit manus till och regisserat. Svart cirkel heter den och har Christina Lindberg, Felice Jankell och Inger Nilsson i huvudrollerna. Men nu tillbaka till varulvarna.

Om du tänker dig en sen vårkväll när solen går ner över terracottafärgade putshus. Solstrålarna är liksom…snälla. Människorna får ett varmt sken i ansiktena, all grönska blir supergrön, det känns skönt att leva, ja ett sånt ljus. Förstår du hur jag menar, jag tror det va? Den här filmens samtliga scener som är filmade på dagtid har denna känsla över sig. Mysigt som fan är det. Och samtidigt njuter jag av Wojciech Golczewskis musik som är ALLT som Ennio Morricones musik i Wolf inte var.

Karaktärerna är bra skrivna, skådespelarna är okända men riktigt bra, effekterna är snygga när dom inte slår på stora trumman och när det blir bad-ass-förvandlings-dags då är det härligt charmigt gjort. Så jävla värt nio spänn!

Nästa vecka blir det varulvar här på bloggen igen!

 

LAGGIES

Lynn Shelton är en intressant regissör med filmer som Humpday, Touchy Feely och Your sister´s sister i bagaget. Laggies är hennes senaste långfilm och just nu finns den för allmän beskådanför hugade spekulanter på Netflix.

Kiera Knightley spelar Megan, en 25-årig-ish tjej som får panik när hennes kille sedan många år friar. Hon ”rymmer” hemifrån och hittar en ny bekantskap i 16-åriga strulputten Annika (Chloë Grace Moretz) som bor hemma hos sin halvknepiga singelpappa (Sam Rockwell). Megan ”sover över” hos Annika nån månad, pappan börjar till slut fundera på varför och ja…så blev det en film.

Sitter du där och väntar på en drapa om Kiera och hennes underkäke så har du väntat i onödan. Den är givetvis där MEN konstigt nog retar jag mig inte SÅ mycket på vare sig henne eller käkpartiet här, kanske för att hon spelar rollen ”som hon ska”, dvs utan överspel. Jag gillar inte Sam Rockwell heller sådär till vardags men även han funkar någotsånär här. Filmen är liksom så snäll, det är svårt att bli förbannad åt eller av något.

Sevärd för stunden alltså. Som en BigMac-meny när man har bråttom och är hungrig.

LUCKA #21: HAPPY CHRISTMAS

Alltså, helt ärligt, går det att misslyckas med en film som har Anna Kendrick, Melanie Lynskey och Lena Dunham i huvudrollerna? Om man dessutom lägger till att filmen är skriven och regisserad av mumblecorekungen Joe Swanberg OCH att dennes ytterst charmige tvåårige son Jude är med i filmen och får improvisera i en hel del scener. Nej precis, det går inte att misslyckas.

Jenny (Kendrick) har precis separerat från sin pojkvän och behöver nånstans att bo. Hon får flytta in hos Kelly (Lynskey), hennes man Jeff (Joe Swanberg) och deras son Jude och det är ett samboskap som inte funkar alldeles smärtfritt.

Jennys bästa kompis Carson (Lena Dunham) försöker få henne på bättre humör genom att bjuda med henne på fester men av nån anledning urartar det alltid, Jenny blir för full, knullar med nån random dude på toaletten, röker på, gör bort sig och glömmer det hon lovat – något som gör Kelly mer och mer frustrerad. Hon är en ordentlig hemmamamma och klarar inte av en massa knas i hemmet.

Som vanligt när det vankas Joe Swanberg-filmer (exempelvis Drinking Buddies och Nights and Weekends) så är det inga stora yviga jättehändelser filmen kretsar kring, här är all fokus runt relationerna och hur man hanterar dessa. Oftast är det mer än tillräckligt intressant för en hel film tycker jag. Happy Christmas gav mig en mysig stund i TV-soffan men filmen är ändå så pass lättglömd att den inte kan få högre betyg än en stark trea. Inte så pjåkigt det heller, faktiskt.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

DEN ENGELSKA ROMANTIKERN

How to make love like an Englishman. Some kind of beautiful. Den engelska romantikern. Teach me love. Kärt barn har många namn men gäller detsamma på filmer som begåvats med ett pärlband av titlar. Är detta en ”kär” film?

Efter att ha sett busskrocken Urge med Pierce Brosnan i en ledande roll kände jag ett desperat behov av att se honom i en mer ”normal” roll i en ”vanligare” film för att få tillbaka lite av den grundrespekt jag ändå har för karln. Och se, min sluga baktanke gick hem!

Här spelar Pierce Brosnan Richard, en poesiprofessor på Camebridge med förkärlek för romantiska författare och när han går igång och energiskt orerar om passion i skrift sitter salens alla kvinnliga studenter och trånar. Tänk lektionsscenen med Indiana Jones och tjejen som skrivit ett meddelande på ögonlocken. Ta det gånger hundra. Typ.

Kate (Jessica Alba) är en av dom trånande tjejerna men det hennes klasskamrater inte vet är att hon dejtat sin lärare ett halvår och att det börjar bli dags för honom att träffa resten av hennes familj. Som systern Olivia (Salma Hayek) till exempel, den undersköna kvinnan Richard precis flirtat med i en bar. Han kan liksom inte låta bli då han är en ”romantiker” ut i fingerspetsarna.

Det är såklart upplagt för komplikationer, för relationsbergochdalbanor MEN kanske inte på det sätt man först trott. Dialogen är riktigt fräck och det är härligt att se både Salma Hayek och Pierce gå loss ordentligt både verbalt och i fysiskt ”överspel” i vissa scener.

Jag skulle säga att filmen är VÄLDIGT sevärd trots det kanske låga betyget. Det blev en trea på grund av att det är en film jag glömde strax efteråt men under tiden jag såg den var jag mycket underhållen.

 

DAVID WINGO-TISDAG: MANGLEHORN

A. J Manglehorn (Al Pacino) är en kattägande låssmed som på ålderns höst blivit mycket ensam. Hans i stort sett enda sociala liv är snickesnacket med bankkvinnan Dawn (Holly Hunter) varje fredag när han tar ut lite pengar, det är tugget med den svinjobbige solarieföreståndaren Gary (Harmony Korine) och nån enstaka gång en middag med sonen (Chris Messina). Dessa middagar slutar sällan på plus, dom har inte så trevligt ihop direkt.

AL Pacino gör här en helt vanlig Al Pacino-på-äldre-dar-roll och jag har sett honom sååååå mycket bättre (i tex Danny Collins) och så fruktansvärt mycket sämre (i The Humbling). Holly Hunter är väldigt bra och David Wingos musik är kanske det bästa av allt. Men som helhet var det kanske inte tjofaderittan jättehärligt det här.

På´t igen med en annan Wingo-film nästa tisdag! Vill du läsa om fler filmer i detta tema, klicka här.

THE LONGEST WEEK

Tre bra skådespelare, ett välskrivet manus, New York-vyer och Woody Allen-jazz i bakgrunden, vad mer behöver man en vardagkväll framför TV:n? För egen del är svaret: ingenting. The Longest Week är film som gör mig tillfredsställd på alla plan, i alla fall när det pratas om romcomdrama.

Conrad Valmont (Jason Bateman) är enda arvingen till ett hysteriskt emperium och trots att båda hans föräldrar är i livet behöver han inte lyfta ett finger för att få sin veckopeng som vida överskrider vilken normal årslön som helst. Han bor på det mycket luxuösa Manhattan-hotellet som pappan äger, har typ en helt egen våning – och han lever från hand ur mun eller vad det nu heter.

Vackra damer frotteras i hans svindyra sidenlakan, det är fester, glamour, materiell lyx av alla de slag och det enda han inte riktigt får kläm på är det här med kärleken. Kvinnor som attraherar honom är alltid upptagna och kvinnor som blir attraherade av honom är inga han egentligen vill ha, annat än några timmar eller nån dag eller så. Men så ser han Beatrice (Olivia Wilde) på tunnebanan med långa lösögonfransar läsande Sense and sensibility och han blir blixtbetuttad, så betuttad att när det visar sig att hans bästa (och enda?) vän Dylan (Billy Crudup) dejtar just denna Beatrice så kan han inte hålla tassarna borta. Det kan å andra sidan inte hon heller och det är starten på en hel del…oreda. Att föräldrarna dessutom beslutar sig för att inte ge Conrad ett öre mer är ett annat gruskorn i maskineriet och början på en väldigt lång vecka för Conrad Valmont.

Jag tycker om den här filmen, jag tycker den är underhållande och snyggt gjord på alla sätt OCH det gör inte saken bättre än att det är tre av mina favoriter i huvudrollerna. Ett sevärt filmtips i höstmörkret!

THE REWRITE

Det är konstigt det där med Hugh Grant-filmer, ibland kan jag få ett sug efter dom fast jag egentligen inte förstår varför.

Hugh Grant är en skådis som i princip alltid ”spelar Hugh Grant” så på nåt sätt vet man alltid vad man får när hans namn finns med på rollistan, ändå, naaah, det gäller inte riktigt om man ser till filmerna i sin helhet.

The Rewrite till exempel. Låter ju asmysig på pappret. Hugh Grant är en ”gammal” författare som sitter fast i skrivandet och istället mer eller mindre tvingas ta ett jobb som lärare åt en grupp manusskrivande elever. Men han är inte så vidare värst trevlig – MEN han är charmig, såklart, han är ju Hugh Grant – och det är ungefär vad filmen går ut på. Precis, det är lika menlöst som det låter när jag skriver.

Till sin hjälp har Hugh Marisa Tomei, J.K Simmons (har han någonsin en dålig dag på jobbet?) och Allison Janney (har HON någonsin en dålig dag på jobbet?) och vad gäller den kvartetten finns det inte mycket att klaga på. Ändå är filmen märkvärdigt blek. Så pass blek att den i långa stunder känns helt onödig att titta på. Hugh är Hugh, han stammar, är sur, ler och har bångstyrigt kortklippt hår, yada yada, vi kan den grejen.

Personkemin som hade behövts för att man skulle tro på honom och Marisa Tomeis rollfigur som ett framtida par lyser med sin frånvaro. Sa jag att filmen är blek?

100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS

Den här currygula postern har dykt upp lite här och där sen filmen kom. Först på Malmö Filmdagar 2014 (men den lockade inte mig), sen på bio (men den lockade inte mig), sen på Itunes (men den lockade inte mig) och nu på Netflix.

Den lockade inte mig nu heller, jag började faktiskt se den på grund av ett felklick, men jag lät det vara för skillnaden mellan att en film inte lockar av någon diffus anledning och att den inte lockar på grund av att jag tror den är jättedålig är inte samma sak. Vissa filmer har liksom ingen utstrålning – hur gul postern än är.

Men nu är filmen alltså sedd och Lasse Hallström har på Lasse Hallströms karaktäristiska sätt guidat mig från Bombays bakgårdar till Paris förorter och dessutom gjort mig småhungrig på kuppen. Han är bra på det där Lasse, att med varma kamerafilter och skådespelare med vita tänder få mig som tittar att känna nån slags inbjudande myssnällisklump i magen, även om jag tycker han lyckats bättre i många andra filmer än denna. Det här är nämligen en film som redan från början visar att HÄR kommer man inte få se ond bråd död eller misslyckanden, det här är alldeles-lagom-feel-good från början till slut och ingenting händer som jag inte kunde klura ut efter förste fem minuterna.

Det är klart jag kan se en sånhär film, frågan är väl snarare varför? Det är ingen som helst utmaning, den kräver ingen känsloinvestering eller ens koncentration, jag sitter där och liksom bara…tittar. Visst är det maffiga matscener men det gör inte filmen mer intressant. Helt enkelt, filmen lockade mig ungefär lika mycket som jag på förhand trodde. Ibland har man rätt, ibland har man fel. Lev med det.

LA BELLE ET LA BÊTE

Skönheten och odjuret, den tecknade Disney-versionen, är så himla fin tycker jag! Jag har sett den tusenmiljarderstjärnstopp gånger, nåja, nu överdrev jag en smula men många är det. Jag gillar historien, känslan, färgerna och musiken!

Av dessa fyra är det endast musiken jag får tänka bort för den franska versionen av Skönheten och odjuret (från 2014) är ingen musikal, det här är ett rent fantasy-kärleks-sago-drama-äventyr.

Med en budget på hela 35 miljoner euro visar regissören Christophe Gans att det går att göra film även i Frankrike så varenda litet euro-öre syns i bild. Jävlar i min lilla låda alltså, det här är SNYGGT och det är snyggt på det där scenografikreativa sättet som gör att man sitter och tittar och faktiskt inte vet vad det är man ska få se härnäst. Balla scenlösningar, otroliga miljöer, det är MUMS FILIBABBA för ögonen helt enkelt!

Jämfört med den tecknade versionen så är historien omskriven en del, exakt hur tänker jag inte skriva här men skillnaderna gör att det känns som att det här är en film som står helt på egna ben oavsett likheterna i titel och i huvudfigurer. Léa Seydoux spelar Belle och det är Vincent Cassel som får ikläda sig den håriga rollen som Odjuret OCH den mer slätrakade prinsen.

Efter att ha hamnat i diskussion om detta vid handfull tillfällen känns det som att jag är en av få filmintresserade personer som inte riktigt kan se storheten i Vincent Cassel och hans ”utstrålning”. Jag blev till och med kallad ”idiot” en gång för att jag inte tyckte han var snygg i Black Swan! Nåja, idiot eller inte, jag står för att jag tycker att han är rätt aurafattig och jag känner samma sak i den här filmen. En mer karismatisk man i denna roll hade höjt filmen ett snäpp till i mina ögon. Léa Seydoux är däremot som klippt och skuren att spela den lite buttra Belle med skinn på näsan. Hon är jättebra!

Att filmen är så infernaliskt snygg gör att jag jackar upp den från den starka trean jag först tänkt ge den. Det här är matinémys på hög nivå, perfekt för en mörk höstig kväll. Eller en regnig sommarnatt. Om det nu kommer nån sån.

PARASYTE: PART 1

Herregud, vad ÄR det här? Hahaha! Så galet kul att springa på filmer som denna och sen faktiskt också SE den!

Efter lite fix och trix och hjälp från the internetz hamnade den i min dator och höll mig sällskap en ljummen kväll på balkongen. Jag tror att när filmsommaren 2016 ska summeras kommer denna upplevelse att vara en av dom mer minnesvärda.

Filmen Parasyte: Part 1 är baserad på Mangaserien med samma namn och den handlar om en 17-årig kille som heter Shinichi Izumi. Han bor med sina föräldrar i en lugn förort till Tokyo och ligger i sin säng och lyssnar på musik som vilken vanlig kväll som helst. Men just den här kvällen är allt annat än vanlig. Maskliknande varelser har nämligen intagit/hamnat/ramlat ner på/dykt upp på Jorden och dom tar sig in i människors kroppar via öronen då det är hjärnan som är målet.

Shinichi smala lycka är att han lyssnar på musik med hörlurar! Parasiten kommer nämligen inte in i örat utan gör ett försök genom näsan men hinner inte ta sig in innan Shinichi panikslaget slår bort varelsen. Parasiten är dock inte bara äcklig utan även envis som tusan så han gör ett tredje försök – GENOM ARMEN! Och ja, den lyckas! Parasiten ”tar över” hans hand och får därför namnet Migi som är det japanska ordet för höger.

Migi blir liksom som en egen figur även om han sitter fast i Shinichi. Han har sin egen personlighet, sina egna tankar och viljor och lika äckligt som det är i början på filmen att tänka sig att man själv hade ett öga på pekfingret och en mun i handflatan och nån som PRATADE med en och levde sitt eget liv via ens egna kropp lika nästan….mysigt…..kändes det till slut. Det kan ju bli som att ha en kompis med sig, always, liksom. Men hur mysigt det än känns, parasiterna är vidriga jävlar och lever på människor. Dom måste stävjas! Hela människosläkten riskerar ju att dö ut annars.

Filmen är klafsig och blodig och effekterna är jättesnygga. Jag får se sånt jag aldrig sett förut och sitter på balkongen och klappar händerna så smått ibland. Ler gör jag mest hela tiden. Storymässigt är filmen kanske inte nån höjdare men effekter och stämning gör att den slår över på en fyra. En film att minnas med glädje helt enkelt och nu ska jag givetvis försöka leta upp Part 2.

Stephen King-tisdag: BIG DRIVER (2014)

Precis som Tills döden skiljer oss åt så är dagens film baserad på en av novellerna i Stephen Kings bok ”Full Dark, no stars” och utan att ha läst den kan jag drista mig till att säga att Big Driver inte är en av hans bättre noveller. I vilket fall är det en redigt usel adaption och det märks att den är gjord som en TV-film.

Det som gjorde att mina ögon drogs till filmen var – förutom att den passade in i temat – dom tre kvinnliga skådespelarna: Maria Bello, Olympia Dukakis och I love rock´n´roll-rockarn Joan Jett! Skön kombo va? Rätt otippad, eller hur?

Var dom bra då? Nej. Inte alls faktiskt. Inte ens Maria Bello som normalt sett alltid levererar på högsta nivå. Till deras försvar ska dock sägas att dom har noll och ingenting att jobba med, det är ett riktigt skruttmanus.

Maria Bello spelar författaren Tess Thorne som är inbjuden till ett bibliotek för att prata om sina böcker. När det är dags att gå hem får hon ett råd av bibliotikarien att undvika en viss väg hem och hon lyssnar, ställer in GPS:en på en annan väg och åker. Halvvägs hem kör hon över spikförsett virke som ligger mitt på vägen och får givetvis punka och såklart är hon i ingen-mobiltäckning-outbacken med endast en nedgången mack som sällskap.

Filmen bjuder inte på några som helst överraskningar eftersom Tess givetvis får hjälp (haha, nääää) av en tjock (haha, nääää) hillbilly (haha, nääää) och man behöver inte vara Einstein för att fatta att han det var han som lagt virket på vägen (näääää?!?), att han inte vill henne gott (haha, vaaaaa??) och att han kommer våldta henne vid första bästa tidpunkt (näääää, inte va? Joooo…). Det ENDA lilla som förvånar mig med filmen är att GPS:en kan prata, alltså föra en konversation, svara på tilltal och komma med egna funderingar. Detta verkar dock inte få Tess att höja på ögonbrynen…..?

Filmen är dum, trist och helt meningslös men inte dum, trist och meningslös att jag blir nyfiken på att läsa novellen för att se om den är bättre.

 

 

.

Nya Stephen King-tag nästa tisdag!

Stephen King-tisdag: TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅT (2014)

Finns det något som heter Det Perfekta Äktenskapet? OM det finns och det skulle skrivas om det i nån glossy tidning så skulle Darcy och Bob Anderson (Joan Allen och Anthony LaPaglia) kunna agera poster-couple.

Dom har varit tillsammans hela livet och är väl nånstans i 57-60-års-åldern skulle jag tro med tanke på åldern på barnen. Tre barn blev det, två söner och en dotter, välartade, stadgade, schyssta. Dom är så pass omtänksamma att dom till och med ordnar en fest för att kunna hylla sina föräldrar. Fint så man dör lite inombords.

Självklart förstår jag att allt inte står rätt till med denna lilla familjen, att det kommer dyka upp surt smolk i glädjebägaren, att det ligger både en liten hund, räv och schizofren lurifax begraven MEN i det här fallet är jag glad att jag inte läst Stephen Kings novell med samma namn som finns i boken Full Dark, No Stars. Jag är glad att jag inte tagit reda på nån info alls faktiskt. Även om jag fattar premisserna så blir filmen sjukt spännande när jag inte på förhand vet allt. Alltså, den ÄR sjuuuukt spännande. Och samtidigt, jag erkänner, jag får himla ont i magen också. Det här med att bli grundlurad av en familjemedlem ligger lite för nära mitt privatliv för att jag ska kunna titta och tänka att det ”bara är en film”.

Joan Allen har stramat till ansiktet en del och jag tycker det är synd, det gör att hon har vissa svårigheter att uttrycka känslor med just den kroppsdel man ser oftast och mest i närbild. Tänka sig, biologiskt nervgift har EN nackdel i alla fall, vad än alla injektionsfans försöker tuta i oss skeptiker.

 

 

 

Lite kuriosa för den intresserade.
När Kings bok Full Dark, No Stars kom ut 2010 bekostade bokförlaget en filmtrailer för varje novell i boken, alltså fyra stycken. Trailern som gjordes för A good marriage regisserades av Tomas Nordström och Henrik Gyllenskiöld och det var Tomas Nordström själv som hade huvudrollen. En svensk remake kanske vore kul?

ADULT BEGINNERS

Bröderna Duplass jobbar hårt. Brorsan med dom elaka ögonen, Mark, syns i filmer som Tammy, The Lazarus Effect, Zero Dark Thirty och Humpday (och i TV-serien Togetherness såklart) och brorsan med dom snälla ögonen, Jay, spelar Josh i TV-serien Transparent. Tillsammans skriver dom manus på löpande band OCH dom har ett produktionsbolag med det fantasifulla namnet The Duplass Brothers Productions som ligger bakom en MÄNGD filmer. En STOR mängd för att vara exakt. Dagens film till exempel, Adult Beginners.

Det finns nåt igenkännande i alla filmer som Duplass-bröderna på ett eller annat sätt är inblandat i och det är ett slags enkelhet, en indie-känsla MEN med väldigt välskrivna och rappa manus. Adult Beginners är inget undantag.

Här är det Jake (Nick Kroll) som satt sig själv och alla han känner i skiten genom att ha trott på en ny uppfinning och fått andra att investera i den och sen gick allt åt helvete. Han tvingas mer eller mindre flytta/fly från sitt hem och har ingen annanstans att ta vägen än att våldgästa sin syster Justine (Rose Byrne) och försöka övertala henne och hennes man Danny (Bobby Cannavale) att få krascha på soffan ett par månader. Justine är gravid med deras andra barn och sonen Ted är tre. Hela livssituationen för den enormt egocentriske Jake blir således upp och ner, tidiga mornar med morgonpigg systerson, familjemiddagar, att behöva skärpa sig och vara social och tvingas tänka på någon annan än sig själv.

När filmen börjar (och en bit in) är jag så extremt irriterad både på Jake och Danny att hjärnan håller på att kapsejsa. Det ryker ur öronen när jag ser oansvariga lillebrorsbeteenden, jag tycker det är så sjuuukt ocharmigt och extremt oattraktivt. Sen fattar jag JU att det är en del av historien, att männen kommer och ska växa upp och se sitt eget ansvar i det som sker…MEN….det behöver inte betyda att det är en ”rolig” väg dit.

Å andra sidan är det nog inte tänkt att filmen ska vara en komedi, det är mer ett drama med stråk av svart humor och snabb-snackad komisk tajming, väldigt underhållande i sina stunder. Nick Kroll växer in i rollen som Jake och det är mysigt att se det i verkliga livet äkta paret Rose Byrne och Bobby Cannavale tillsammans. Sevärt, trevligt, tänkvärt, charmigt och ibland med en bismak av ångestklump i magen OCH återigen dyker Jason Mantzoukas upp i en bra biroll!