CLOSE MY EYES

När filmåret 1991 skulle listas hittade jag av en slump denna lilla….film….som jag misstänkte kunde vara något jag behövde se för att kunna göra listan komplett.

Det var helt fel. Den här filmen behöver ingen människa på jorden se, inte av någon som helst anledning. JO! Känner du ett omänskligt sug efter att se Clive Owen spritt språngande näck så är filmen ett måste, annars inte. Och knappt då ska jag ärligt säga.

Den här filmen handlar om incest, varken mer eller mindre. Den handlar om en vuxen storasyster (Saskia Reeves) som inleder ett förhållande med sin vuxne lillebror (Clive Owen) medans hon samtidigt har ett förhållande med rikisen Sinclair (Alan Rickman). Syskonen kan inte hålla varken tassar eller andra kroppdelar borta från varandra fast systern känner att det är fel och brodern skiter i vilket, han är typ kär.

Om jag går till mig själv så tänker jag att ett triangeldrama av detta slag borde kunna twistas till rätt rejält och kunna bli både otäckt, trasigt och till och med lite mordiskt om man har tur. Nu blir det ingenting. Absolut ingenting. Syskonen knullar som kaniner och överklassmannen är lugn som en filbunke både när han misstänker otrohet och kommer på hur det hela ligger till.

Han är inte så bra i den här rollen, Alan Rickman. Det är mycket pratandes-medelst-att-endast-röra-på-underläppen och det blir tröttsamt rätt så fort. Clive Owen är ung och jättevalpig (fast han är 27 år när filmen spelas in…) och alla dom lillebrorsfasoner han spelar upp ger mig tok-klåda. Saskia Reeves kände jag inte till alls innan jag såg den här filmen men hon är tydligen med både här och där, i TV-serien Luther och den engelska Wallander till exempel. Hon lyckas spela känslomässigt schizofren på ett…tydligt…sätt i alla fall.

En TOTALT meningslös film som inte har något på någon topplista att göra.

Vilka filmer som dyker upp på 1991-års-listan kan du se här på bloggen på onsdag!

Tre om en: Tom Tykwer

PRINSESSAN + KRIGAREN (2000)

Ibland snubblar jag över filmer på lite konstiga vis.

Efter att ha varit på en träff med Filmspanarna och hört Jojjenito säga Tom Tykwer med kärlek i rösten en sisådär sjuttiofem gånger loggade jag in på Lovefilm och klickade på första bästa film regisserad av denne tyske man. Det blev Prinsessan + Krigaren. Det hade kunnat bli Spring Lola men det blev det inte. Det blev ett spontanklick och sen låg filmen i brevlådan en dag.

Jag bestämde mig för att inte läsa en enda mening om filmen innan jag stoppade den i spelaren och såhär i efterhand var det kanske dumt. Eller inte. Vem vet inte jag, vem vet inte du, jag vet iiiiingenting nuuuuu.

Prinsessan + Krigaren fungerade på mig på samma sätt som en timme i en floatingtank. Jag blev helt lugn. Avslappnad och ostressad och fick en mysig känsla i kroppen fast jag förstod rätt snart att dessa känslor inte berodde på filmen utan på musiken. Jag kom på mig själv med att ligga och blunda, jag liksom flög iväg både i tid och rum och jag somnade till både en och två gånger, både första och andra kvällen när jag skulle se filmen. Jag ville så gärna se filmen men musiken försatte mig i trans. Givetvis ska Reinhold Heil, Johnny Klimek OCH Tom Tykwer creddas för denna fantastiska filmmusik men ändå….hallå….filmen då? Hur var den?

Den var helt okej. Det blev tredje gången gillt och då lyckades jag se den från början till slut, dock med tändstickor i ögonen. Suggestiv och drömlik, oengagerande och ganska gullig. Jag gillade den men kunde inte ta den till mig, inte ända in i hjärteroten, inte in alls. Men musiken var bra.

 

 

 

 

 

 

SPRING LOLA (1999)

Som av en händelse dök den upp, den andra filmen av Tom Tykwer, den jag inte klickade på först. Det är jag glad för. Det enda jag inte är glad för med den här filmen är att jag såg den i sängen när jag egentligen borde sova.

Det här är ingen lugn film. Det här är ingen film med soft soundtrack och fejdade bilder, det här är fullt ös från början till slut och jag hade fan hjärtklappning när filmen var slut och var tvungen att dricka varm choklad för att komma ner i varv.

Lola (Franka Potente) springer värre än Forrest Gump i den här filmen. Hon springer och springer och hon blir inte ens svettig jäkla lyllo. Hon bara springer och det ser så enkelt ut, inga onödigt guppande tuttar eller skoskav som blöder eller LP-skivor under armarna. Ingenting sånt alls. Men med knallrött hår och gröna byxor syns hon varthelst hon älgar på och det är tacksamma färger i bild. Jag blir glad på nåt sätt. Glad, upprymd och lite rädd att hon inte ska hinna.

Lola behöver alltså få ihop 100000 tyska mark på tjugo minuter och hur ska hon lyckas med det? Jadu, hur ska det gå. Vill du ha ett tips? Titta på filmen. Jag lovar att du får svaret. Nåt utav dom.

Här finns filmen.

 

 

 

 

PARFYMEN (2006)

När jag ändå hade tyskångan uppe klickade jag på hyr en tredje gång. Parfymen, filmen min kollega pratat sig så varm om, dök ner i brevlådan och med den instoppad i DVD-spelaren fick jag en filmkväll jag sent ska glömma.

Dottern och jag skulle ha filmmyskväll och äta hemgjorda köttbullar och makaroner framför TV:n. Det gick åt helvete direkt. Filmen börjar och Jean-Baptiste Grenouille föds i den smutsiga rännstenen, det säger bara SPLOOOFFFS och där klafsar han ut ur sin arma moder och ner bland fiskrens, kräks, inälvor, blod och smuts och dottern skriker ”VAD FAAN ÄR DET VI TITTAR PÅ? STÄNG AV! STÄNG AV!” och sen går hon iväg med tallriken och jag sitter kvar. Själv. Och tittar på smutskräksblod och tänker ”även ett misslyckat fredagsmys är ett fredagsmys. Väl?”.

Grenouille (Ben Whishaw) växer upp och visar sig ha en enastående välutvecklad näsa. Han är doftsäker som ingen annan och kan blanda ihop parfymer på en höft som mästare inte kan klara på en livstid. Man kan säga att han är besatt av dofter. Han upptäcker att dom mest fantastiska dofter av dom alla utsöndras av unga flickor och han mördar dom, utvinner essensen och tillverkar parfymer. Inte speciellt friskt kan tyckas.

Nej, friskt är inget ord som är synonymt med den här filmen, inte på något sätt. Det här är doft-TV, lukt-TV, stank-TV när det är som mest exklusivt och Tom Tykwer har med fingertoppskänsla styrt upp Patrick Süskinds roman och gjort en vackert äcklig udda film som jag är förvånad över att jag inte sett förrän nu. Däremot har jag en nära relation med Rammstein och deras låt Du riechst so gut som är inspirerad av Süskinds bok.

Jag tror att det här är en film jag kommer återvända till och jag tror jag kommer göra det och känna mig som en upptäcksresande. Det finns mycket att studera med den här filmen, det finns massor jag missat, en hel del att zooma in och känna äckelpäckel inför och jag kommer INTE äta middag i samband med filmen igen. Varken själv eller med barnen.

 

Här finns filmen.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA DEL 2

Däremot, den där julikvällen 2011 när jag sett den lilla glasögonprydda trollkarlen på bio för sista gången, då tänker jag inte snåla. Varken på betyg eller tårar.”

Precis sådär slutade min recension av Harry Potter och dödsrelikerna Del 1. Nu har jag sett del 2, slutet, den sista filmen om Harry, Hermione, Ron och dom andra och i huvudet snurrar tankar jag inte trodde jag skulle ha såhär efteråt. Men ibland blir det så, ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

Jag hade inte tänkt mig att se en av årets mesta måste-se-på-bio-filmer med ögonen fulla av pupillvidgande medel och med en look som inte ens en nattsuddande bäver i månljus kan bräcka.

Att vara på sjukhuset och få ögonen fotade och scannade bara en timme innan filmen skulle börja var inte optimalt på något sätt, om än nödvändigt. Men när regnbågshinnan bara ett är ett minne blott och hela ögonen består enbart av pupiller och jag skriker ”Bright light, bright light!” som värsta Mogwai bara jag befinner mig utomhus – eller i närheten av en 40W-lampa – så är det inte genomtänkt eller ens speciellt snällt mot sig själv att sätta sig i en biosalong med 3D-glasögon och se en tjoff-sprak-bang-tjiiing-wiiiiihiiii-film. Men nu gjorde jag det och stundtals kändes det som att det var mot mig Voldemort riktade sin trollstav för blixtrarna i hjärnan sved rätt bra.

Det var alltså dags för den sista striden och del 2 börjar där 1:an slutade och har man inte ettan i rätt färskt minne så tar det en stund att komma in i filmen. Känslan är ungefär som i del 1, tempot faktiskt både högre och lägre, med den skillnaden att nu är det inget att vänta på, nu är det bara att köra all in.

Att skriva en recension om filmens handling utan att spoila det allra minsta är svårt, därför tänker jag inte ens försöka. Vi är många som kommer att se filmen utan att ha läst boken och skulle nån ha knystat ens det allra minsta till mig om slutet så hade jag blivit vansinnig. Att jag inte var ensam om att spå slutet helt fel hörde jag på väg ut från salongen då många hade mycket att säga om filmens sista kvart. Det snyftades rätt rejält i salongen mellan varven och det kändes fint på nåt sätt. Jag satt och blundade med mina bäverögon och småtjejerna grinade åt den smutsige trollkarlen som har gått från att vara en liten söt pojke till en ung man på dom här åren.

Där den första filmen mer är en introduktion till det som komma skall fungerar den sista mer som en sammanfattning av det som varit än som en fristående film. Att se dom två sista filmerna direkt efter varandra som en lååång film tror jag ger maximalt utbyte och gärna efter att ha sett dom sex första strax innan.

Nå. Vad tyckte jag då. Kommer jag att ta fram min svarta hatt och trolla fram både kaniner och fiffiluror i mängd? Började jag gråta?

Nej och nej.

Jag är inte överväldigad något sätt. Jag tycker inte det här är den bästa filmen i serien och jag hade förväntat mig mer. Exakt VAD vet jag inte riktigt, kanske mer ett känslomässigt trumsolo såhär på slutet. Inte en enda tår rann nedför mina kinder, inte på hela filmen, men när eftertexterna rullade och applåderna vägrade tystna DÅ brast det. Sen grät jag hela vägen hem. Om det beror på självömkan för att jag ska ta en såndär jävlig spruta i ögat imorgon igen eller för att det var sista gången jag får se min favvotrollkarl på bio vet jag inte, men jag har en liiiten ledsam klump i magen och jag är saknig. Redan.