Etikett: 2017

Publicerat

THE SECRET MAN

Ta-daaaaam, här kommer filmen om Mark Felt, FBI-höjdaren som är en av den amerikanska historiens största visselblåsare. Under smeknamnet ”Deep Throat” hjälpte han journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein att få information kring Watergateskandalen 1972. Alltså dom två snubbarna som spelades av Dustin Hoffman och Robert Redford i filmen Alla presidentens män från 1976.

Här spelas Mark Felt av en rejält ålderssminkad Liam Neeson och det slår mig flera gånger att om Jeremy Irons fått rollen hade dom inte behövt sminka honom alls. Men Liam kör på, han går in i karaktär och gör Mark Felt sannorlikt precis lika fårig, fåordig och fyrkantig som han var i verkligheten. Jag har ingen anledning än att tro annat än att han gör sin karaktär rättvisa, det blir bara lite väl mycket teaaaaater över det hela. Peruken hjälper nog också till en del.

Den här typen av film brukar falla mig i smaken ungefär 50% av tiden. Antingen smaskar den till och blir en alldeles ljuvlig mix av sann historia och intelligent thriller eller så slår den knut på sig själv och blir till ett mumbo jumbo-lallande i ett försök att mörka ett sladdrigt manus med krumbukter så att den som tittar inte hänger med. The Secret Man har sina förtjänster men hamnar – för mig – mest i den sistnämnda kategorin. Den känns B utan att behöva vara det.

Diane Lane är alltid mysig att se och birollerna är fullskitna med halvkända ansikten men det hjälper liksom inte. The Secret Man känns medioker. Tyvärr.

 

Publicerat

ROMAN J. ISRAEL, ESQ

Det var lite buzz kring den här filmen i allmänhet – och Denzel Washington i synnerhet – när det vankades Oscarsgala tidigare i år. Denzel var nominerad i kategorin Bästa manliga huvudroll och när nåt sånt händer får alltid filmen en extra skjuts.

Men, varför har jag inte sett den förrän nu? Kan det bero på att den försvann som en fis i rymden från biorepertoaren (om den ens gick upp på bio i Sverige? Men det gjorde den, väl?) Eller har det gått inflation i Denzel Washingtons namn när det kommer till oscarsnomineringar, sådär på samma sätt som Meryl Streep? Att man till slut inte tror på filmen utan känner det som nån form av standard att om dessa två har gjort en film som fått någorlunda bra betyg så är deras namn däruppe som ett brev på posten? Det är klart jag gillar Denzel, det är klart jag inser att Meryl är Queen, men ändå, blir det inte lite….trist? Tänk Zlatan och Guldbollen. Klart han var bäst alla dom åren MEN det hindrar mig inte från att känna mig smått…blasé…åt prisutdelningen.

Nåja. Denzel fick se sig slagen av Gary Oldman den här gången precis som han fick se sig själv slagen av Casey Affleck (!) i samma kategori förra året (för Fences) men frågan är, om Roman J. Israel, Esq kommit något annat år, något år då lägstanivån på medkombatanterna inte var 120% av normalkapaciteten , då hade han nog fått gå hem med en guldgubbe. Det hade han.

Regissören Dan Gilroy lyckas nämligen med det smått otroliga, att kräma ur den briljanta essensen av det som är Skådespelaren Denzel Washington precis på samma sätt som han lyckades med Jake Gyllenhaal i Nightcrawler. Jag VET att dom är bra, att dom båda är bland det mest högpresterande man kan få se på vita duken och ändå – ändå – sitter jag där med hakan i handen och tamejfan dregglar. För Denzel är inte Denzel här, han ÄR Roman J. Israel. Han ÄR den OCD-drivna juristen med sitt stora hår, glugg mellan tänderna, ständigt lyssnande på sin ipod med 8000-låtar (varav en fick försämrad bas när han var tvungen att köra ipoden genom en metalldetektor) och med ett Rain Man-minne utöver det vanliga när det kommer till datum, paragrafer och lagar.

Roman har jobbat på en och samma advokatfirma i 36 år. En liten firma, bara han och advokaten William och Roman har varit mannen i periferin i alla år, han som skött allt, läst allt, haft koll, luskat bland lagar och domar. William var den som syntes, den som orerade i rättsalarna. När William råkar ut för en hjärnblödning och hamnar i grönsaksläge på sjukhus rämnar Romans trygghet på alla plan. Han tvingas ta över klienter – rent fysiskt – och han tvingas titta utanför sin välkända låda för att hitta ett jobb som betalar räkningarna.

Det här är en sådär film som jag inte ville skulle ta slut. Den är sjukt jävla mysig och jag älskar verkligen advokatvärlden på film. Det är liksom ordning och reda, det är män och kvinnor i kostym, det finns lagar och regler och dom som inte håller sig till dessa vet vad som gäller. Antingen blir man dömd eller så vet man var kryphålen finns. Eller vem man ska betala för att hitta dom.

Alla som någon gång tänkt tanken att ”Denzel Washington, fan alltså, han är en snubbe i min bok” bör se den här filmen. Det är min fasta övertygelse. Det, och att Dan Gilroy är en jävla KING på att göra film!

Publicerat

BATTLE OF THE SEXES

Jag följer ganska många filmbloggare och jag vet att många av dessa gillar att se och skriva om sportfilmer. Jag själv har också en riktig förkärlek för denna genre och ser väldigt gärna verklighetsbaserade filmer men någon form av sportutövande i centrum. Ändå är det få av mina ”homies-bloggare” som skrivit om Battle of the sexes. Ändå har jag inte sett den själv förrän nu. Hur kommer det sig egentligen?

1968 fyllde Billie Jean King (Emma Stone) 25 år och det var första året hon var professionell tennisspelare. Fyra år senare spelar hon fortfarande för småpengar jämfört med männens vinstsummor och hon är kräkless på det. Kvinnorna drar lika mycket publik ändå tycker förbundet att det räcker om dom vinner en åttondel av männens vinstsumma pga det är männen som är familjeförsörjare.

Battle of the sexes handlar om den välkända tennismatchen som gick av stapeln framför hela USA:s TV-kameror 1973 där Billie Jean King går med på att spela en match mot den 55-årige före detta proffsspelaren – och manschauvinisten – Bobby Riggs (Steve Carell) i nåt slags försök att bevisa att kvinnor faktiskt också kan. Varför en supervältränad ung kvinna mitt i tenniskarriären inte skulle kunna vinna mot en nästan trettio år äldre man förtäljer inte historien och jag kan inte sluta tänka på det.

Billie Jean King kämpade oförtröttligt för kvinnors rättigheter på alla plan och filmen vill på nåt sätt visa att hon inte hade det helt lätt privat heller. Gift med Larry (Austin Stowell) som verkar vara världens snällaste, mest stöttande och lojala partner och förälskad i Marilyn (Andrea Riseborough) som verkar vara världens snällaste, mest stöttande och förstående älskarinna så ja, det där svåra är aningens klurigt att känna även om jag kan förstå problematiken.

Frågan jag ställer mig efter att ha sett filmen är fortfarande varför? Varför har inte fler sett filmen? Varför har inte fler skrivit om den? Varför är inte Billie Jean King mer av en feministisk ledstjärna – fortfarande? Hon banade ju väg för så mycket bra! Hon var vältalig, intelligent, stod med fötterna på jorden, tog inga genvägar OCH lyssnade till sitt hjärta. En kvinnlig hjälte om du frågar mig! Emma Stone gestaltar henne hur bra som helst, det finns ingenting att klaga på med filmen, den är liksom bara…mellanmjölk. Lagom. Snäll. Den bränner aldrig till. Men allt detta är inget svar på varför-frågan eftersom man måste ha sett filmen för att kunna bedöma detta.

Sevärd film utan tuggmotstånd. Game, set och match.

Publicerat

FATHER FIGURES

För någon som är piss-less på män så är det här helt fel film att se. Det kanske inte är en film enbart FÖR män men det är definitivt en film OM män. Helen (Glenn Close) ska gifta sig (igen) på äldre dar och hennes tvillingsöner Peter (Ed Helms) och Kyle (Owen Wilson) sluter lojalt och glatt upp vid hennes sida.

Kyle lever livets glada dagar som en tämligen frimodig och hippie-aktig ladies man som nu funnit kärleken på Hawaii. Peter är mer stram och tillbakadragen, skild sedan många år men någon ny har aldrig funnits på tapeten. Relationen med lille sonen är ingen höjdare heller, han verkar i ärlighetens namn mest ha fokus på att hitta sin egen pappa.

När det visar sig att mamma Helen kanske inte varit superärlig mot sönerna om vem deras pappa är börjar en roadtrip där Peter och Kyle ska försöka hitta honom men kanske också sig själva? Brukar det inte vara så på roadtrips? Har man någonsin mer tid och möjlighet att tänka tankar klara än mil efter mil i bil?

Första tredjedelen av den här filmen var det världsklass på tycker jag. Ed Helms har växt till en av mina stora komiska favoriter och han gör mig inte besviken här heller. Owen Wilson är också alltid stabil. Det är en mycket likeable duo. Under andra halvan sjunker tempot en liten aning och under tredje flippar manuset ur en del men sammanfattningsvis tycker jag det är en sevärd film om det här med fäder. Om svårigheten att förstå sig på dom, om utmaningen i att ordna till sitt liv med en frånvarande fader som en aldrig försvinnande skugga och om att försöka bli en bättre förälder än den man själv fick.

Publicerat

TABLE 19

Det vankas bröllop och vilka hamnar vid bord 19? Ja, inte dom som är närmast brudparet i alla fall. Det är en gammal nanny, det är brudgummens ex, en ung singelkille, en fängelsekund och ett olyckligt par som jobbar tillsammans i restaurangbranschen. Hur dom ska ta sig igenom detta bröllop är alltså vad Table 19 handlar om.

Ja, det är precis så spretigt som det låter och även om filmen har en del välskrivna och roliga scener så känns filmen mest som ett gäng korta manussnuttar som någon satt ihop med kontaktlim.

Anna Kendrick är alltid värd att se på film, Stephen Merchant likaså. Men annars tycker jag både skådisar och handling står sig rätt slätt (trots June Squibb, Lisa Kudrow och Craig Robinson i rollistan).

Det blir en svag viskning till okej men inte mer än så trots att Duplass-bröderna ligger bakom manus.

Filmen finns att se på C More. 

Publicerat

PITCH PERFECT 3

För tredje och sista gången får vi träffa tjejerna i a cappella-gruppen Bellas. Är det inte för synd egentligen, dom är ju störtsköna! Kanske är det lite synd att ju mer hangarounds dessa tjejer får runt om i världen desto mindre tid läggs det på att få fram vettiga manus. Meeeeeeeehn, man kan inte få allt här i världen. Världsfred? Noll fattigdom? Utrota grejen med sommarkatter? Någon? Det finns viktigare grejer, I know och man vill ju ändå bara se tjejerna uppträda, eller hur?

Nu ska Bellas återförenas för att sjunga för soldater i armén eftersom nåns pappa är en höjdare inom det militära. Alltså, dom ska inte sjunga för att vinna en tävling sådär som det ”brukar vara”, utan för a good cause men vad gör det, dom ser coola ut i slow motion till ball musik även i den här filmen. Och unga snygga militärer i militärkläder som går i slow motion är också coola.

För att visa att dom här stencoola brudarna – som hela tiden sjunger om hur självständiga och oberoende av snubbar dom är – är skittända på militärerna redan vid första ögonkastet så biter dom sig i läpparna och får svårt att svälja. Någon fäller en tår, en vill duscha gemensamt med dom alla, en börjar helt klart drömma om ett omslag på Town & Country Weddings.  Rebel Wilson får – såklart – bära en röd keps med budskapet ”Make America Eat Again” på och dra tjockisskämt.

Filmens bästa scen kan vara ”samlingen” när alla verkar vara med i någon grupp och helt oförhappandes börjar sjunga. Det är charmigt. Alla skådisar är uppenbart duktiga på att sjunga, det är ju själva premissen och det är det man vill se. Och Avicii var med på ett hörn ihop med musik från Beyoncé, The Cranberries, Pink och Dr Dre.  Och att det BLEV en tävling där på militärförläggningen är liksom en annan femma, en femma som inte gjorde någon förvånad.

För att sammanfatta det hela måste jag ändå tacka hela den kvinnliga ensemblen för tre mysiga och underhållande filmer. Jag skulle gärna se en fyra om några år. Verkligen.

Publicerat

Tre om en: KORTISRECENSIONER OM RÄTT HYLLADE FILMER SOM INTE FUNKADE ALLS FÖR MIG

Death of Stalin (2017)
Det här är en film som handlar om Stalins sista dagar i livet och männen runtomkring honom. Grå kostymer, beiga män och en historia som i vissa scener antagligen ska vara roliga men ingenting av filmens – av andra hyllade – plus når fram till mig. För mig är detta inget annat än ett sömnpiller med imponerande rollista.

Medelbetyg på kritiker.se: 3,7

.

.

Hjärtat (2018)
Fanni Metelius har skrivit manus, klippt, regisserat denna film som handlar om ung kärlek strösslat med krångel, krångel av det slag som väldigt många tjejer upplevt i verkligheten men som det kanske inte pratas så mycket om (för att undvika spoilers). Intressant att väva in detta i historien, mindre bra att det sen inte görs något mer med det. Som tex…försöker hittas en lösning på problemet. Fanni spelar själv huvudrollen Mika, Ahmed Berhan spelar pojkvännen Tesfay och undertecknad sitter med skämskudden i högsta hugg. Jag kan inte ens skylla på åldern då jag såg filmen med dottern och hon kände samma sak.


Medelbetyg på kritiker.se: 3,2

.

.

Amatörer (2018)

Ett tyskt lågprisvaruhus är på väg att etablera sig i Lafors, hålan som på ytan är något som Gud glömde men som (när man åker runt i Sverige) kan vara nästan vilket brukssamhälle som helst. Företaget står och väger mellan Lafors och Alingsås och nu behövs det full fokus på alla fronter för att sälja in orten som något…positivt.
Gabriela Pichler har uppenbarligen gjort en film som går hem i många läger och på blurayfodralet står det att det är ”Årets bästa svenska film”. För mig är den här filmen ett solklart bevis att man inte ska lyssna på filmrecensenter utan se filmen och bilda sig en egen uppfattning. Så se den och SEN kan du dubbelkolla med mig om jag hade rätt i mitt betyg eller ej.

Medelbetyg på kritiker. se: 4,1

Publicerat

INCONCEIVABLE

Inconceivable? Unthinkable? Ja, vad tusan heter filmen – egentligen? Inconceivable på Netflix och i original men på svenska IMDb byter den till Unthinkable. Äsch, spela roll?!? Båda orden stämmer bra med filmens handling. Den handlar om en kvinna som inte kan bli gravid, om äggdonation, om mord, svek, luriga baktankar, föräldraskap, äktenskap. att dela boende med sin mamma/svärmor/mormor, lesbisk kärlek, Nicolas Cage som spelar UNDER, Gina Gershon som tacknämligt inte blekt sina tänder och Faye Dunaway som mer och mer ser ut som en buktalardocka.

Alltså, handlingen är så osannolik att den faktiskt blir underhållande (Unthinkable, häpp!) och mycket tack vare iskalla Nicky Whelan och Gina Gershon i huvudrollerna. Den sistnämnda är gravt underskattad kan jag tycka, hon lyckas ofta lyfta roller som kanske inte är dödskul på pappret.

Filmen finns att se på Netflix och funkar som förströelse en varm sommarnatt, men kanske inte till mycket mer än så.

Publicerat

TJEJRESAN

Tjejresan. Snatched. Snatched. Tjejresan. Cool titel på engelska. Not so cool på svenska.

Amy Schumer spelar en ”Amy Schumer-roll” och hennes mamma spelas av Goldie Hawn. En bra kombo. Bra kemi mellan dom. Tyvärr känns filmen som att första halvan har en manusförfattare och andra halvan en annan – och aldrig mötas de tu.

Det var en ganska trevlig titt – under titten – men ingenting stannar kvar. Det är som att dricka vatten på´t ungefär. Jag minns mest en massa tovigt hår faktiskt.

Filmen finns att kolla in på C More ifall någon är intresserad av lite menlös mamma-dotter-actionkomedi. 

Publicerat

FINAL PORTRAIT

Att se Armie Hammer på film har blivit en helt annan typ av upplevelse efter Call me by your name, det är i alla fall min syn på saken. Han har gått från att vara en tämligen auralös ”Ellos-kille” till att visa att han faktiskt kan någonting mer än att ”bara vara snygg – och aurafattig”.

Final Portrait är dock inte Call me by your name, här är hans roll nämligen (som vanligt) att sitta still, vara snygg OCH – ja faktiskt – vara tämligen aurafattig, så pass mycket att konstnären Alberto Giacometti (Geoffrey Rush), du vet han med skulpturerna av väldigt smala feldoserade människor med extremt långa och smala ben, ska måla ett porträtt av honom som han liksom aldrig blir klar med. Han blir aldrig nöjd. Det som skulle ta ett par timmar eller en eftermiddag på sin höjd tar dag efter dag efter dag och James Lord (Hammer) sitter där på stolen. Och sitter. Och sitter.

Filmens manus är baserad på verklighetens James Lords memoarer och är regisserad av birollernas mästare Stanley Tucci och när filmen är slut sitter och jag och funderar en stund på vad jag precis sett och jag blir inte direkt klok. Det är en sån väldigt liiiiiiten film men sån minimal handling att jag undrar hur den ens hade kunnat bli av. Fina miljöer och en liten inblick i Giacomettis skapande men annars….vad? Filmen är liksom så grund. Ytlig. Och ja, liten.

Jag har haft tråkigare nittio minuter i mitt liv men i ärlighetens namn gav mig filmen ingenting. Ingenting alls, faktiskt.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: CARGO (2017)

När jag startade den här filmen hade jag ingen tanke om att den skulle platsa i mitt söndagstema. Jag visste inte så mycket om den annat än att Martin Freeman spelade huvudrollen och att han ensam skulle ta hand om sin lilla dotter i ett kargt landskap. Australien?

Ja, det visade sig vara i Australien och ja, filmen visade sig vara väldigt mycket mer än jag från början trodde. Cargo är nämligen essensen av det hemskaste, otäckaste, mest sorgliga och skräckinjagande jag kan komma på. En form av postapokalyptisk värld där alla lagar och regler är satta ur spel, en värld där människor tvingas ta fram sina mest djuriska sidor för att överleva, där en förälder tvingas säga hejdå till både sitt barn och sin älskade och detta samtidigt som nån form av zombiesmitta härjar.

Cargo är en film i samma anda som Maggie men jag känner även ett litet sting av The girl with all the gifts och Strangerland. En blandning av mums, mums och mums alltså. Att se Martin Freeman i rollen som den utsatte pappan Andy är både ljuvligt och hjärtskärande, han är helt enkelt SÅ. JÄVLA. BRA. i den här rollen (jaaaaa, han är ALLTID bra men han är extremt bra i roller som får honom att agera under press. Kolla in första säsongen av Fargo om du inte tror mig).

Manuset är skrivet av Yolanda Ramke och blev en kortfilm på sju minuter som hon regisserade tillsammans med Ben Howling redan 2013. Det känns fint att långfilmen fick göras under samma premisser, med samma människor bakom spakarna. Jag kan nämligen tänka mig att långfilmen, så som den är gjord idag, var precis det som Ramke/Howling skulle ha velat göra från allra första början. Men nu, med Netflix-pengar, gick det alltså vägen och ingen kunde vara gladare än jag.

Jag känner en sån inneboende skräck när jag ser den här filmen. Jag blir ledsen. Den är så fin och så hemsk och samtidigt så väldigt snyggt filmad. Strålande hantverk av alla inblandade och underbart att få lägga upp en söndagstext om en riktigt BRA film som omväxling.

Som sagt, Cargo är gjord med Netflix-pengar och finns att se just på Netflix. Inget att orda om alltså, se den ögonabums! Här kan du se vilka andra filmer jag skrivit om i skräcktemat. 

Publicerat

BILLIONS SÄSONG 1-3

Nu när Fredagsfemman gått i graven kommer det sannolikt dyka upp lite texter även om TV-serier här på bloggen. Vissa är liksom för bra för att kunna låta bli att skriva om. Billions till exempel. En serie om nåt så urbota jävla trist som en pengar och människor som bryr sig om detta och enkom detta.

Serien kretsar kring en federal åklagare vid namn Chuck Rhoades (Paul Giamatti) som med alla medel försöker sätta dit hedgefondmäklaren Bobby Axelrod (Damian Lewis) för att han tillskansar sig en förmögenhet – och sköter sin business – genom ruffel och båg. Mitt emellan dessa två herrar finns Wendy Rhoades (Maggie Siff) då hon är gift med Chuck men jobbar som psykolog/coach på Axe Capitals. Bobby är gift med Lara (Malin Akerman) och båda paren har två barn var (som man sällan ser i bild).

Första säsongen (2016) är en katt och råttalek mellan dessa två män som ibland är nästintill skrattretande målmedvetna när det gäller varandra. Annat som kan anses viktigt, den äkta hälften, vänner, barn, inget av dessa spelar någon generell roll även om båda aldrig skulle erkänna det ens under kinesisk vattentortyr.

Att jag fastnade för serien under första säsongen är egentligen en chock – även för mig – men jag skyller på Damian Lewis och Maggie Siff som båda är skådespelare jag uppskattar rejält. Frågan som man ständigt slits mellan är: Team Rhoades eller Team Axelrod. Efter säsong ett är jag definitivt Team Axelrod. Damian Lewis är en härlig jävel.

När säsong 2 drog igång (2017) trodde jag nog att den skulle ticka på i samma pratiga tempo som i första men jag blev förvånad. Manusförfattarna lyckades vrida till storyn både ett och två varv. Wendy Rhoades (Maggie Siff) spelar en allt större roll i antagonisternas liv och det är intressant att följa hur hon läser dom som två öppna böcker. Och dom tillåter det! Tuffa, smarta, kaxiga karriäristmän som Chock och Bobby låter en kvinna – i princip – styra allt. Spännande!

Redan i första säsongen fick vi se att Chuck rent sexuellt sitter fast i dominatrix-Wendys grepp och i säsong 2 väntar man bara på att Bobby ska hoppa över staketet och ge sig efter henne. Kanske är detta en av anledningarna att jag tycker denna säsong växer jämfört med första. Det är inte BARA kliniskt prat om siffror och sluga baktankar, det är riktiga känslor också. Och när Chuck hamnar riktigt i skiten hettar det till ordentligt och säsongen avslutar med en BANG minst sagt. Var är jag nu, är jag med i Team Rhoades eller Team Axelrod? Det vetetusan om jag inte måste svara Team Rhoades.

Tredje säsongen (2018) börjar och Bobby Axelrod är i princip nere för räkning. Han är ekonomisk bakbunden, hans äktenskap går åt helvete, han mår helt enkelt inge vidare.

En av Axe Capitols nyaste rekryteringar (och definitivt den intelligentaste), den icke-binära Taylor (Asia K. Dillion) får ta över den dagliga ledningen och hen är en karaktär serien mår otroligt bra av att ha med. Hen virvlar runt fördomar både bland seriens karaktärer och mig/oss som tittar och det är SMART! Taylor är inte med för att göra serien PK, hen är med för att hen – om Axe Capitol och Bobby Axelrod vore ett verkligt företag och en verklig företagsledare – definitivt hade haft samma position. Trovärdigt in i minsta stavelse alltså.

I denna säsong tvingas Chuck och Bobby helt otippat att samarbeta, Taylor får lära sig den hårda vägen att kärlek och affärer inte hör ihop, en stenrik ryst affärsman dyker upp (spelad av John Malkovich) och 90-tals-favoriten Corbin Bernsen gör ett inhopp (eller två).

Det är mycket som är bra i den här säsongen. Grundkänslan är bra, vissa avsnitt är i det närmaste hypnotiska men den har också en del små punkter jag funderar på. Som barnen till exempel. Chucks och Wendys två barn – Kevin och Eva – dras in i handlingen för att förstärka utsattheten i dom två föräldrarna som par. Vad händer barnen om dom båda ”går under”? Den frågan är helt och hållet berättigad men då man aldrig får se dom i rollen som föräldrar, aldrig interagera med barnen, aldrig se kidsen i bild, då blir detta en komplexitet endast på pappret, jag känner den aldrig. Och som alla vet, känslor är allt, även när det kommer till rörlig bild.

Det som är plus då? Damian Lewis bara växer och växer i rollen som Bobby. Malin Akerman är inte med så mycket men när hon är med bränner det till och Maggie Siff får massor att göra även denna säsong. Det obegripliga i att hon är gift med en man som Chuck när hon kan få precis vem hon vill fortsätter att vara obegriplig, men vem är jag att döma folks förhållanden? Sen….att jag väntade in avsnitten och bingetittade hela säsongen är alltid ett plus. Det är bästa sättet att se en serie på – tycker jag. Då kommer man in i historien på allra bästa sätt.

Är jag då Team Axelrod eller Team Rhoades nu? Ärligt, jag vetefan!

En fjärde säsong är inplanerad med sändningsstart 2019. LÄNGTAR!

Billions säsong 1 (12 avsnitt)

Billions säsong  2 (12 avsnitt)

Billions säsong 3 (12 avsnitt)

 

Publicerat

LIFE

Det är som om jag blivit inbytt i en random VM-match. Jag hade garanterat varit sist på bollen, precis lika sist som jag är när det gäller att ha sett Life.

Alla har sett den redan, är det inte så? Alla. Precis alla mellan 15 och 55. Åtminstone känns det så för ”alla” (eller åtminstone väldigt nära alla) var väldigt snabba på att såga filmen när den kom. Det var samma sak för tre år sedan när filmen Child 44 kom. En film som knappt nån såg på bio men ”alla” sågade, alla visste att den var skit. Röd tråd mellan dessa två filmer? En svensk regissör vid namn Daniel Espinosa.

Nåja, här kommer fröken-sist-på-bollen till slut med sin åsikt i frågan (som om nån hade frågat). För det första går det inte att undvika en film med tre av världens just nu hetaste skådespelare i huvudrollerna: Ryan Reynolds, Rebecca Ferguson och Jake Gyllenhaal. Inte om man säger sig gilla film och dessutom inte dissar någon film osedd. Klart som korvspad att den där trion är intressant på pappret.

Jag tycker dessutom att Daniel Espinosa är en både stabil och habil regissör i den fåra av hollywoodfilmer som han hittills fått chansen att göra. Det känns som att han tänker fortsätta i actionfacket med tanke på filmerna som är på g framöver, The Anarchists vs ISIS (med Jake Gyllenhaal) samt Red Platoon (med Casey Affleck). För att inte tala om The Emigrants då förstås, remaken på Utvandrarna. Inte så mycket Hollywood över den sistnämnda kanske men man vet ju aldrig. Kan man blanda ihop zombies med Jane Austen kan man väl köra varulvar med Vilhelm Moberg?

Men ärligt nu, det finns väl ingenting negativt att säga om Life rent visuellt? Nej. Punkt. Det gör det inte. Punkt igen. Finns det något negativt att säga om skådespelarnas insatser? Nej. Inte det heller. Manusförfattarna Rhett Reese och Paul Wernick ligger bakom Deadpool, Deadpool 2 och Zombieland och det borde vara bevis nog för att dom behärskar manusskrivandets A och O när det gäller kombinationen action och komedi. Men rymd-sci-fi-thriller är en annan femma. Alla filmer i denna genre jämförs med Alien och nu menar jag ALLA utan att krydda ens med örtsalt. Alien är den perfekta filmen i den här genren, den är själva moderskeppet. Alla andra filmer är mer eller mindre bleka kopior. 

Men jag tycker nog inte att Life är en såpass blek kopia att den förtjänar all skit den fått. Jag tycker det här är en sevärd och riktigt jävla spännande film för alla oss som gillar Alien. Den lyckas få till klaustrofobin jag bara kan anta att man drabbas av i en rymdfarkost instängd med en dödlig organism. Och javisst, premisserna är densamma som i nämnda moderskepp MEN hur många efterapningar på Den gode, den onde och den fule har man inte sett? Hur många på The Matrix? Kom igen nu. Varför skulle en kopia på Alien inte duga om den görs så himla bra som Life?

Jag ska inte leka försvarsadvokat här för Life behöver inte mig till det. Det är en film som klarar sig alldeles utomordentligt på egna ben. Den står stadigt och är både välgjord och underhållande, både äcklig och spännande nog för en tittning i sommarnatten. Och slutet, herremingud, slutet!!

Filmen finns på Viaplay.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: DEATH NOTE (2017)

Vad skulle du göra om du fick en anteckningsbok i din hand där du kunde skriva vilket namn du ville och vilken dödsorsak som helst och din anteckning blev sann? Människan i frågan dog och den dog exakt på det sätt du önskat. Man skulle kunna säga att du då fick chansen att leka Gud. Skulle du gilla det? Kanske prova ett par namn ”bara för att”? Skulle du kunna sluta sen eller skulle du börja välja ut dömda brottslingar, pedofiler, andra galningar? Hämnas på folk som betett sig allmänt illa?

Light Turner (Nat Wolff) sitter på sitt rum med just den där anteckningsboken i handen. En varelse vid namn Ruyk (Willem Dafoe) är på besök i hans klassrum under kvarsittningen och förklarar läget. Light får behålla boken ett tag men det finns många regler att förhålla sig till. Light lyssnar samtidigt som han ser ut genom fönstret att tjejen i klassen som han gillar – Mia (Margaret Qualley) – än en gång blir tokmobbad av en idiot och Light bestämmer sig för att testa bokens kraft. Idioten får ett namn och Light lägger till ”halshuggning”. Sagt och gjort. Bara minuter senare är han död och huvudet ligger en bit bort på asfalten.

Självklart, THE SHIT GOES DOWN, annars hade det inte blivit en film och jag tycker historien är intressant ända in i mål. Kanske inte skräckfilmsläskig men otäck i tanken är den allt. Alla som får makt verkar vilja hålla i den känslan med näbbar och klor PLUS att lite makt inte verkar räcka. Mycket vill ha mer och mer vill ha ännu mer, vill ha allt. Och vem bestämmer i slutändan vem som är ond och god?

Nästa vecka kommer en annan typ av skräckfilm här på bloggen. Tills dess kan du kolla in dagens film på Netflix.

Publicerat

GOLDEN EXITS

Vad kan man lära sig av att se den här filmen? Ha aldrig en ung, vacker, livsbejakande tjej i närheten av din äkta man om du lever i ett kärlekslöst och allmänt trist äktenskap. Det blir bara knas.

Emily Browning är i mina ögon en av dom allra vassaste unga skådespelerskorna och just därför blir jag förbannad när hon får (tar) en roll som endast innebär att hon ska bita sig i underläppen och fästa den sugande blicken i fjärran för att på så sätt vispa om trötta mäns….hormoner.

Bra skådespelare i rollistan hjälper inte ett jota, Golden Exits var bara blaj. Och återigen gör regissören och manusförfattaren Alex Ross Perry mig besviken med en film som på pappret verkar toppen men som i realiteten är ungefär lika intressant som innehållet i en använd tepåse (förra filmen var Queen of earth).

Hej och hå. INTE värd hyrpengarna på Itunes.