TJEJRESAN

Tjejresan. Snatched. Snatched. Tjejresan. Cool titel på engelska. Not so cool på svenska.

Amy Schumer spelar en ”Amy Schumer-roll” och hennes mamma spelas av Goldie Hawn. En bra kombo. Bra kemi mellan dom. Tyvärr känns filmen som att första halvan har en manusförfattare och andra halvan en annan – och aldrig mötas de tu.

Det var en ganska trevlig titt – under titten – men ingenting stannar kvar. Det är som att dricka vatten på´t ungefär. Jag minns mest en massa tovigt hår faktiskt.

Filmen finns att kolla in på C More ifall någon är intresserad av lite menlös mamma-dotter-actionkomedi. 

I FEEL PRETTY

Om man är tjej och – som jag – inte klassad som en utseendemässig tiopoängare enligt gängse fotomodellsnormer är det bäst att man lär sig tre saker redan som liten:

1. Ta ingen plats. Var snäll, tyst och beskedlig. Gör dig så genomskinlig som möjligt, flyt med. Tänk: ljummet vatten.
2. Lyckas du halvdåligt med punkt 1: Var rolig. Humor kan rädda dig ur alla situationer (och kan den inte det så kan den i alla fall släta över skiten så du kan ta dig hem med hedern i behåll så ingen annan än du behöver sopa upp smulorna efter ditt obefintliga självförtroende).
3. Tänk aldrig på dig själv. Sätt alltid alla andra i första rummet. Du är oviktig, för att inte säga obetydlig. Alla andra är viktigare och har större rätt att ta plats och finnas till. Hallå, vem tror du att du är? VA?

Det här var liksom grunden i flickors uppfostran på 70- och 80-talet, i alla fall om man åkte några mil från dom största städerna. Skolans snyggaste tjejer kunde bete sig som skitstövlar, killarna och lärarna favoriserade dom alltid ändå. Vi andra fick gå efter och kippa efter andan, aldrig nöjda med ett endaste dugg och fick heller aldrig höra från någon annan att vi dög eller var söta. Men ROLIG, det gick bra! Om tjejen inte var för högljudd såklart. Eller visade för mycket hud. Eller en kombo av alltihop för då var hon en galen slampa.

Självhjälpsböcker är en litterär genre som gjort många rika och det är kanske inte så konstigt? Människor behöver quick fixes och ord lagda i sin egen hjärna från någon annans tunga. Irriterande va, eftersom alla egentligen har sina egna svar på vad som gör dom lyckliga, framgångsrika, glada eller helt enkelt bara gillar sig själva när dom tittar sig i spegeln. Det gäller ju bara att lyssna. Och våga höra vad som sägs. Och göra nåt åt det. Som Renee (Amy Schumer) i dagens film. Hon gillar ingenting med sig själv, ser sig som en looser med svällande mage trots shapewear-trosor från låren till armhålorna. Hon ser upp till vackra kvinnor som blir uppraggade på närköp och hon tror på riktigt att det mesta av hennes (tycker hon själv) torftiga liv beror på att hon inte är snygg nog.

Hon beger sig in på ett spinningpass trots att hon känner sig som den (rosa) elefanten i rummet och där skäms hon till och med över sin skostorlek. Men hon cyklar på, i alla fall nån halv minut innan hon flyger av cykeln och slår i huvudet. När hon piggar på sig visar det sig att hennes önskedröm har slagit in – hon har blivit vacker! Det enda är att alla andra inte märker nån skillnad alls, ALLT sitter i Renees huvud.

Jag tycker den här filmen är en smula….svår. Den är svår att analysera och svår att tycka jätteilla om samtidigt som det bär mig emot att säga att den är fantastisk. För det är den inte, inte på något sätt faktiskt. Amy Schumer är givetvis som klippt och skuren för den här rollen eftersom hon i hela sitt liv har lyckats rätt bra med nummer 2 på listan här ovan. Hon är kul men hon klassas också som ”tjock” därborta i det där landet där en jävla massa människor behöver dubbla flygstolar. Och det är nog där skon klämmer för mig, att filmen blir alldeles för…amerikansk. Berättelsen är ”verklig” på pappret men känns mer som en saga när den presenteras inför mina ögon. Med en mindre lämpad person än Schumer i huvudrollen är jag inte säker på att jag hade kunnat titta på filmen utan skämskudde. Vissa scener är verkligen cringe all the way in i solar plexus.

Skämmigt ja, Renees beteende i vissa scener är skämmiga så jag håller på att krevera. Det värsta är att från samma sekund som hon tror att hon är vacker blir hon också en douche. Hon beter sig skitilla mot sina vänner, hon är skrävlig och jobbig och berättar för alla som vill (och alla som inte vill) vilken perfekt varelse hon är och nej, ärligt talat, inte ens kvinnor som föds fotogeniskt perfekta är såna skithål. Varför skulle dom, alla med ledsyn ser ju att dom är flawless? Men här är det ett likamedtecken mellan bättre självförtroende och rätt jobbig person. Jag tror inte på det. Jag tror inte på att Renee hade gjort så i verkliga livet om hon nu – oavsett anledning – fått en plötslig självförtroendeboost.

Annars då? Ja, birollerna är bra skrivna, Busy Philipps och Aidy Bryant är toppen som hennes bästa vänner och Rory Scovel som kärleksintresset Ethan är skönt normal. Michelle Williams får chansen att spela över rejält och SOM hon gör det. Sen är det klart att baktanken med manuset inte kan ifrågasättas, det är TOPPEN om ALLA kan vara nöjda med precis den dom är. Givetvis är det det. Och kan filmen få en enda missnöjd tjej att titta sig i spegeln, blinka nöjt med ena ögat samtidigt som hon ler i mjugg så säger jag bara hell yeah, filmen har lyckats!

För egen del kände jag ett uns av sorgsenhet mellan fnissen och funderingarna. Det är nåt så jävla tragiskt med fabulösa tjejer som inte fattar hur bra dom är. Tjejer som måste kämpa ett halvt – eller helt – liv för att tycka att dom duger. Tjejer som tror att allt som räknas är killars bekräftelse. Men det är en helt annan historia.

Tre om en: STAND-UP-FILMER DEL 3

Bill Burr – Walk your way out

Bill Burr är arg och vass, saknar spärrar och är helt enkelt i sina bästa stunder skitrolig. Walk your way out är en sån stund. Det här är en skitrolig timme!

Inspelat strax före det amerikanska presidentvalet så självklart inkluderar Burr en hel del politiskt prat with a twist och en del tankar om Donald Trump.

Det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och passa på att njuta av att få skratta sig hes en stund. Inte så pjåkigt alls varken en trött vardagskväll eller till söndagfrukosten.

.

.

Jim Jeffries – Freedumb

När jag såg Jim Jeffries förra specialare Bare var jag inte särdeles imponerad. Om sanningen ska fram var jag jävligt vresig efteråt, fattade inte alls hans skämt och tyckte mest han var klumpig och ”låg”. Han pratar en del om skiten han fått efter Bare i denna show men jag vet inte om han tagit till sig av kritiken direkt. Hans fokusering på analsex har förflyttats till bajs och han drar fortfarande totalt ocharmiga ”skämt” på sin sambos bekostnad, skämt som inte går hem vare sig hos mig eller hos publiken som i långa stunder är betydligt tystare än vad amerikansk stå-upp-publik normalt verkar vara.

Jeffries skämt är rätt välskrivna, det är dom, men det är nog sättet han för fram dom som inte riktigt funkar för mig. Han är helt enkelt inte tillräckligt charmig för att jag ska köpa skiten han säger och skratta åt det för det enda jag känner är ”han menar det här – på riktigt!!” och då faller det platt oavsett om skämten handlar om våldtäktsmannen Bill Cosby, att sonen tror vara autistisk eller att hans fru inte gör sitt jobb på hemmaplan.

.

.

Amy Schumer – The Leather Special

Det är inte länge sedan Amy Schumers superbra komedispecial Live at the Apollo släpptes på HBO men kan man alltså se hennes nyaste heltimme på Netflix. Alla vi som såg henne live när hon besökte Hovet förra året kommer känna igen en del men trots detta så är det en rätt trivsam timme. Den är dock ganska mycket segare (i brist på bättre ord) än Live at the Apollo. Hon är ibland tyst långa stunder och känns lite blasé och även om det är inövat och inskrivet i manus så står showen ibland och stampar en smula. Det hände aldrig live.

Amy skämtar om sex, om sin nye pojkvän och hans familj och såklart om sin figur och allt gör hon med skön glimt i ögat. Lägstanivån hos Amy Schumer är väldigt hög så givetvis är detta sevärt men har du inte sett något med henne förut kanske du inte ska börja med detta.

 

Fredagsfemman #239

5. Vem vill se Ben-Hur på bio?

Vem kan ärligt säga att hen längtat efter att se en remake på den där storfilmen från 1959? Räck upp en hand, snälla gör det. (Biopremiär idag är det i vilket fall och nej, den här kommer hamna i samma undanstoppade vill-icke-se-låda som John Carter och Hobbit-filmerna)

.

.

.

4. September!

Javisst, nu är den äntligen här, hösten! Nu är det september, denna månad som brukar vara lugnet efter stormen för mig men som i år är allt annat än detta. Det är mycket SKOJ som ska klämmas in innan det står oktober i almanackan och det börjar redan idag för idag ska det läggas golv!

.

.

.

3. Nya Idoljuryn

Säga vad man vill om Idol men ett nyskapande TV-program är det INTE. Men, därför blir jag så GLAD när jag tittar på första veckornas auditions och den nya idoljuryn sitter där och är bara bäst! En riktigt skön trio, kanske till och med så skön att jag kommer fortsätta titta även när det blir på riktigt.

.

.

.

2. Lovesick

Efter att ha fått diagnosen klamydia måste Dylan (Johnny Flynn) kontakta alla tjejer han haft sex med. Det låter inte särskilt upplyftande men det är grundpremissen i denna TV-serie som finns att beskåda på Netflix och som även har den alternativa (och mycket sämre) titeln Scrotal Recall. Det här är urtypen av mysig höstserie att krypa upp i soffan med, den är rolig och snabb och skön och när den tog slut blev det jättetomt
(= bästa betyget för en TV-serie).

.

.

.

1. Queen Amy

I onsdags stod Amy Schumer på Hovets scen i Stockholm och jag och min dotter satt i publiken (ja, det var nåååååågra till). Alltså, hon ÄR så sjukt kul och så på pricken vass och så jättebra och ändå känns hon liksom helt…vanlig. Och jag vet att det låter tråkigt men hon behövs verkligen! Hon behövs för vi är många som nickar igenkännande åt hennes skämt och skrattar med henne.

.

.

Fredagsfemman #200

5. Idolfinalen på Globen

Ja, jag erkänner utan omsvep, jag har sett rätt mycket Idol den här hösten och jag tycker det har varit riktigt bra. Det har i alla fall varit väldans mysigt att ha ett program som går att se tillsammans med kidsen – åtminstone ibland (fast våra timmar framför Bron slår allt!! Helvete vad bra säsong tre var!!).  För första gången någonsin är det dessutom TRE finalister.  Martin, Amanda och Simon, tre störtsköna artister som alla tre kommer bli apstora och DET har aldrig hänt förut i Idol, då har jag mer tyckt synd om vinnaren. Nu ser jag fram emot kvällen. Spännande!

.

.

.

4. Jessica Jones på Netflix

Jag tycker om den där serien, jag bryr mig om Jessica Jones, hon känns sådär ensam, så som jag uppfattade David Banner på 80-talet. Handlingen är mörk, hon är trasig, livet har inte varit snällt. Som MARVEL-superhjälte kände jag knappt till henne alls innan det blev klart att Netflix skulle göra en serie men nu vet jag lite mer och ännu mer ska det bli hoppas jag.

.

.

.

3. Amy Schumer  på Apollo

En komiker som kan skämta om urinvägsinfektion, alltså…..YOU GO GIRL!!!! Månadsavgiften till HBO har aldrig känts mer värd.

.

.

.

2. Gina Dirawi på SVT

Jag vet inte om man behöver backa Gina egentligen, hon är ju en lysande stjärna, så jävla naturlig, charmig, finurlig och begåvad och jag är säker på att hon kan skaka av sig skitsnack som vore det mjäll. Men det jag skulle vilja backa är båten som heter Det Svenska Avundsjuka Jävla Jantefolket och jag skulle backa båtjäveln i full sula rakt in i Nybrokajen så den sjunker som en gråsten. Det går inte att vara omtyckt av alla men det går att välja att bete sig ”som folk”. Och Gina kommer vara en PERFEKT julvärd. För första gången i modern tid kan jag tänka mig att ta TV:n på hela kvällen. Lika udda som att ha tre finalister i Globen. (Och tapeten i bakgrunden på bilden kommer från en rätt så trevlig liten färgbutik. Just sayin. ;))

.

.

.

1. 200 veckor med Fredagsfemman!

Det är kul att fira saker, man måste ju passa på när tillfälle bjuds, eller hur? Och idag tar jag chansen att ohämmat tjonga upp min egen fredagslista på förstaplatsen. 200 veckor med Fredagsfemman, 200 kvällar när jag gnuggat varenda hjärncell jag har för att producera en lista värd namnet. Ibland har det tagit fem minuter, ibland femtiofem. Ibland ännu längre. Jag tänkte ett tag att jag skulle hålla på tills jag kom upp i 200 listor och nu, schvooong, är jag här. Ska jag sluta med Fredagsfemman? Tanken svindlar. Jag tycker ju om min lista. Jag vill det inte – egentligen. Men 200, det är bra många veckor det. Segt som fan att läsa, kanske? Äsch, det får bli några till. Jag kör på. En vecka i taget.

Nu: tårta. Och många ljus blire.

TRAINWRECK

Hahahaahahaaa! Hon är fan galen, Amy Schumer, galen på ett BRA sätt! Modig och cool och verkar till synes inte ha några spärrar och det är så JÄVLA befriande att titta på!

Den amerikanska komikern Schumer har skrivit manuset till dagens film och hon spelar själv huvudrollen som passande nog heter Amy, en ung kvinna som har vissa problem med att hålla sig till en kille åt gången. Monogami är liksom inte hennes grej, mest på grund av rädsla kanske, det krävs trots allt en del mod för att släppa in någon på riktigt i sitt liv.

Vi får följa Amy genom misslyckade dejter, one-night-stands, trassliga familjeförhållanden, på tidningsredaktionen där hon jobbar under den minst sagt knepiga chefen Dianna (Tilda Swinton) och när hon träffar kirurgen Aaron (Bill Hader).

Filmen regisseras av komediesset Judd Apatow och kantas av mer eller mindre kända ansikten i mer eller mindre stora biroller: Brie Larson, Ezra Miller, Daniel Radcliffe (som rökande hundvakt), Marisa Tomei, Method Man, Matthew Broderick  (som spelar sig själv) och LeBron James (som spelar sig själv – med skön självdistans dessutom).

Jag tycker filmen är otroligt charmig och vissa scener fick mig att garva läppen av mig. Manuset håller från början till slut och blir aldrig sådär sliskigt sockersött som en del (många) romantiska komedier tenderar att bli framåt slutet.

Så rikta spotlighten mot Amy Schumer, det är hennes förtjänst att Trainwreck blev så bra!

Fredagsfemman #184

5. Jahopp. True Detective 2 är slut.

Det får räcka med ett torrt konstaterande angående detta, jag har inget mer att säga. Jag har lika svårt att känna mig nöjd som att känna mig besviken, det är trots allt bara en TV-serie, inget livsavgörande. Och Nic Pizzolatto lär nog inte behöva svälta framöver.

.

.

.

4.  Amy Schumer

På onsdag har filmen Trainwreck premiär. Manuset är skrivet av Amy Schumer och hon spelar huvudrollen själv. Om jag säger såhär (utan att spoila min egen recension för mycket, den som finns att läsa här på tisdag): planera in ett biobesök nästa vecka om du känner för att skratta en stund!

.

.

.

3. Mammon

På söndag kväll ger jag den nya norska thrillerserien Mammon en chans. SVT1 klockan 21.00.

.

.

.

.

2. Bosch

TV-serien Bosch är verkligen allt som True Detective borde ha varit. Väldigt lika i uttryck, introt känns som det är gjort av samma ”introbyrå”, det är många härliga vyer över motorvägsmyller i Los Angeles-området (och är det nån som får för sig att muttra att Bosch härmas, nix pix, så är det inte, den här serien kom nämligen först) och den handlar om en man som är en true detective i ordets bästa bemärkelse – Harry Bosch (Titus Welliver) – som får några skelettdelar på halsen som visar sig tillhöra en 13-årig pojke. Det här är ett JÄTTETIPS till alla som gillar den här typen av polis/mordutredningsserier och som uppskattar rollfigurer som man känner sympati för, som man bryr sig om. Vill du läsa mer om Bosch, hoppa in till Flmr ögonaböj!

.

.

.

1. Filmspanaträff – och nån som heter Fiffi väljer film!

Tänk om det hade varit min tur att välja film i december. Tänk vad kul det hade varit att få hela filmspanargänget att se Creed. Men så blev det inte, augusti blev min månad och imorgon ska vi se The Man from U.N.C.L.E. Det ska bli intressant – det med.

.

.

 

Fredagsfemman #171

5. Vad säger du? Lite Tom Hardy på listan kanske – som omväxling?

Va fan ska jag göra då? Han är ju superaktuell på bio med sin gestaltning av den tossige Mad Max. Aldrig förr har så många sett hans fejs på bio samtidigt. The Dark Knight Rises räknas inte, då hade han en 6-cylindrig motor över hela ansiktet. Imorgon kommer min recension av filmen.

.

.

.

4. Amy Schumer

Den 14:e augusti går filmen Trainwreck upp på biograferna. Bill Hader är med, Brie Larson är med och en viss Amy Schumer har huvudrollen. Vet du inte vem hon är, kolla in den här fenomenala under-bältet- stand-up-showen eller kolla här när hon roastar Charlie Sheen!

.

.

.

3. Happyish

Den bästa lilla charmigt-roliga-men-ändå-med-en-twist-av-allvar-serien som går just nu heter Happyish. Huvudrollerna spelas av Kathryn Hahn och Steve Coogan men det går även att skymta en fining som Ellen Barkin på ett hörn. Skrattet fastnar lite i halsen och jag vill renovera kontoret, göra det 300 kvadratmeter större så det ser ut som Coogans arbetsplats. Och sen vill jag att Kathryn Hahn ska bli jättekänd för hon är typ bäst.

.

.

.

2. Sthlm Italo Disco Parteeeyyyyy

Koto, Vince ‘Scotch’ Lancini, Shanghai/Rex, Ken Laszlo och Fancy, ja precis, Slice me nice-Fancy, Chinese eyes-Fancy, Bolero-Fancy, faaaaan-va-bra-han-vaaaaa-Fancy! Tänk, alla dessa ska jag få se på Nalens scen ikväll och imorgon. Det ska bli kul. Det ballaste för mig ska bli att få se och höra Shanghai igen då en av mitt livs största konsertupplevelser var Shanghai på Amazon i Flen 1985. Jag grät i två veckor efteråt, tänkte att ”nu kan jag dö, nu har jag varit med om allt jag behöver se och göra”. Och nu TRETTIO år senare inser jag att jag hade fel. Jag ska ju få se dom IGEN!

.

.

.

1. Filmspanarträff

Allt man vill göra hinner man med. Det är min fasta övertygelse och nåt jag försöker leva efter även om det fanimej inte är lätt alla gånger. Imorgon är det både jobb, filmspanarträff och discoparty men jag ska försöka pussla ihop det. Det kommer funka. Allt jag vill hinner jag-mantrat går på repeat mellan öronen.

.

.