AQUAMAN

Mina förväntningar på den här filmen var kanske inte superhöga, det är trots allt en DC-film och DC ligger tusentals mil bakom Marvel när det kommer till underhållningskvalitet i sina superhjältefilmer. Wonder Woman ligger i solklar topp bland deras filmer och jag har svårt att se att någon annan film ska kunna matcha den.

I Aquaman får vi genom regissören James Wans ögon och fantasifulla visioner se hur den lille pojken Arthur Curry blir till och växer upp till att bli Aquaman. I vuxen form gestaltas han av Jason Momoa och det där charmiga muskelberget är givetvis som klippt och skuren för rollen. Hans helt vanliga pappa Tom spelas av Temuera Morrison och hans aningens mer ovanliga mamma Atlanna, kvinnan från havet, spelas av Nicole Kidman, Patrick Wilson är den bittra halvbrodern Orm, Amber Heard är super-röd-totten Mera och Dolph Lundgren är Kud Nereus, ovanligt missklädsam som ginger i skägg.

Jag tycker att skådespelarensemblen är ett stort plus för filmen, att det är en samling ansikten som man inte ofta ser tillsammans på film och heller inte i denna TYP av film. Aquaman är, som du antagligen förstår, en CGI-fest utan dess like, den är så plastig, så lökig och så over-the-top-extra-allt när det kommer till datorgjorda undervattensdjur, monster, extrema hopp, beridna vithajar, båtar och vatten-virvlande-peruker.

Ögonen blir trötta, i korta perioder zonar jag ut, ibland skrattar jag till för jag skäms, humorn försöker ibland för mycket och landar fel men så händer det, så kommer en scen som får mig att ruskas om, jag känner WOW, det här var nåt nytt! Ibland är det nämligen precis just så, James Wan lyckas överraska mig och det gör mig så glad. Jag tänker speciellt på en period i filmen som utspelar sig på Sicilien och där hade jag gärna stannat kvar länge till. Det är mycket underhållande och snyggt och jag märker att det är dessa scener jag tänker på när jag tänker på filmen såhär i efterhand.

Direkt när filmen var slut kände jag att det inte var en superbra film det här men sen växte den – konstigt nog. Jag var underhållen mer eller mindre hela filmen igenom och trots att den är ojämn och trots att den är skrämmande lökig så måste jag ge cred till James Wan som känns oresonlig i sitt sätt att berätta historien om Arthur Curry. Så det blir ett godkänt betyg och jag tycker det här är den näst bästa filmen i det filmiska DC-universumet. Kliniskt ren från andra superhjältar, vilket också känns som ett plus.

Jag såg filmen med Steffo och det här är hans syn på saken. (klickbar länk när texten är publicerad).

THE DANISH GIRL

Einar Wegener (Eddie Redmayne) var en dansk konstnär, gift med Gerda (Alicia Vikander) som även hon var konstnär. Äktenskapet var barnlöst, lyckligt, tryggt och innerligt och dom hjälptes åt på alla sätt dom kunde. Einar ställde till exempel ofta upp som modell för Gerdas kvinnomålningar.

Sakta men säkert glider Einar in mer och mer på det här med att klä sig i kvinnokläder och utan att mörka det minsta för sin fru låter han sina undanpressade tankar och känslor komma upp till ytan när han iklädd klänning, smink och peruk börjar visa sig bland folk och kalla sig Lili Elbe. Gerda följer med, hon stöttar och försöker förstå även om det självklart är svårt. Det var ju trots allt Einar – en man – hon gifte sig med.

Det tog en minut, en (!) minut, för hjärtat att börja slå fortare och hjärnan att tänka ”jävlar vad bra det här är!”. Ibland blir det så. Tonen, känslan, skådespelarnas blickar, allt bara stämmer direkt. För är det någonting The Danish Girl är så är det skådespelarnas film. Eddie Redmayne som Einar/Lili och Alicia Vikander som Gerda, det finns inte superlativer nog som beskriver vad dom lyckas med i den här filmen. Dom är helt enkelt underbara tillsammans. Magiska. Fantastiska. Jag radar upp alla floskelord som finns men dom ÄR allt detta. Det här är skådespeleri på en nivå man sällan ser och finns det en rättvisa i Oscarvärlden får vi se dom båda på scen under oscarsnatten.

Jag skulle kunna drista mig så långt som att säga att Alicia Vikander är den mest begåvade skådespelerskan vi haft i detta land, ALLA andra inräknade. Dom där mikroskopiska ryckningarna i ögonvrån när hon ska visa svalda men förbjudna känslor, den där självklarheten framför kameran.

Eddie Redmayne var bra föra året när han vann en Oscar för sin roll som Stephen Hawking i The theory of everything men här har han lyckats kliva upp ännu ett snäpp. Nu inkluderar han stort mod i skådespeleriet och uttrycker alla känslor med en transparens som är….exceptionell. Hans ansikte är dessutom i extrem närbild i många scener, han kan liksom inte gömma sig. Det är all in eller inte alls.

Filmens regissör Tom Hooper vann en Oscar för The King´s speech 2011 och han är verkligen uppe där bland dom riktigt stora. Att lyckas göra biografifilmer så bra som han gör är få förunnat.

Einar blev sedemera Lili på riktigt, hon var den första kvinnan i världen som genomgick en könskorrigering. The Danish Girl är en fin hyllning till henne, till Gerda och till alla som är modiga nog att leva sina liv så som det var meningen.

Vill du höra mer om den här filmen kan du lyssna på Snacka om film, avsnitt 22. Där pratar jag om den.

MAGIC MIKE XXL

Finns det skämskuddar man kan låna?”, frågar jag biografvaktmästaren samtidigt som han river min biljett. Han tittar på mig och pekar mot högen av grå sittkuddar av hårdplast, såna som små barn brukar använda för att se duken när någon vuxen sitter i vägen.

Han förstod nog inte riktigt vad du menade”, sa min kompis C och sen skrattade vi högt, det var nämligen inte särskilt svårt att se det framför sig, två 40-åriga kvinnor som håller upp stora hårdplastdynor för ansiktet för att slippa se allt det pinsamma som rör sig på duken. Två timmar senare hade vi slutat skratta och vi insåg båda att vaktmästaren förstod både rubbet och stubbet av min fråga. Han satt helt enkelt inne med facit.

Nästa gång en vaktmästare pekar på en sittdyna ska jag ta en.

2012 regisserade Steven Soderbergh en film om en manlig strippa vid namn Magic Mike. Det var en allt annat än bra film men den hade nåt som denna uppföljare totalt saknar, nämligen handling. När nånting heter XXL borde kunna betyda att det är större, maffigare, svullnare…ja mer av allt helt enkelt. Det enda denna film har som är mer än originalet är speltid. Fem minuter längre är den och det känns. Det känns som femtiofem minuter. Det känns som om filmjäveln aldrig vill ta slut.

Fem fitta dansarkillar med tvättbrädemagar ska alltså ta sig till Myrtle Beach för att vara med i en sista stripptävling tillsammans. Dom åker sin lilla roadtrip i en foodtruck körd av en tjock kille vid namn Toby som somnar vid ratten efter att – precis som dom andra – ha mumsat knark. Äventyret blir alltså inte helt spikrak från A till B utan killarna tvingas stanna lite här och där, oklart varför faktiskt. Den typ timmeslånga supersömniga scenen på ”bordellen” med bordellmamman/konfrencieren Rome (Jada Pinkett Smith) är mer än oklar och SATANIHELVETE vilken dålig skådis hon är alltså!

Vad gäller skådespelarprestationer så kan filmen tacka Channing Tatum för ALLT. Vore han en lite sämre skådis skulle det inte gå att se filmen utan att vilja perforera hornhinnorna med en såndär potatisnål. Nu förstår jag att det inte är en parodi enbart för att Channing Tatum förmedlar ett visst allvar men det hindrar mig inte från att skratta mig fördärvad (och längta efter den där hårdplastskölden) när han sätter igång och dansar i sin verkstad mol allena. Juckar mot en träbänk medelst borrmaskin. Juckar mot en svarv medelst rektangulärformad metallpryl. Och det är klart han SVETSAR också!

Alla sedan urminnes tider sedvanligt ”manliga” attribut är med i den här filmen och det är uppenbart att vi kvinnor SKA tycka att det här är upphetsande. För mig är det så tröttsamt, så ofräscht och så unket att jag bjussar på att jag kommer att ses som en sur jävla kulturtant för att jag inte är openminded nog att hylla den här smörjan. Jag kan inte hålla med Jacob Lundström på filmtidningen FLM som tycker att det är att ”välja glädje” att gilla den här filmen.

Tycka vad man vill om filmen, som är sommarens både roligaste och mest tankeväckande, men det är något med det enkla avfärdandet som får mig att undra var stringkalsongen klämmer”, skriver han och avslutar sin text med ”Men kritikerns uppgift är inte bara att leta fel och brister utan också att söka skönhet. Jag kan inte tvinga någon att dela min åsikt om att Channing Tatum är en värdig arvtagare till Gene Kelly, men jag kan åtminstone uppmana till ett självkritiskt tänkande till kritiskt tänkande – och förhoppningsvis förmå någon att sluta ängslas och lära sig att välja glädje.

Anledningen till att jag inte kan göra annat än att såga Magic Mike XXL jämns med fotknölarna är INTE att jag är ängslig, INTE att jag moraliserar över användandet av droger, INTE för att jag tycker det är sjukt tradigt att se skrikande tjejer kasta högvis med dollarsedlar på halvnakna samlagsdansande män och heller inte för att jag INTE väljer glädje. Jag sågar helt enkelt den här filmen för att DEN ÄR BAJS.

Channing Tatum ÄR en jävel på att dansa men han är också en jävel på att skådespela MED kläder på. Men det är han det. Rollfiguren Tarzan med den övervintrade Whitesnakefrillan (Kevin Nash) dansar inte ett steg, han är bara en uppumpad grottman, Big Dick Richie (Joe Manganiello) är visserligen charmig men obeskrivligt tröttsam, Matt Bomer spelar den skönsjungande Ken (passande namn) med osedvanligt uppspärrade ögon, Amber Heard (som Zoe) är som vanligt bara en mindre dyr variant av Scarlett Johansson och Andie McDowell var det länge sen man såg. Plus i kanten att hon inte blekt sina tänder utan faktiskt fortfarande ser mänsklig ut.

Filmen skulle även funka som ett inslag i en dokumentärfilm om Socialdemokraterna. Det är mycket ”alla ska med” och det hade inte förvånat mig om ”We shall overcome” (jag vet att Birgit Friggebo inte var moderat utan folkpartist) hade varit med på soundtracket i nån karaokeversion. Det är nämligen kvinnor av ALLA sorter med i filmen – smala, tjocka, unga, gamla, högljudda, blyga, gifta, skilda, vita, svarta och allt däremellan och alla har dom en sak gemensamt: dom ÄÄÄÄLSKAR manliga strippor och stripporna älskar dom. Det har ingenting med att göra att tjejerna öser stålars över dom. Närå. Inte alls.

Fan, det smakar kräk i munnen nu.

Den är illa klippt också, nämnde jag det?

 

PARANOIA

I jämlikhetens namn, det är rätt skönt att se även manliga skådespelare som får roller på grund av sina fysiska förehavanden och/eller rätt efternamn. Liam Hemsworth cashar in full pott här.

Han ser ut som en Formulär 1A-Ellos-tråktyp-modell och han har en bror som spelar seriehjälte, alltså kan han försörja sig som skådespelare over there. Kanske hjälpte det till en smula att han var ihop med Miley Cyrus och att det tog slut lagom när hon kapade håret, gungade naken på en rivningskula och blev tuffis, I don´t know. Jag förstår inte nånting när det gäller Liam Hemsworth, han är ett sånt satans neutrum!

Paranoia är en film som på pappret har allt, ja allt utom en begåvad ung man i huvudrollen, men annars faktiskt allt. Den känns som en lyxig och tät thriller i elektronikmiljö. Det är konspirationer och massor med pengar i potten och män med makt som utnyttjar alla. Filmen håller sig flytande med Harrison Ford och Gary Oldman som pontoner men det är med nöd och näppe, det är knappt man ser dessa högdjurs grå näshår över vattenlinjen.

Filmen bjussar på härliga vyer över New York och den känns som sagt rätt påkostad över lag men högre betyg än en svag tvåa kan jag verkligen inte ge. Nån måtta på givmildheten får det vara.

3 DAYS TO KILL

Det första som slår mig är, har man någonsin förr sett en manlig huvudrollshjälte som börjar filmen med en redig jävla mancold?

Det hostas, snörvlas och snoras och Ethan Renner (Kevin Costner) känns som allt annat än hårdkokt snubbe trots att han är ”på jobbet”. En CIA-agent på dödligt uppdrag kan inte riktigt ringa sig in sjuk.

Ethan har uppenbarligen misskött sin relation med dottern Zooey (Hailee Steinfeld) i alla år och frun (Connie Nielsen) är numera en parentes men när Ethan efter ha hamnat på sjukhus får en dödlig diagnos (neeeeej alla män, det ÄR inte dödligt att vara förkyld även om det känns så) bestämmer han sig för att reda upp sina förehavanden. Han har 3-5 månader kvar att leva och nån personalansvarig på CIA är på plats vid sjuksängen i ett nafs med guldklocka och en klapp på axeln som tack för lång och trogen tjänst.

Han är lite ensam kan man säga. Lite ”lone ranger” kan man säga. Lite tilltufsad kan man säga. Men han åker till Paris och försöker närma sig den ovilliga tonårsdottern. Samtidigt blir han kontaktad av agenten Vivi (Amber Heard) som behöver hjälp med att få en man mördad, en man vid namn ”The Wolf”. I utbyte mot denna allra sista arbetsinsats erbjuds han en drog, en oprövad medicin, som skulle kunna ge honom livet tillbaka.

Det här är en riktigt jävla bra film! Den har allt, den är verkligen inte ”bara” en pang-pang-action! Den är spännande, den har en välskriven dialog, ett manus som håller, den har en hel del känslosamma scener som faktiskt tillverkar tårar i mina ögon, det är bra skådespelare i alla roller men såklart är det Kevin Costner som lyser allra starkast, alltså satan så bra han är!

Ett solklart filmtips vilken höstkväll som helst.

FILMSPANARTEMA: KVINNOR SOM SLÅSS

Nåt som gör mig riktigt glad är vuxna människor som inte tappat förmågan att leka. Tyvärr är lekande vuxna ganska ovanliga. Det finns många som inte vågar visa sin barnsliga sida även om dom skulle vilja, många som som inte vill visa den, som bara tycker det är larv och sen finns det några stackars satar som inte vet vad ordet leka betyder, som antagligen aldrig vetat.

Månadens filmspanartema handlar om kvinnor som slåss. Vad har det med leka att göra? Massor, faktiskt, i alla fall i filmens värld.

En regissör med barnasinnet otroligt skönt lättillgängligt är Robert Rodriguez. Att se filmer av honom när han går totalt tokbananas i sin lilla värld är som att se riktigt bra dansare på scen, det ser ut att vara så himla lätt, det behövs inte övas, det behövs inga omtag, allt bara flyter och det går att se framför sig hur Robert R hoppar runt inspelningsplatsen med hoppsasteg, fnissar och klappar händer när scenografin exploderar och brinner upp.

Robert Rodriquez är inte bara galet barnslig i sitt sätt att göra film han är även väldigt duktig på att gestalta kvinnor som slåss, alldeles perfekt för detta tema tyckte jag. Det är kvinnor som slåss, kvinnor som skjuter, kvinnor som dödar, kvinnor som må vara preciiis hur snygga och utmanande klädda som helst men dom är allt annat än bimbos och våp.

Kvinnorna i den här filmen skulle aldrig skrika av rädsla när dom blir attackerade, aldrig ropa iiiiiiiii innan dom kramas, fan, nej, dom skulle aldrig kramas alls. Punkt. Men dom skulle heller aldrig erkänna att nåt gör ont, att dom är rädda eller på något sätt känner sig underlägsna männen, för dom ÄR inte underlägsna, dom är inga offer. Kvinnorna i Robert Rodriguez värld är helt jämställda männen.

Fast…okejrå….i den här filmen dör kvinnorna som flugor (i och för sig precis som männen) och den tuffaste av dom tuffa, Machete (Danny Trejo) överlever på många kvinnors bekostnad men i Planet Terror var det tvärtom, där kickade en enbent Rose McGowan rumpa så till den milda grad att luggen låg som ett lantis-V i pannan när filmen var klar.

Robert Rodriquez är inte bara världsbäst på att casta balla actiontjejer som kan slåss, han är om möjligt ännu bättre på att regissera dom. Alltså, det här är killen som kan få Jessica Alba att agera trovärdigt på film. Sug på den!

Vad skriver mina filmspanarkollegor om idag? Hur tänker dom om temat, vilka filmer om kvinnor som slåss har dom sett? Klicka på namnen för att komma till bloggarna.

Except Fear

Filmmedia

Filmparadiset

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

THE RUM DIARY

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En kille som dricker upp 123 små flaskor sprit från hotellets minibar har som jag ser det uppenbara alkoholproblem. Det är Paul Kemp (Johnny Depp) som länsat baren och det är om Paul Kemp filmen handlar.

Han är en drunken journlist från New York som drömmer om ett annat liv och söker ett jobb på en Puertoricansk lokalblaska. Han är den enda sökanden och han får jobbet men inte slutar han dricka för det. Han går runt Puerto Ricos gator i dyra glasögon och ständig bakfylla och när han träffar Chenault blir han blixtförälskad men Chenault är förlovad med den korrumperade  affärsmannen och girigbuken Sanderson (Aaron Eckhart). Upplagt för dramatik, eller hur?

Nåja. Det är många öppna dörrar i den här filmen, mycket självklarheter men när sluttexterna rullar har jag ingen aning om vad jag sett. Var det ett drama, en thriller, en komedi? Visst, jag skrattade några gånger men om det beror på att filmen var kul eller om det var min sjuka humor som lyste igenom har jag ingen aning om för filmen är så sjuuukt spretig så hälften vore nog.

Det var jättekul att se favoriten Aaron Eckhart igen men det var också allt.  Att det här är författaren Hunter S. Thompsons självupplevda historia gör inte saken bättre. Snarare tvärtom.