Inför Oscarsgalan: Bästa manliga biroll

Den här veckan kommer bloggen att se lite annorlunda ut. Hela veckan kommer inläggen enkom fokuseras på Oscarsgalan och det blir som en sju dagar lång förfest är tanken.

På söndag är det äntligen dags och varje dag innan dess kommer jag att presentera mina tankar kring dom nominerade men med tyngdpunkt på dom mest tongivande  kategorierna. Hänger du med hela veckan kommer du kunna samla in vad som skulle vara mina gissningar i Oscarstävlingen.

Jag börjar med dom manliga birollerna.

Kenneth Branagh är överspelets fader. Jag har apsvårt för honom.

I år är han nominerad för sin roll son Sir Laurence Olivier i  My Week with Marilyn och det är ju kul för honom. Personligen hoppas jag att det stannar där. Världen kryllar av skådespelare av god kvalitet, halvmesyrer behöver inte prisas.

 

Det är svårt att tro att en kille med filmer som The 40 year old virgin, På smällen, Supersugen, Dumpad och Get him to the greek på sitt samvete har nåt i Oscarssammanhang att göra men Jonah Hill visar här att fördomar är till för att spolas ner i toaletten.

Moneyball gör han ett lågmält och finfint porträtt av Peter Brand, baseballamerikas svar på Kalle med Kollen. Jag tror – och hoppas – att det här är startskottet för helt andra typer av filmer för Jonah Hill, filmer som kanske inte enbart kretsar kring det som finns mellan naveln och låren.

 

Nick Nolte gjorde tre filmroller förra året: Rösten till gorillan Bernie i Zookeeper, snubben Burt mot Russel Brand i Arhur och den alkade, nyfrälsta före detta boxaren Paddy i MMA-dramat Warrior. Utan att känna honom så tror jag han är mest stolt över den sistnämnda.

Det händer ibland att gamla insomnade stötar får en chans till en ny vår i sin karriär genom en dignande räkmacka, ett inoljat bananskal eller en roll av Quentin Tarantino och det här är Nick Noltes frivarv i drömfabriken.

Han är bra här, han är riktigt bra. Jag har inte sett såna här Noltiska kvalitéer sedan Tidvattnets furste och det var 21 år sedan! Jag unnar honom en vinst men jag tror inte det blir någon. Han må heta King i andranamn men i år tror jag inte han blir kung, startfältet är lite för starkt för det.

 

Tänk vad en tandblekning, ett par dyra designglasögon och tveksamma handleder kan göra.

Christopher Plummer knep en kanonroll i Beginners, en sån roll som inte växer på träd för 83-åriga gamla stötar och som han gjorde det. Han äger varenda scen han är med i och trots att filmen i sig inte är någon personlig favorit så kommer jag minnas homosexuelle Hal ett bra tag framöver, precis som jag minns honom i rullstol med slangar i näsan som Henrik Vanger i The girl with the dragon tattoo.

(Beginners är för övrigt från 2010. Är inte det lite konstigt?)

 

Max von Sydow, vår svenske Max von Sydow som enligt löpsedlar på Aftonbladet i december 2011 inte längre är svensk.

”Nöjesbladet avslöjar han att han sagt upp sitt svenska medborgarskap” och dom stora svarta bokstäverna kunde inte vara nog stora. ”Han bryter med Sverige” stod det och det var verkligen en nyhet av rang eftersom han varit fransk medborgare sedan 2002. En nästan tio år gammal nyhet alltså. Flaskpostvarning på den om du frågar mig.

Den 82-årige Max von Sydow är nominerad för sin roll i Extremely Loud and Incredibly Close (på svenska heter den Extremt högt och otroligt nära), en film där han delat arbetsplats med Tom Hanks, Sandra Bullock, John Goodman och Viola Davis (som också är Oscarsnominerad i år).

Mitt tips är att det blir en gubbavinst i år men personligen hoppas jag på Jonah Hill.

BEGINNERS

När man är liten tror man att allt som händer inom hemmets dörrar är normalt. Bor man med en mamma och en pappa som är gifta så är det normalt. Bor man med en pappa och en pappa så är det lika normalt. Bor man med en ensamstående mamma eller pappa, en mormor, fosterföräldrar, whatever,  allt är lika normalt. Ett barn som är uppfostrad och vårdad av en bergsget skulle säkerligen tycka att det var normalt och det av en enda anledning: man vet inget annat.

Själv trodde jag att jag växte upp i en familj som alla andras och det var inte förrän jag blev vuxen ordentligt i huvudet som jag insåg att så nog icke var fallet. Nåja. Vad som än hänt i ens barndom så har man två val: 1. acceptera det jag inte kan förändra, lära mig nåt av det och gå vidare eller 2. älta detta in absurdum på psykologdivanen och skylla alla livets misslyckandet på taskig barndom.

Oliver Fields (Ewan McGregor) står även han inför ett vägval när hans pappa (en tandblekt och fräsch Christopher Plummer) kommer ut som gay vid 75 års ålder. Mamman är död och föräldrarna var gifta över fyrtio år. Vad säger man i det läget? Grattis pappa, bättre sent än aldrig. Ner i brygga och kör på dom år du har kvar eller Eeeeeeeeh, vadå, älskade du aldrig mamma?

Självklart ger det upphov till funderingar, speciellt eftersom pappan är svårt sjuk och träffar en ung pojkvän (Goran Visnjic, Armansky i The girl with the dragon tattoo). Själv möter Oliver fina Anna (Mélanie Laurent som var så fantastisk i Inglorius basterds) och deras förhållande är av det mer intressanta slaget.

Filmen som helhet är också intressant men ändå inte lika intressant som jag trott och hoppats. Christopher Plummer gör en minnesvärd insats som pappa Hal, en mer classy bög får man leta efter och Oscarsnomineringen för Bästa manliga biroll satt givetvis som gjuten. Mélanie Laurent är en personlig favorit som jag sett på tok för lite av och hon är toppen här. Filmens svagaste kort som jag ser det är Ewan McGregor. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över hans nakna underkropp i The Pillow Book och har lite svårt med koncentrationen i hans närhet men sen tänker jag på Obi-Wan Kenobi och då går det över.

The Velvet Café hade betydligt fler superlativer över för den här filmen medans Movies-Noir tyckte ungefääääär som jag.