A STAR IS BORN

När det stod klart att denna månads filmspanarfilm skulle bli A star is born passade jag på att se den senaste versionen av historien, den från 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand i huvudrollerna (jag recenserade den här igår). Mer info än så har jag inte skaffat mig om historien, jag har inte sett trailern på denna nya film, ej heller ”tjuvlyssnat” på soundtracket. För mig räcker det att veta att det är Bradley Coopers debutfilm som regissör, att han spelar huvudrollen och att min kvinnliga musikaliska Queen, Lady Gaga, har den andra huvudrollen. Jag känner mig liksom lugn med det. Det kan inte haverera totalt, det kan bara inte göra det.

Nackdelen med att just denna film blev månadens filmspanarfilm KAN var att den gått på bio i en dryg vecka (och att vi inte fick se den på Malmö Filmdagar). Således hade jag redan både sett och hört reaktioner på filmen, jag var förberedd på en gråtfest av guds nåde, hade hela handväskan full med pappersnäsdukar och hade dagen till ära bytt mascara till en ”100% waterproof” men…ja…mer om detta lite senare.

Det här är en musikfilm med många och ganska långa musikaliska nummer och har man svårt för såna ska man nog skippa att se filmen. Personligen tycker jag det är härligt och dom allra bästa scenerna i filmen tycker jag är när Bradley Coopers karaktär Jackson Maine är på konsertscenen. Ljudet, den massiva basen, gitarren och Bradleys härligt skorviga röst, det blev en maffig mix.

Som Lady Gaga-fan-girl är jag inte särskilt förvånad över att hon är alldeles strålande både som skådespelare och sångerska i filmen. För att vara en av musikhistoriens allra största kvinnliga artister har hon en förmåga att kunna se väldigt ”vanlig” ut och i den här filmen känns det som ett väldigt plus.

När jag härom veckan läste en tweet från Edward af Sillén, att han på besök på en filmstudio i USA sett ett papper med två namn som var påtänkta för remaken av A star is born, tänkte jag direkt att det var tur att det inte blev dessa två. Leonardo Di Caprio och Beyoncé. Å andra sidan, hade det blivit dom hade man inte vetat om något annat och det hade säkert funkat det med MEN jag är väldigt nöjd med Bradley och Gaga.

Grundhistorien är tämligen lik föregångarna, förutom att filmen på vissa sätt är förändrad för att eventuellt kännas lite mer ”modern”. Det bakas in ett Saturday Night Live-uppträdande, Grammy-gala och lite annat smått och gott som ska få oss att inte dö mossighetsdöden men samtidigt….ÄR det inte en jävligt mossig story in the first place? Min hjärna dubbelkollar kalendern, ja, det är 2018 men i ärlighetens namn, återigen, suck suck suck, dessa briljanta manliga kreativa kulturmansegocentriker i centrum och även denna gång – såklart – med svår alkohol- och drogproblematik som både kvinnan i hans liv och alla andra i närheten tvingas förhålla sig till.

För mig blir A star is born därför i mångt och mycket ÄNNU en manshistoria som står mig upp i halsen, den om medberoende, en kvinna som förväntas trippa på tå för den missförstådda narcissistmannen som givetvis är extremt älskvärd, charmig och fin som nykter MEN – KOM IGEN – JACKSON MAINE ÄR TYP ALDRIG NYKTER.

Jackson är packad och påverkad från första sekunden han ser Ally (Gaga) och dom börjar lära känna varandra. Första kvällen dom ses och uppenbarligen ska ligga med varandra passar hon naturligtvis på att tvätta sig både här och där för att vara fräsch och fin. När hon kommer ut från badrummet har han däckat på soffan. Han får sedan hjälp att flyttas till sängen av sin agent/bror (Sam Elliott) och till råga på allt, när han sen vaknar till mitt i natten börjar han tafsa och kyssa henne och alla som någon gång varit i den situationen, att vara den ”nyktra och fräscha” vid sänggående och försökt sova bredvid en alkoholindränkt massa av mänskliga celler kanske inte uppskattar just DEN andedräkten mest av allt i hela världen, eller att bli väckt för den delen. Fan, hon borde vara förbannad kan jag tycka ÄVEN om Jackson Maine kan charma en sten om han sätter den sidan till (sidan = det leendet och dom blå ögonen).

Det finns många scener i filmen som stör mig, som stör mig på det sättet att det känns som vi inte kommit någonstans, att det inte finns mer råd och rön kring just medberoende och kärleksrelationer. Ally är en ”stark kvinna” som absolut sätter ner foten ibland, samtidigt är hon beredd att ge upp stora delar av sina drömmar för Jacksons skull, för att han med sitt beroende inte kan göra vissa saker (vill inte spoila stora grejer här, såklart). Han kan bete sig hur fan som helst och hon förlåter. Hon förväntas förlåta. På DET sättet hade tvärtomtanken faktiskt varit mer intressant som film 2018. Vänd på det. Tänk att det är Ally som är den stora stjärnan med en beroendesjukdom och Jackson den okände nobodyn med låtskrivarambitioner. Dom hade inte ens behövt byta skådisar. Ally hade bara kunna spelat ännu mer av ”sig själv” som Lady Gaga.

Det finns ännu fler scener jag retar mig på i filmen (och som jag även gjorde i föregångaren) men egentligen är det inte viktigt för filmen i sig, det är nog mer viktigt för användandet av pappersnäsdukar. Eller mitt icke-användande. När stora delar av salongen började gråta sådär hulkande från hjärtat, när det snorades och snyftades så satt jag där och tänkte att nu är det äntligen min tur att känna mig gjord av sten. Jag var nämligen inte i närheten av att känna mig ledsen, fick inte ens en tår i ögonvrån.

Gällande detta med slutet verkar det bara finnas två läger. Antingen lossnar alla gråthämningar och filmen får en stark fyra/femma eller så känner du dig tämligen oberörd men upplever ändå att du sett en BRA film och ger den en trea. Jag hamnar i den sista kategorin och trots det känner jag mig rätt säker på två saker: Bradley Cooper kommer knipa en Oscar för Bästa manliga huvudroll och om det finns en rättvisa i världen får Lady Gaga den kvinnliga motsvarigheten. Jag tycker dom båda förtjänar det.

Även Sam Elliott kan nog knipa en guldgubbe för Bästa Mustasch….näää, Bästa manliga biroll menar jag såklart (även om muschen är fucking EPISK) och det finns både en och två låtar som skulle kunna bli nominerade – och vinna – för bästa musik. Filmen i sig är hundra procent oscarskompatibel på det där ”old fashioned sättet”. Den totala motsatsen till Gräns skulle man nog kunna säga.

 

 

.

Övriga filmspanare som sett filmen är:

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Jojjenito
Movies-Noir

(…och om det är någon som vet om det är en namn-slump att skådespelaren Rafi Gavron spelar skivbolagsagenten Rez Gavron så får du gärna tjoa till. Det är ju inte världens vanligaste efternamn, hade Cooper dålig fantasi måntro?)

 

BLUE JASMINE

När man jobbar med färg, som jag gör, händer det ganska ofta att man hjälper kunder som faktiskt inte har den blekaste aning om vilka kulörer dom gillar. Jag kan säga konstiga ord som ”blå”, ”gul”, ”beige”, ”röd” eller ”grå” men får bara två ögon fyllda med frågetecken till svar. Om jag däremot lägger fram prov på en varmgrå kulör och en kallgrå kulör så kan alla säga vilken av dessa två dom gillar bäst. Eller en varmgul och en citrongul. Eller en blågrön eller olivgrön.

Jag tror inte att jag hittills träffat på någon som inte kan välja mellan en varm och en kall kulör med ryggmärgen bara jag ställer frågorna rätt. Jag själv tycker inte om lila, inte alls, men jag vet absolut vilken lila kulör jag gillar bäst om jag måste välja mellan en kall (som drar åt blått) och en varm (som drar åt rött). Jag väljer den rödlila. Jag väljer varmt före kallt, alltid.

Vad gäller om man gillar varma eller kalla färger så finns det självklart inget rätt och fel, det är den personliga smaken som styr, men jag tror att min smak vad gäller kulörer har med att göra varför jag inte fastnar för Blue Jasmine. Blue Jasmine är en kall film. En mycket kall film.

Woody Allen gör alltid pratiga filmer och oftast är dom humoristiska men är dom inte humoristiska så är dom i alla fall charmiga och är dom inte charmiga så är dom….Blue Jasmine. Kalla. Och det kalla kan bero på två saker, illa skrivet manus eller kalla skådespelare. Som jag ser det har Woody Allen hittills inte skrivit ett enda så pass taffligt manus att det kan kallas svinkallt men han har gjort två filmer som är det: Cassandra´s Dream och Blue Jasmine.

Huvudrollen i Cassandra´s Dream spelas av Colin Farrell. Huvudrollen i Blue Jasmine spelas av Cate Blanchett. Ingen av dessa skådespelare kan beskrivas som charmiga, kramgoa, mysiga eller….varma. Båda är kalla som isklampar. Lika duktiga som dom är på att agera lika svårt har jag att ta dom till mitt hjärta. Jag ser rent objektivt att dom är bra men jag känner ingenting. Mitt filmhjärta är helt enkelt kallt.

Vad ska jag säga? Jag undrar om jag gett ett Woody Allen-alster ett såhär lågt betyg förut? Jag tror inte det. Det är ingen svag tvåa men den trea jag kände precis när filmen var slut falnade kvickt. Men på´t igen Woody, nästa film (Magic in the moonlight) kan inte floppa. Det finns få skådespelare som är varmare än Colin Firth och Emma Stone.