INGA TÅRAR

Magnus (Per Graffman) jobbar som stillbildsfotograf och befinner sig mitt i livet med fru, barn, hus och hela den biten. När hans mamma fyller 75 vill han göra något alldeles speciellt för henne så han samlar den allra närmsta familjen för att ta ett familjeporträtt i mammans trädgård. Filmen börjar med denna fotografering och jag som tittar förstår inte bakgrunden just då men jag förstår att jag just nu bevittnar ett underytanpysande släktbandskaos.

Det känns som om Magnus på nåt sätt vill räta ut frågetecken medans tid är. Jag kan på nåt sätt känna äh, gå vidare, väx upp, bry dig lite mer om din fru och din dotter  istället för att gräva i det förflutna men då hade det ju inte blivit nån film. Hade det gjort nåt då, kanske du undrar? Nej, faktiskt inte. Det här är inte en film som går till  historien som något mästerverk direkt och det finns tusen anledningar till det. Här är tre av dom.

1. Dialogen.

Jag avskyr att upprepa mig men det tar liksom aldrig slut. Dom svenska filmer i vilka dialogen låter hyperstyltig och helt fucking fel känns mer som en regel än ett undantag och det gör mig tooookig. Det är inte bara sjukt jobbigt att lyssna på, det ger en känsla av bajsnödighet till hela filmen, en känsla som egentligen inte skulle behövas och som i vissa fall till och med är en ren missuppfattning. Den första halvtimmen i Inga tårar är en ren uppvisning i språklig bajsnödighet och även om vi inte är många som sett den här filmen så tror jag många av oss höll fingret på stoppknappen under den här perioden av filmen. Står man ut får man lite mer valuta för nedlagd tid men det kan man ju inte veta då.

2. Mikael Persbrandt

Går det att göra en svensk film eller en nordisk samproduktion utan att ha med Mikael Persbrandt på lönelistan? Det är inget fel på honom som skådespelare, absolut inte och han gör inte bort sig i den här filmen alls MEN här har han inget som ens andas en huvudroll och ändå är han förstanamn OCH i stor bild på poster och fodral. Det blir lite som att luras faktiskt, lite som om ett barn ringer på dörren och säger Bus eller godis och istället för att ge ungen en tia eller en handfull Ahlgrens bilar så tar man fram en pincett och rycker ett hårstrå från barnets ögonbryn. Dålig jämförelse men jag tror du fattar.

3. Otydlig handling

Inte ens när filmen är slut kan jag sätta fingret på exakt vad som var filmens kärna. Jag har ingen aning. Det finns så många bihandlingar, så många sidospår, så många skådisar som spelar karaktärerna vid olika åldrar att jag till slut får tillåta mig själv att slå på autopiloten och bara titta utan att tänka så mycket. Den känslan hamnar inte på pluskontot när en film ska betygssättas.

Det var tre minus, nu kommer två plus. Per Graffman är en skådespelare som jag tycker är med i alldeles för få filmer. Han funkar i princip alltid, han är duktig och känns ganska ”vanlig” ur en positiv synvinkel. Alexandra Rapaport är också bra och så även här. Jag tycker hon är med alldeles för lite och att hennes karaktär och dennes ageranden förklaras alldeles för lite plus att hon är den mest intressanta figuren i filmen. Det blir luddigt, än mer än det var innan.

Inga tårar gav mig inga skratt, inga direkta gäspningar men heller inga tårar. Inga tårar gav mig….ingenting. Så kan det också bli ibland.

ONDSKAN

Jag undrar om någon film någonsin varit mer aktuell inom mina fyra väggar än just Ondskan just nu.

På nyheterna pratas det dagligen om dysfunktionella internatskolor, det skrivs om samma skolor i tidningen, historier från verkligheten förs fram och samtidigt har min dotter läst boken på svenskan och min son har haft den som bänkbok alldeles frivilligt. Självklart dukar vi upp söndagfrukost framför Erik Ponti med ”vänner” på Stjärnsberg, internatskolan från helvetet.

16-årige Erik lever med sin ”goda mor” och sin styvfar i ett rikt hem i Stockholm. Det är rikt på prylar men föga på ömhet och empati. Styvfars bäste vän är bältet han pryglar Erik med var gång han inte förstår honom och modern väljer var gång att vända ryggen till, att blunda och/eller spela piano under tiden detta pågår.

Misshandeln skapar ett monster i Erik, en slagskämpe som aldrig slutar slå och Erik sätter sig till slut i en omöjlig situation och blir relegerad från skolan. Mammans lösning är då Stjärnsberg, den fina internatskolan som ska ge Erik slutbetygen han så väl behöver för att kunna ta sig vidare in på gymnasiet.

För Erik blir nya skolan inget annat än same-same-but-different. På skolan råder kamratuppfostran, pennalism är kung och Erik är på tok för ifrågasättande och uppkäftig för att bara smälta in i systemet. Rumskamraten Pierre blir hans enda vän och årskurs nio en lång svart sträcka mot ljuset på andra sidan.

Som alltid när jag tittar på ”svåra” filmer med mina barn blir det en diskussion på nån timme eller två efteråt. Frågorna strilar som spön i backen och jag blir så glad över det. Varför gör inte lärarna nåt? Varför ringde Erik inte Bris? Hur kan såna här skolor få finnas? Vem köpte ut cigaretterna? Barnen ställde alla dom rätta frågorna men tänkte inte på den som stör mig allra mest: Vad är det för jävla morsa som blundar när ens barn blir slaget? Hur fan är hon funtad? När vi pratade om det hade dom ganska krassa men ändå vettiga tankar. Det var ju männen som bestämde då, mamman var beroende av honom, det var inte alls då som nu, nu har mammor egna jobb och pengar och behöver inte vara beroende på samma sätt.

Ser man det genom barnens ögon så har kvinnans roll verkligen förändrats och stärkts dom senaste årtiondena. Det är ju bra. Ser man det genom mina ögon så hade jag hellre bott i tält och bara ägt kläderna jag hade på kroppen än att genom tyst medgivande säga ja till att mitt barn får stryk.

Ondskan var det ja. Vad är det onda i filmen, vem är den onde? Intressanta frågeställningar i en välgjord film baserad på Jan Guillous självupplevda roman med samma namn. Andreas Wilson spelar Erik Ponti med trovärdig James Dean-look, i alla fall så länge han inte pratar. Han svarar liksom en millisekund för sent hela tiden så att dialogen blir precis sådär styltig som den ofta blir i svensk film. Men bortsett från det så tycker jag hela ensemblen sköter sig fint. Gustaf Skarsgård som den gänglige Otto Silverhielm är otäckt trovärdig och Henrik Lundström som Pierre Tanguy är precis sådär mysig som han var redan i Tillsammans (och sedan i Kocken).

Jag hade inte sett filmen sen premiären 2003 och mina tankar om den var i det närmaste identiska nu som då – en helt okej film men läs hellre boken.