CARRIERS

Efter att ha sett Self/less blev jag nyfiken på filmens manusförfattare, dom spanska bröderna Àlex och David Pastor. Det kändes föga troligt att Self/less var det första filmade manuset dom stod bakom och efter lite klickande runt på den där flugan internet fick jag svar. Visst var det så. Det var föga troligt.

Tre långfilmsmanus har dom knåpat ihop (innan Self/less alltså) och dagens film Carriers är deras första och här står dom även för regin.

Brian (Chris Pine) och hans bror Danny (Lou Taylor Pucci) åker i en stulen bil tillsammans med Brians flickvän Bobby (Piper Perabo) och en kompis till Danny, Kate (Emily VanCamp) och det dröjer inte länge förrän jag som tittar förstår att nåt är knas. Inga andra bilar har synts till på vägen förutom en som tydligen fått soppatorsk. Brian vill inte stanna och hjälpa till men dom andra får honom att ge sig. Det är ett barn i den andra bilen och pappan viftar frenetiskt.

Det här med pandemier skojar man inte bort. Luftburen smitta, luftburen DÖDLIG smitta, alltså det ÄR otäckt att se på film. Det är så himla lätt att sätta sig in i situationen, det skulle kunna hända, det  är liksom inte….zombies….eller nåt annat som går att förklara bort med sund logik.

Jag tycker bröderna Pastor har fått till en film som med enkla medel gör att jag känner med rollfigurerna – och även kanske för i vissa fall. Det är…sorgligt. Jag får en klump i magen. Det är nattsvart fast det utspelar sig på ljusa dagen. No mercy alls, typ. Visst går det att reta sig på inkonsekvensen vid användandet av munskydd men det är också allt som stör mig. Resten köper jag.

Nu ska jag definitivt leta upp dessa snubbars resterande två filmer. Det är verkligen inte fy skam att hamna på två (av två) riktigt stabila treor.

SELF/LESS

Jag tycker om The Cell, jag tycker riktigt mycket om The Fall och jag blev väldigt positivt överraskad av Snövit-filmen Spegel Spegel. Alla dessa tre filmer är regisserade av Tarsem Singh, liksom dagens film, vald som månadens filmspanarfilm av Sofia.

Om Tarsem Singh börjar bli en av mina favoritregissörer så måste Ryan Reynolds vara en skådespelare som svalnar mer och mer för varje film jag ser honom i. Han var visserligen toppen i Buried och Just friends men dom två senaste filmerna jag sett honom i, The Captive och Kvinnan i guld (recension kommer nästa vecka), där är han riktigt jävla rackig. Jag skulle vilja använda ord som börjar på U och slutar på SEL. Så illa är det.

Så tack vare min något ljumma inställning till Ryan ”den just nu mest kända ekorren sen George W Bush försvunnit från rampljuset” Reynolds satte jag mig i biosalongen och hade väldigt modesta förväntningar på filmen, Singh till trots.

Ben Kingsley spelar Damian, en något åldrad man med långt framskriden cancer som givits max sex månader till av leva. Han är väldigt framgångsrik, tät som en troll och bor i en lyxig våning med utsikt över Central Park (om nu guldig inredning är detsamma som lyxig….jag tycker inte det men jag förstår vad herr Singh menar). Han har en dotter som han knappt har kontakt med, han verkar vara en ensam man vars främsta tillgång – förutom bankkontot – är en businessintelligent hjärna.

Nu har han fått nys på något nytt, ett sätt att leva vidare i en yngre friskare kropp. Innehållet i hans hjärna flyttas helt enkelt över till en annan man och kroppen av Damian den äldre dör. Den nya mannen, den nya Damian, tvingas äta mediciner för att hålla minnen och dylikt i schack men annars ska det vara en harmlös ”operation”. Kroppen som övertar den döendes hjärna är enligt uppgift framställd i ett labb och Damian tycker det hela verkar vara en bra idé. Han har ju pengarna och vem tusan vill dö så han kör. Damians nya kropp är i skepnad av Ryan Reynolds och mer än så tänker jag inte berätta.

Self/less är underhållande, den är välgjord, den är riktigt smart på sina ställen och lite väl enkel på andra och det finns några scener när jag verkligen känner att det är en Tarsem Singh-film och då spritter det till i mungiporna lite extra. I resten av filmen önskar jag att Singhs visuellt speciella stil skulle få liiiite mer plats men jag antar att det inte är ”den typ av film” som ”ska” vara färgstark och spektakulär men samtidigt – varför inte? Han är ju svinbra på sånt, varför inte utnyttja det? Det finns tusentals regissörer som kan göra en okej thriller och Singh kan det också men han kan göra så himla balla filmer och Self/less kommer inte i närheten av någon av dom tre filmerna jag nämnde i början, inte visuellt.

Annars gillade jag Self/less som helhet. Jag tokgillade alla scener med Ben Kingsley, han är överjävlabra när han sätter den sidan till och jag fick nypa mig i armen när jag efter halva filmen tänkte den smått otänkbara tanken: vad bra han är, Ryan Reynolds. För det är han, han är riktigt bra här! Jättekul att se!

Vad tyckte filmspanarkompisarna om filmen? Klicka på deras namn så får du se.

Sofia
Jojje
Johan