VINCENT VAN GOGH – VID EVIGHETENS PORT

Jag har sedan unga dagar varit väldigt fascinerad av Vincent van Gogh. På bokrean 1986 hittade jag en biografi om honom som jag lusläste (inte bara en gång) och sedan dess har jag försökt hänga med i svängarna och se filmerna som produceras om honom. Jag har antagligen missat flera då hans öden och äventyr känns som en tacksam historia att skildra på film men nu är det dags för en av dom större i konstnärer-som-skär-av-sig-örat-genren.

At Eternity´s Gate (eller Vincent van Gogh – Vid evighetens port, som den heter på svenska) blev en snackis när priser och nomineringar började hagla över Willem Dafoe och hans gestaltning av den rödskäggige konstnären. När till och med Oscarsjuryn gav honom en nominering för Bästa Manliga Huvudroll var lyckan total, det här är ju annars en ganska ”liten” film, en film som tveklöst är en ”utmärkt film” som förtjänar att strykas över med en rosa överstrykningspenna på den gamla goda Smultronstället-a-la-SF-tiden.

Det här är en enastående vacker film. Hela min färgfascistoida sida går ner i split av glädje när jag ser färgerna, tavlorna, omgivningarna, SOLROSORNA. Det är så fint och samtidigt så torftigt och eländigt, han mådde verkligen inte bra den gode Vincent och Willem Dafoe är utomordentligt duktig på att skildra just detta i små små ansiktsryckningar, i blinkningar, i tystnaden.

Oscar Issac tittar också förbi, han spelar Paul Gauguin och Rupert Friend är Vincents bror Theo. Förutom dom ser vi Emmanuelle Seigner, Mads Mikkelsen och Niels Arestrup. Samtliga gör bra ifrån sig även om det här är Willem Dafoe och fotografen Benoît Delhommes film. Benoît Delhomme är fransmannen som fotat Lawless, Pojken i randig pyjamas och The theory of everything till exempel. Väldigt begåvad man och tror du mig inte, kolla in dagens film. Det här är konst för ögat på flera nivåer.

DEN SKYLDIGE

Asger Holm (Jakob Cedergren) är polis och jobbar som telefonist på larmcentralen. När filmen börjar förstår jag att något hänt och att han är borttagen från yttre tjänst av en anledning han inte själv styr över.

Detta är allt du behöver veta innan du köper en biobiljett till Den skyldige och faktiskt, du behöver inte ens ha den här informationen. Du behöver bara lita på mig nu, lita på mig och känn efter om du är redo för en film av en typ du aldrig sett förut.

Svenske Gustav Möller har regisserat filmen och tillsammans med Emil Nygaard Albertsen har han skrivit manus. Den Skyldige var Danmarks bidrag till Oscarsracet i år och om du någon enda gång ska lita på megamassa superlativer och jättemassa stjärnor och symboler på en filmaffisch så är det nu.

När jag gick från biografen efter att ha sett den här filmen på Stockholm Filmdagar kändes det som en 4,5:a men nu när det gått någon vecka och den inte släpper taget tänker jag gå all in. Jag tänker ge den här filmen mitt allra högsta betyg då den lyckas med något som vääääääldigt få filmer kan – eller ens VÅGAR göra. Det vill säga förlita sig på publikens förmåga till inlevelse för att nå fram med historien.

Jag är golvad. Det här är definitivt en av 2018-års absolut bästa filmer.

OVERLORD

Det börjar som en ganska vanlig krigsfilm. En grupp amerikanska fallskärmsjägare sitter i ett flygplan och väntar på att släppas innanför fiendens linje. Det är dagen före landstigningen i Normandie med allt vad det innebär för dom insatta och belästa – och oss som inte är det.

Jag tror visserligen inte att någon som drar igång Overlord tror att den ska få se en standardfilm 1A om Andra världskriget, jag tror verkligen inte det. Om inte annat är det ju bara att kolla in postern. Det jag snarare tror är att dom som ser Overlord för att få se sort-of-zombies och allmänt monsterklegg kanske blir förvånad över hur pass mycket krigsscener det ändå är. Det känns nämligen som att över halva filmen går innan det på riktigt ”händer nåt”. Ja, jag skriver ”händer nåt” inom citationstecken för det är klart att det händer en hel del även innan, det är dock inga zombisar med då.

För att vara en såhär pass ”liten” film med rätt okända skådisar måste jag känna att den imponerade på mig. Riktigt snygga krigsscener, bra skådespelarinsatser överlag, effektivt klafs och blodigt som tusan på sina ställen. Sevärd!

HELAN & HALVAN

Jag har absolut noll relation till Helan & Halvan. Jag har aldrig sett en hel film med denna klassiska komikerduo. Idag har filmen Stan & Ollie biopremiär, filmen som alltså tituleras med dessa båda herrars verkliga förnamn. På svenska fick den dock inte heta Stan & Ollie utan just Helan & Halvan och även om filmen självklart handlar om Helan & Halvan så är det inte dom fiktiva personerna som är i centrum, det är Stan Laurel och Oliver Hardy. Skulle inte filmen ha hetat Laurel & Hardy annars?

Nog om detta och nu till det väsentliga. Kan en film som Helan & Halvan locka någon som inte är insatt i deras filmer och gärningar? Jag kan säga att för egen del lockade filmen inte det minsta på förhand. Ännu en gubbig film och gubbar som gör saker tillsammans, tänkte jag. Luktar det inte lite malmedel? Lite unket? Lite trist?

Nu såhär med facit i hand måste jag säga att den där gubbauran kanske inte alltid är av ondo. Förväntningarna hålls på en grymt låg nivå och vad är det man säger om låga förväntningar? DET ÄR DEN BÄSTA HUVUDKUDDEN. Jag satt nämligen med ett glatt flin i ansiktet under precis hela filmen. Jag tyckte om den. Jag tyckte jättemycket om både Steve Coogan och John C. Reilly som agerar Stan och Ollie, jag fastnade för stämningen, gillade musiken, tonen, färgerna. Den här 50-60-tals-feelingen är himla hemtrevlig och jag har svårt att tro att det här är en film som kan reta upp någon.

Stan & Ollie är en film som lägger sig som en omslutande filt kring mig. En varm film som handlar om manlig vänskap mer än någonting annat, en vänskap som tog dom genom både glädje och sorg, ända in i döden.

INNAN VINTERN KOMMER

Det är olycksbådande vyer över mörka vatten i filmens början. Det är mycket natur. En prunkande trädgård i sommartid, ett falurött hus, pelargoner i fönstret. Det yttre är så ”typiskt svensk” som det bara kan bli, i alla fall några mil utanför våra största storstäder.

I huset bor en pappa (Henrik Norlén), en mamma (Eva Röse) och deras son (Wilhelm Abraham) och som en blöt, stickig och orolig filt över hela deras varande ligger en statskupp. Sverige har inrikes stridigheter och det är fara och färde med vår trygghet. Jaktflygplanen flyger lågt, det är gränskontroller och matvarubutikernas hyllor har inte mycket att erbjuda. Det är nån form av krig och jag som tittar får inte veta vad detta krig rör eller hur länge det pågått. Det är å andra sidan inte viktigt för historien.

Grundpremisserna för denna film är helt klart intressanta, lite på samma sätt som i Den blomstertid nu kommer. Det är ”en annat Sverige” som presenteras och jag får en känsla i magen att jag borde vara mer tacksam över det vi har nu och kanske inte ta för givet att det kommer hålla i sig för evigt. Det som däremot gör att denna film inte fungerar fullt ut för mig är att den känns halv. Den är alldeles för kort, alldeles för…ofärdig.

Det är Stefan Jarl som skrivit manus och regisserat filmen och enligt honom är filmen den avslutande delen i trilogin som började med Goda människor (1990) och fortsatte med Jag är din krigare (1997). Jag är helt med på det resonemanget. Det jag inte riktigt är med på är dock varför speltiden stannade vid 75 minuter, speciellt eftersom det finns mer att berätta. Av dessa 75 minuter är dessutom en stor andel naturbilder. Jag begriper det inte. Tog pengarna slut? Idéerna? Vad?

Vad jag än tycker om det jag ser så kan jag inte ge filmen ett godkänt betyg. Som ”exprimentell TV-film” på en timme är den helt okej men som långfilm? Nej.

Finns att se på Cmore för den nyfikne.

BAD TIMES AT THE EL ROYALE

Tjolahopp tjolahej, det här är frejdigt och lekfullt och skitsnyggt och kräjsy och det är svårt att inte tjusas av denna film.

Jeff Bridges, Dakota Johnson, Jon Hamm, Cynthia Erivo, Lewis Pullman (ja, hans pappa heter Bill) och Chris Hemsworth som givetvis har uppknäppt skjorta håller i huvudrollerna och Drew Goddard står bakom manus och regi.

Samme Goddard gjorde The cabin in the woods härom året och i mångt och mycket berättar han denna historia på samma sätt även om filmerna skiljer sig en hel del åt när det kommer till genre. Det är annorlunda och kul. Och återigen, det är SNYGGT som fan!

Jag hade rätt höga förhoppningar på filmen, trailern var en höjdare och det fanns liksom ingenting med filmen som inte andades ”världsklass” på förhand. Ändå, eller kanske trots det, blev jag liiiiite besviken. Hade förväntat mig mer även om det jag fick inte var illa på något vis. Filmen är skönt underhållande men med sina 140 minuter känns den på tok för lång. En ansning och killande av darlings hade varit ett plus för filmen men å andra sidan, vem är jag att klaga på dom ändå rätt goda ärtorna?

THE HOUSE THAT JACK BUILT

 

Lars von Trier är tillbaka och detta med en film som fick över 100 personer att lämna biosalongen när den visades i Cannes dock utom tävlan. Trots detta fick han – och filmen – stående ovationer av publiken som stannat kvar.

Kontroversiell man det där. Tröttsamt kan man tycka men är det inte också ganska…intressant? Vad är det med hans filmer som tar sig innanför huden på detta sätt? Varför retar han upp så många, hur kommer det sig att hans filmer BERÖR som dom gör – på gott och ont?

Våldet i dagens film är enligt alla texter jag läst extraordinärt grafiskt. Rent vidrigt tydligen. Antagligen är det därför jag tittar på filmen som med en mental sköld framför mig men det visade sig vara en sköld som inte riktigt behövdes. Med det sagt, detta ÄR en riktigt magstark film, säkerligen på gränsen till vad många pallar med, jag själv däremot hade inga direkta problem med att titta på våldet. Det säger kanske mer om mig än om filmen egentligen.

Matt Dillon spelar Jack, seriemördaren som verkar ha specialiserat sig på att döda kvinnor på allehanda grova och sjuka sätt. Ett 60-tal skryter han om. Fem av dessa ”incidenter” får vi följa i filmen. Långa scener, för långa om du frågar mig men antagligen egentligen för korta för von Trier själv. Hela filmen klockar in på två timmar och trettiotvå minuter och det är ju Marvel-DC-längd det där. Det är snyftigt oscarsdrama-längd. Ingenting med filmen påvisar att den behövt vara SÅ lång mer än att ”von Trier gör för von Trier kan”.

Filmen är inspelad i svenska småorter som Skåpafors, Tösse, Åsensbruk, Dals Rostock och Åmål men utspelar sig på 70-talet i nordvästra USA nånstans. ”Fame” med David Bowie är den musikaliska röda tråden filmen igenom och det är ett knepigt val av låt i mina öron. Jag har inget emot låten i sig men jag tycker inte den passar i filmen.

För att vara en provocerande film känner jag mig märkligt oberörd. Alla skriverier om det onödigt grafiska, det fruktansvärda gottandet i våld mot kvinnor är visserligen sant men att Lars von Trier INTE skulle göra en sånhär film mitt i en filmvärld som mer än någonsin är medvetna om kvinnans utsatta ställning (både i verkligheten och på film) är konstigare än att han gjort den. Han är underlig den mannen, liksom denna film.

ALLA VET

Småstäders stora förbannelse är – väl? – att alla vet allt om alla? Eller att alla TROR SIG veta allt om alla? Eller att ALLA ibland faktiskt vet sanningar som den ende berörde inte har någon aning om? Den där förbannelsen, den där sjuuuuukt irriterande vardagsskvallermentaliteten, det är den som gör storstäder översvämmade och att inflyttat folk knappt vågar hälsa på sina grannar.

Mannen som dominerat Bästa utländska film på Oscarsgalan dom senaste åren – Asghar Farhadi – har skrivit och regisserat denna film och att han vet vad han pysslar med är solklart. Han är duktig på att berätta ”riktiga” berättelser och denna känns som om den skulle kunna vara tagen ut verkligheten även om jag hade lite bryderier kring kidnappningsdelen av historien.

Penelope Cruz och Javier Bardem är alltid en ynnest att se på film och det här är inget undantag. Det som förvånade mig lite – och det som gjorde sitt till när betyget skulle sättas – är att filmen försvann ur mitt medvetande lagom när eftertexterna rullat klart. Att det gick så fort är det som förvånade mig men jag hade inte tråkigt under filmens gång, inte alls.

DESTROYER

Jag hörde någon beskriva Destroyer som en ”kvinnlig Prisoners”. Det gjorde mig ännu mer pepp på filmen än jag var innan. Nu när jag har sett den kan jag visserligen förstå vad personen ifråga menade men jag håller inte med. Bara för att en film är mörk och har ett inte alltför högt tempo är den inte Prisoners. Prisoners är en toppenfilm och Destroyer når inte riktigt upp i den kalibern MEN det hindrar mig inte från att känna att Nicole Kidmans Erin Bell skulle ha passat in på samma polisstation som Jake Gyllenhaals detective Loki.

Erin Bell har jobbat undercover i ”sitt tidigare liv” och detta liv kommer ikapp henne nu och hon tvingas mer eller mindre in i det samtidigt som hon ska försöka få ordning på den 16-åriga dottern som inte alls vill veta av någon ordning.

Det är helt enkelt lite too much för Erin och det har varit så ett tag. Hon är sliten. Riktigt dålig faktiskt.

Det är den duktiga regissören Karyn Kusama som står bakom filmen och även om det inte är hon som skrivit manus tror jag att det är hennes fingertoppskänsla vad gäller personregi som gjort att filmen blivit så pass stark som den ändå är. Det filmen saknar för att den ska nå upp till högre betyg hos mig är dock någon form av driv. Den är otroligt långsam och i mina ögon för lång. Den blir seg.

Hur jag än vrider och vänder på denna film så är det The Nicole Kidman Show jag beskådar och inte mig emot. Satan i gatan vad bra hon är! Finns det NÅGON nu levande kvinnlig skådespelare som klår henne? Inte som jag kan se. Hon är queen of fucking every genre hon ger sig in i! Så gillar du Nicole är filmen absolut sevärd men du kan med fördel vänta med att se den tills den finns på streaming/blu-ray.

EN KVINNA BLAND MÄN

För en gångs skull får en amerikansk film en svensk titel som är både sann och relevant. On the basis of sex fick på svenska heta En kvinna bland män och mycket kan man säga om Ruth Bader Ginsburg men hon VAR en kvinna bland män. Allt som oftast en ensam kvinna bland många män.

Ruth Bader (Felicity Jones) föddes 1933 och var en av dom allra första kvinnorna som tilläts studera juridik vid Harvard. Hennes man Martin Ginsburg (Armie Hammer) studerade redan där och när Ruth börjar sina akademiska studier har dom båda en liten dotter tillsammans. Hela hennes liv – och arbetsliv – har gått i jämställdhetens tecken, att få lagar att gälla både män och kvinnor på samma sätt, oavsett kön och hennes man har genom hela denna resa varit hennes starkaste och mest lojala stöd. 1993 nominerades hon till en plats i Högsta Domstolen av Bill Clinton och har sedan dess verkat där.

Det finns väldigt mycket att läsa om RBG och en av dom mest intressanta artiklarna fann jag här. Det gjordes även en dokumentär om henne förra året som heter just RBG, en film jag inte fick in i schemat på Malmö Filmdagar men som jag är väldigt sugen på att se nu. Hon är en fascinerande kvinna och äktenskapet mellan henne och Marty känns som goals i sammanhanget. Dom var jämställda på riktigt och detta innan ordet jämställdhet blev modernt.

Att den här filmen har svensk biopremiär på internationella kvinnodagen är ingen slump. Se den, alla ni som krigar i det lilla och tysta och se den, alla ni som inte krigar alls. Ni som tar rättigheter för givna. Ingenting kan nämligen tas för givet. Som sagt, det är inte SÅ länge sedan kvinnor inte ens fick studera det dom ville.

THE NIGHT COMES FOR US

Jag läste Filmparadisets recension av den här filmen och blev enormt sugen att ta mig an den. Vilka superlativer! Jag gillade dessutom The Raid så jag kände mig inte speciellt rädd för vad en indonesisk actionfilm kan göra.

Med det sagt, det här var ett rent helvete att ta sig igenom. Det kändes som att titta på några som spelar TV-spel – och nej, det är verkligen inte en positiv kommentar. Det slåss oavbrutet filmen igenom, grundstoryn är så svag att den inte behövt finnas, det är slagsmålen och martial arts-scenerna som är filmens stomme och jag döööööööör så jävla trist är det!

Självklart förstår jag hur extremt svårt det måste vara att koreografera och filma dessa scener och viljan att ändå göra det kan imponera på mig, men ändå, det är väl en FILM, inte en dokumentär om tillblivelsen av slagsmålsscener?

Mängden blod, klegg och tarmar gör att filmen inte får lägsta betyg men sett till min känslomässiga investering (eller brist på) borde filmen få en etta (eller knappt det). Det här är ingenting att se om du inte sedan innan är en hängiven anhängare av asiatisk slagsmålsfilm men eller utan tillhyggen.

Filmen finns att se på Netflix.

SEARCHING

Det är inte särskilt svårt att tänka sig paniken man skulle få om ens barn inte svarar i mobilen efter flera flera timmar. Visst förstår man rent logiskt att batteriet antagligen är urladdat men ändå, klart man skulle bli väldigt rädd.

I den här filmen är det pappan David Kim (John Cho) som tvingas utstå det där överjävliga. Hans dotter Margot (Michelle La) kommer inte hem efter en natt med kompisarna och till slut tvingas han ringa polisen och anmäla henne försvunnen. Detective Wick (Debra Messing) tar hans om fallet men timmarna går och ingenting händer och David känner att han måste göra något. Vilka är Margots kompisar? Vilka kan han höra av sig till?

Som av en lycklig slump har Margot lämnat sin laptop hemma och den tar sig David in i och det är vad filmen går ut på. Letande. Letande efter ledtrådar, efter lösenord, efter telefonnummer och allt – ALLT – får vi se genom skärmar. Det är datorer och mobiler och ett jäkla klickande och öppnande av fönster hit och dit.

Det här är en film som jag till en början sa ”äsch” åt. Jag tittade men kände att den var ganska larvig. Men sen, sen äter den sig liksom in i min hjärna, ungefär i samma tempo som David tar sig längre och längre in i Margots digitala liv. Filmen blir spännande och den är filmad med ett nytt och kul grepp. Dessutom drar filmen inte riktigt åt det håll jag först tror och det är ett jätteplus. En riktigt stark trea till denna film. Sevärd!

KURSK

JAG VILL ALDRIG MER SE MAX VON SYDOW I EN FILM. JAG HATAR HONOM NU. HATAR HONOM SÅ JÄVLA MYCKET!

Om vi säger såhär, nu planerar Max von Sydow för fullt för sin kommande 90-årsdag i april men om vi säger att han varit 30 och spelat den typen av roll som han gör i den här filmen då kanske…kanske….kanske han hade fått vara beredd på att få ruttna tomater kastade i ansiktet när han visade sig. Eller chili-cheese-tops inkletade i hörselgångarna. Tänk på Jack Gleeson till exempel, killen som spelade Joffrey i Game of Thrones. Han måste ha varit (och är) i den sitsen.

Men Max von Sydow alltså, fi fan vad jag vill slå honom. Att hans karaktär dessutom inte är en fiktiv karaktär utan högst verklig människa gör INTE saken bättre alls.

Kursk är nämligen en film baserad på verkliga händelser och känner du inte till historien om ubåten K-141 Kursk, namngiven efter staden, så föreslår jag att du låter det vara så tills efter du sett filmen. Det går jättebra att läsa mer sen om du vill. Efteråt. När du är upprymd efter att ha sett en bra film, totalslut efter att ha hållit andan i nittio minuter och asförbannad på Max von Sydow.

Att låta familjeångestens mästare, danske Thomas Vinterberg, regissera en ubåtsfilm är ett genidrag. Har man gjort filmer som Festen, Jakten och Kollektivet kan man det där med att filma relationer och gruppdynamik. Jag tror att filmen har mycket att tacka honom för att den blev så pass gripande som den blev, åtminstone JAG satt som på nålar och mådde skit när familjer splittrades, sörjde och aldrig förlorade hoppet om sina pappor och män som satt fast på havets botten i en farkost av plåt.

Matthias Schoenaerts spelar huvudrollen som Mikhail, gift med Tanya (Léa Seydoux) och det tog en halvtimme innan jag såg att det var just Léa Seydoux. Hon ser ut som urtypen av en rysk kvinna, perfekt castad om du frågar mig. Mikael Nyqvist står med i rollistan på IMDb men är inte med alls i filmen, jag satt och tänkte mycket på om och varför han i såna fall blivit bortklippt. Annars håller Gustaf Hammarsten och Pernilla August svenskflaggan högt, båda gör bra insatser även om dom inte är så stora. Colin Firth spelar den brittiske och givetvis genomsympatiske kommendören David Russell.

Jag brukar tycka om ubåtsfilmer och vet du med dig att du INTE brukar göra det kanske mina ord inte känns så relevanta. Men, jag vill tillägga att jag TROR det här är en film även för dig som eventuellt inte brukar gilla ”denna typ av film”. För det här är inte ”denna typ av film”. Det är ingen actionrulle, ingen Jakten på Röd Oktober eller Hunter Killer. Det här är ett Drama med stort D. Det är ett familjedrama, ett spänningsdrama, ett verklighetsbaserat drama och jag satt som på nålar hela filmens speltid. Väl värd att se på bio.

INSTANT FAMILY

Rose Byrne och Mark Wahlberg är et händigt och charmigt par som får en uppenbarelse: dom ska bli fosterföräldrar! Det finns ju så många barn därute som behöver en riktig familj, varför inte ta hand om dessa istället för att skaffa biologiska barn?

Sagt och gjort – och sen blev det en film av sedvanligt kaosartat familjesnitt. Tandkrämskladd och bus och hoppsan och nämenojsåtoooookighon är och Icona Pop och hundar och vaser som går sönder.

Det här var inte riktigt min grej men som inspirationsfilm för blivande fosterföräldrar kanske den är toppen? Eller som preventivmedel för par som går i barntankar?

KROCKEN

Jag går verkligen igång på det här. En svensk film från 2018 som gått helt obemärkt förbi mig. Ja inte bara mig, även hela IMDb faktiskt. Filmen finns inte med där men den finns att streama på Cmore för oss alla som betalar för den tjänsten så ja, det är klart jag kollade in den.

Lena Koppel (som gjort tex Bombay Dreams samt filmerna Hur många lingon/kramar finns det i världen?) har regisserat filmen samt skrivit manus tillsammans med Otto Runmark och i huvudrollerna ser vi Siw Erixon, Magdalena in de Betou, Erik Ståhlberg, Jill Ung samt Claes Malmberg. Den sistnämnde har dessutom fått sitt förnamn felstavat i förtexterna. Det är ett fel man verkligen inte ser så ofta.

Kajsa och Philip Balder (Erixson och Ståhlberg) är ett ”fint” författar/bokförläggarpar som har problem i äktenskapet. Leffe och Maggan (Malmberg och in de Betou) har också en kris, både i relationen och han med högt intag av sprit och hon med godis. Paren har tagit in på en ”rådgivningshelg” hemma hos samtalsterapeuten Noah (Ung) och det är många många tusenlappar inplöjda i denna försök till äktenskaplig mun-mot-munmetod.

Det är ett rätt trivsamt typ av kammarspel Koppel/Runmark har skrivit och speltiden på 83 minuter går i ett nafs. Jag har dock en del problem med ”twisten” i historien och slutet är alldeles för abrupt. Det är inte ofta jag tycker att en film hade tjänat på att vara längre men i detta fall är det så. En kvart till hade berättelsen och karaktärerna förtjänat. Betyget blir ändå en svag trea till denna hemliga lille film.