Sista röd lördag: RED JOAN

Det här är historien om Joan Stanley (Judi Dench) som i sin tur är en romanfigur skriven av Jennie Rooney som i sin tur är inspirerad av den verkliga personen Melita Norwood.

Att se en film som Red Joan I TRON att den är baserad på verkliga händelser och en verklig Joan och sen få reda på att så inte är fallet, det är som att ramla på näsan och bryta densamma på sista trappsteget när man klättrat upp i Frihetsgudinnan. Det är surt som jävulen faktiskt och jag inser att jag överreagerar nu men likväl, känslor ska man inte bara vifta bort. Jag blir ju besviken. Lite ledsen kanske till och med. Jag vill ju att Joan Stanley ska ha funnits men närå, Melita Norwood hette hon alltså. Varför kunde inte boken – och filmen – ha hetat Red Melita? VARFÖR?

Brittiska Melita Norwood levde 1912-2005 och jobbade undercover åt KGB under i stort sett hela sitt vuxna liv. Hemligheten gällande hennes spioneri blev i alla fall höljt i dunkel ända till 1999 och detta kom som en chock för ALLA, inte minst hennes dotter Anita. Källor har gjort gällande att hon var ”the most important female agent ever recruited by the USSR” och att hon var viktigare än The Cambridge Five under Andra världskriget.

Melita hade alltså en dotter men i den här berättelsen blev det en son. Fan alltså, det STÖR mig. Varför inte göra historien så sanningsenlig som det går, JAG FATTAR INTE VITSEN.

Nåja. Joan Stanley spelas som gammal av underbara Judi Dench och som ung av Sophie Cookson och filmen haltar en hel del på grund av hoppen i tid och mellan skådespelarna. Vi har en skådespelare som utstrålar mer värme och äkthet än en öppen spis i en timrad fjällstuga och en skådespelare som jag inte skulle känna igen på stan om så mitt liv hängde på det. Vem som är vem kan du nog ana (I love you Judi! <3). Således njuter jag av scenerna med den gamla Joan och bryr mig föga om resten. Det är synd men det är likväl ett faktum.

Red Joan hade biopremiär igår och jag undrar i mitt stilla sinne var målgruppen för denna film ligger. Judi Dench Fan Club, kanske?

 

 

.

Tusen tack till Scanbox som gav mig en tittlänk så jag kunde se filmen i förtid för att få med den i temat! Och tusen tack till dig som följt med mig under dessa röda lördagar. Dom är slut nu, det här var den sista. Här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om i temat och det finns såklart många röda filmer som inte är med. Det är ett populärt ord i filmtitlar, helt klart. Om några veckor är det dags att köra igång årets sommartema och jag kan avslöja att även det temat handlar om ett specifikt ord i filmtitlar. Det här var liksom för kul för att släppa. 

KEANU-SOMMAR: JOHN WICK

John Wick (Keanu Reeves) har ingen. Han är helt ensam. Som en före detta hitman kryllar det inte av nära vänner direkt och när hans fru gått bort i en sjukdom är han ensam i världen. Han har dock fått en present av sin fru, en hundvalp, en fyrbent kompis.

John tycker väldigt mycket om sin hund. Det fattar Iosef Tarasov (Alfie Allen), den lättkränkte lille ryske mannen som inte kan ta ett nej. Han ville köpa Johns bil men det ville inte John så Iosef och hans posse dyker upp hos John en mörk natt, slår honom sönder och samman, snor bilen och dödar hunden.

Väldigt få skådespelare kan spela ensamma och sorgsna lika trovärdigt som Keanu Reeves. Kanske beror det på att väldigt få skådespelare har behövt genomlida samma personliga tragedier som Keanu Reeves. 1998 fick han och flickvännen Jennifer Syme en dotter som föddes död. Arton månader senare dog Syme i en bilolycka. Det känns som han kan använda sig av dessa erfarenheter när han ska spela John Wick för jädrar vad jag tror på honom, på att hans drivkraft att hämnas är på riktigt.

Michael Nyqvist spelar Viggo, den ryske badassen, pappan till lättkränkte Iosef. Han är kanske inte fullt lika trovärdig i sin roll. Däremot var det intressant att lyssna på Värvet-intervjun när Nyqvist berättar om olyckan som skedde under inspelningen som nästan kostade honom livet. Riktigt ruggigt!

Annars tycker jag att John Wick är precis den typ av film jag förväntade mig. Stenhård, kolsvart action ända in i kaklet och en Keanu Reeves som inte gjorde mig det minsta besviken.

Nästa måndag kommer en ny film med Keanu Reeves. Eller nej…kanske inte en NY film men en NY recension av en Keanu-film. Det är sommarens måndagstema, ju.