A CURE FOR WELLNESS

Med minnet av en sisådär femtusen filmer mellan öronen händer det inte alltför ofta att jag blir helt blown away av en film, alltså sådär både fysiskt och mentalt, både med hjärnan, hjärtat, magen och allt där emellan.

Att A cure for wellness skulle försätta mig i nån form av upplevelsehypnos kunde nog ingen på förhand tro, allra minst jag själv. Det här är nämligen en klurig film, klurig i så motto att den verkar ha (haft) svårt att nå ut i mediebruset, den har inte hittat sin publik trots att den gick upp på bio, målgruppen är diffus och jag blir uppriktigt sagt jätteledsen när jag ser att en film med en budget på 40 miljoner dollar – och där varenda cent SYNS i det färdiga resultatet – endast spelat in drygt 8 miljoner dollar en månad efter öppningen i USA. Det är alltså en film som inte inom överskådlig tid kommer gå plus och om detta betyder att regissören Gore Verbinski kommer få svårt att landa sina framtida projekt så är det en ren och skär katastrof som jag ser det.

Jag tänker på Snowpiercer och andra filmer av den sydkoreanske regissören Bong Joon Ho, jag tänker på The Fall och andra filmer av den indiske regissören Tarsem Singh, jag tänker på Pans labyrint och andra filmer av den mexikanske regissören Guillermo del Toro. Gore Verbinski är den fjärde pusselbiten i den kvartetten och detta säger jag med emfas trots att den sistnämnde mest är känd för Pirates of the Caribbean-filmerna, The Ring och Lone Ranger. Fram tills nu. Nu är Gore Verbinski regissören till A cure for wellness. Punkt. Ja jag sätter punkt där för min hjärna håller på att implodera OCH magen är på väg att vända sig ut och in.

Att se den här filmen gjorde mig illamående. Sådär på riktigt fan-jag-skulle-behöva-spy-nu. Vissa scener är så otäcka att jag faktiskt tittade bort. Ja. JAG TITTADE BORT. Min fobi för ormar fick sig en riktig KBT-självhjälpskurs här MEN nej, jag blev inte det minsta kurerad och nej, jag kommer inte bada i sjöar i sommar heller och nej, inte i badkar heller tamejfan. Nu är det kanske mer ålar än ormar i den här filmen men likt förbannat är det scener som går bortom min vildaste fantasi och min fantasi kan vara mer än vild ibland. Det är helt enkelt sjukt otäckt utan att filmen för den skull är en skräckfilm.

Det här är en psykologisk, klaustrofobisk dramathriller som spelar i samma liga som Martin Scorseses Shutter Island i känsla (tycker jag). Den utspelar sig på en kurort nånstans i Schweiz där Pembroke (Harry Groener), högsta chefen för ett stort företag, befinner sig och dit blir hans underhuggande unga mellanchef Lockhart (Dane DeHaan) skickad för att hämta hem honom. Det där ”spat” kurerar dock inte folk på det sätt man först tror.

För att parafrasera byrådirektör H.K Bergdahl i Karl-Bertil Jonssons julafton (”Det var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades. Vill du ha ett fikon?”) så skulle jag vilja säga: ”Det här var den visuellt vackraste film jag sett sen jag konfirmerades. Vill du ha ett plaströr med ålar nedkört i magen?”

Den här filmen hade biopremiär världen över i februari 2017 MEN den är enligt IMDB en 2016-film. Min topplista för 2016 måste därför revideras och den nya listan finns att kolla in här.
Ja just ja, det finns lite svenskintressen i den här filmen också, det glömde jag skriva. Tomas Norström spelar en brutalt solbränd patient och Magnus Krepper är en brutal veterinär med blodiga händer. Och nej, inget visat könsorgan denna gång. Kors i taket.

 

FILMÅRET 2016

Jahopp. Jag känner mig klar nu. Ja jag gör det, jag känner mig så pass klar med 2016-års filmer att jag är redo att göra min lista över förra årets allra bästa filmer.

2016 var ett riktigt bra filmår tycker jag, hög klass på massor av filmer och det förklarar varför antalet bubblare blev så pass många som det blev. Tio platser är bara tio hur gärna jag än skulle vilja knö in filmer som gjort mig både glad, brydd och förfärad.

Jag tror det här är första året någonsin som jag sett om väldigt många filmer som befinner sig på listan. Jag känner mig därför stensäker på att dom ska vara där. Sen kommer det alltid att finnas en chans/risk att det smyger in någon otippad film från vänster som tar sig in på listan men så är det ALLTID, även på äldre listor. Ingen lista är ristad i sten men min är så nära man kan komma. Så håll i dig nu, nu kör vi!

Uppdaterat 2017-07-02: The edge of seventeen åkte ut från listan och The cure for wellness tog sin in.
Uppdaterat 2018-06-01: Midnight Special åkte ut från listan och Brimstone tog sig in.
Uppdaterad 2022-01-16: 10. The girl with all the gifts åkte ut och Dangal tog sin in.

.

10  Swiss army man
(Regi:  Dan Kwan & Daniel Scheinert)

Nu upprepar jag mig, jag vet, men Swiss army man spelar i precis samma liga som Midnight Special och The girl with all the gifts om man tänker på hur lite jag visste om den innan jag såg den. Och den HÄR filmen visar prylar du ALDRIG förut sett på film, det kan jag LOVA. Paul Dano och Daniel Radcliffe visar vilka modiga världsklasskådisar dom är!

.

.

9. Nocturnal animals
(Regi: Tom Ford)

Herrejävlar vilken film! Udda, vacker, spännande så jag satt på kanten på biostolen och andades som en stressad kanin. Lösa trådar, smart manus, fenomenala skådespelare och i princip helt bortglömd när det vankades Oscarsgala. Obegripligt tycker jag.

.

.

8. Jätten
(Regi: Johannes Nyholm)

Det blev några guldbaggar för Jätten till slut och det gjorde mig så himla glad! Antagligen fick dessa baggar några fler filmälskare att knata iväg till biografen för att se den där filmen som gjorde mig så himla glad i magen när jag såg den – både första och andra gången. En annorlunda, jobbig och sorglig snällisfilm, så skulle jag vilja sammanfatta den. En film om vänskap och som visar vad som är det verkligt viktiga här i världen oavsett vem man är eller hur man ser ut.

.

.

7. Train to Busan
(Busanhaeng, Regi: Sang-ho Yeon)

En koreansk zombiefilm som fick mig att både bita på naglarna och börja gråta, alltså dom växer inte på träd. Välgjort och spännande och kanske mer ett gruppdynamiskt drama än en kleggig skräckfilm även om den är otäck – också.

.

.

6.  Zootropolis
(Zootopia, Regi: Byron Howard, Rich Moore & Jared Bush)

Jag älskar Zootropolis! Jag älskar älskar älskar den här filmen SÅ mycket! Trots detta hamnar den ”bara” på en fjärdeplats för året. Det säger mer om hur bra filmåret 2016 var än om filmen i sig.

.

.

5. A cure for wellness
(Regi: Gore Verbinski)

Dane DeHaan i huvudrollen i detta sekels mest underskattade film. Det här är en FILM-FILM, påkostad, otroligt vacker, obehaglig (en del scener är rent fruktansvärda) och jag satt bara och HÄPNADE samtidigt som illamåendet i kroppen växte. En film som inte släpper taget om mig, en film jag redan sett om tre gånger, en film att fundera på, att applådera, att njuta av. Tack Gore Verbinski för att du är ett sådant visuellt geni. Maken till filmupplevelse upplever man väldigt sällan!

.

.

4. Brimstone
(Regi: Martin Koolhoven)

Filmen är så genomvidrig på alla plan men samtidigt så genomarbetad, så smart berättad, så snyggt filmad och med så väldigt bra skådespelarprestationer att jag helt enkelt inte kan göra annat än att applådera Koolhoven och hans medarbetare. Det här är nämligen en Film-Film, det finns ingenting att klaga på och vore den inte holländsk skulle säkert hela världen känna till den på ett helt annat sätt än den gör nu. Den sitter som en hulling i mitt hjärta och där får den stanna. Det måste få vara okej.

3. Dangal
(Regi: Nitesh Tiwan)
Den före detta brottaren Mahavir Singh Phogat (Aamir Khan) ska bli pappa och drömmer om att hans son ska följa i hans fotspår och ta den guldmedalj han själv aldrig tog. Men Mahavir får bara döttrar, fyra stycken för att vara exakt. När det visar sig att dom två äldsta flickorna har fallenhet för att ”ge tillbaka” på killarna i skolan bestämmer han sig. Han ska träna upp dom till brottare och dom ska bli BÄST. Hans fru och flickornas mamma tycker inte det är en lika bra idé, vem ska vilja gifta sig med dom då?
Kombinationen biopic, sportfilm och Bollywood visade sig vara BULLS EYE. Det här är en fröjd för alla sinnen och en riktig filmpärla. Det är dessutom Indiens mest inkomstbringande film genom alla tider och blott den femte icke-engelskspråkiga filmen någonsin som passerat över 300 miljoner dollar i intäkter. 5/5, samma betyg som alla filmerna på plats 1-7 fått.

.

.
2. Jag, Daniel Blake
(I, Daniel Blake, Regi: Ken Loach)

Årets allra största överraskning för mig är Jag, Daniel Blake. Den slog mig i magen som med ett feldoserat baseballträ och jag blev helt sänkt, jag blev så ledsen att jag inte kunde prata om filmen med mina filmspanarvänner direkt efteråt, sorgsenheten stockade sig i halsen och tårarna låg på lurpass i ögonvrårna i timmar efteråt. Det här är en otroligt viktig film och den sätter igång tankar (i alla fall hos mig) som gör bra jävla ont samtidigt som dom är nödvändiga.
Livet alltså, det där jävla livet som för dom flesta av oss är riktigt bra men för andra är ett rent helvete och vi som kan hjälpa till gör det inte.

.

.

1. La la land
(Regi: Damien Chazelle)

Wow! Det finns inget annat jag kan säga, inget mer än wow! Nu har jag sett La la land fyra gånger och den växer för varje gång. Musiken, färgerna och allt det där man ser direkt vid första titten bleknar i den tredje och fjärde när man kan kisa och se allt det finurliga på ett helt annat sätt. Det här är ingen film som sätter sig i magen på samma sätt som Jag, Daniel Blake men det är en fulländad film, en film som gör mig lycklig och det är framförallt en film som får mig att förstå varför jag ser 999 mediokra filmer för att nå fram till den där tusende som öppnar mina ögon för något annat. La la land är den tusende och den kommer bli en musikalklassiker på samma sätt som Singin in the rain och Grease och snart ser vi den på scen runt om i världen!

.

.

Bubblare: Sing Street, Arrival,  The Hollars, Edge of seventeen, Midnight Special, Martha & Niki, Kungens hologram, Split, Edge of winter, Captain Fantastic, Deadpool, 10 Cloverfield Lane och Bad Moms.

Det lär ticka in fler årslistor från filmbloggare inom den närmsta tiden. Här hittar du länkar till dessa:
Movies-Noir
Jojjenito
Flmr
Fripps filmrevyer
Spel & Film