ARGO

Det händer väldigt sällan att jag väljer att se en ”gammal” men ändå ny film på bio. ”Gammal” ur mitt perspektiv är en film som gått på bio mer än två veckor. Redan här är det nån som trycker en IDIOT-stämpel svinhårt rätt i min panna men har jag av nån anledning missat filmen dom första fjorton dagarna brukar jag vänta in den på DVD, sån är jag.

Med denna information i bakhuvudet kanske min upplevelse under gårdagen känns än mer underlig. Jag vaknade nämligen med en instinktiv känsla av att DETTA ÄR MIN ARGO-ONSDAG. Jag MÅSTE se ARGO idag. Jag var som en liten unge i mataffären som fått syn på en gigantisk polkagrisklubba och slängde sig på det kalla klinkergolvet och skrek JAGVILLJAGVILLJAGVIIIIIIILL! Nu är denna likhet ganska överdriven eftersom jag faktiskt är vuxen och bestämmer själv över min egen tid, mina pengar och mina tandtroll, att jag dessutom var ledig, är klar med alla julklappsinköp och inte hade några andra tråk-måsten att uträtta under dagen gjorde att min önskan snabbt blev en lag. Självklart skulle det bli en Argo-onsdag! Hello Ben Affleck-skäggot, here I come!

En av mina favoritgenres är konspirationsthrillers och gärna från 70-talet. Färgerna, stämningen, kläderna, välskrivna manus som handlar om verkliga viktiga gärna politiska ämnen, skådespelare som oftast agerar på toppen av sin förmåga och tajt regi – jag kan liksom inte värja mig. Därför blir jag inte ett dugg förvånad när jag märker hur jag sänker garden redan efter filmens första tio minutrar trots att Ben Affleck både är regissör och skådespelare. Jag tycker att han är begåvad som regissör, kanske till och med RIKTIGT begåvad, men som skådespelare, hahahaha, neeeeeej. I Argo är han dock utrustad med ett välansat mörkt skägg. Två tummar upp, tänker jag och lyckas faktiskt släppa tanken på Daredevil och Gigli. Ben Affleck ÄR Tony Mendez, CIA-agenten som genom att hitta på en fejkfilm vid namn Argo och förlägga inspelningen av denna till Iran ska försöka få ut sex ambassadanställda ur landet, helst vid liv.

Det finns ingenting att klaga på med Argo. Argo är ett filmiskt mycket bra hantverk, det är spännande, medryckande, perfekt i scenografi och den är smart. Jag njuter varenda sekund. Visst funderar jag på var kvinnorna håller hus, bortsett från själva huvudpersonerna (några i ambassadpersonalen) så lyser damerna med sin frånvaro men det är något som verkar vara mer regel än undantag i denna typ av film. Till filmens försvar, den ÄR baserad på en verklig händelse och var det inga kvinnor inblandade så var det inte, det är inget manusförfattarna kan belastas för.

Argo-onsdagen visade sig bli en bra onsdag.

Fredagsfemman # 42

5. Ben Affleck i skägg

Idag har Argo premiär. Jag kommer gå och se filmen trots att huvudrollsinnehavaren och regissören heter Ben Affleck. Han har skägg så jag behöver inte tänka att han är Daredevil. Jag kan bara tänka att han är Ben Affleck i skägg som agerar i en film jag faktiskt tror på. Jag säger som dom gamla indianerna: Positivt tänkande har aldrig dödat nån.

 

4. Michael Haneke har också skägg

Haneke är en bra mycket bättre regissör än Affleck även om Affleck är en bättre regissör än han är skådis. Hur Haneke är som skådis kan jag inte uttala mig om men jag kan ju gissa att han är bättre än Ben Affleck. En påste kattsand är bättre än Ben Affleck. Haneke vann i alla fall Guldpalmen i Cannes med sitt strokedrama Amour som har premiär idag. Det kan bli en dubbelbio på A nån dag.

 

3. Carolina Gynning har inte skägg men får vara med ändå

Jesper Ganslandts film Blondie har premiär idag och med det även Carolina Gynning som skådespelare på stor duk. Mer än så skriver jag inte om detta förrän filmen är sedd, det kan bli så tokigt då åt alla håll och kanter. Det solklara är att vad man än tycker så är det på grund av Gynnings medverkan som det skrivits så pass mycket som det gjort om filmen, jag menar, hon är trea till och med på MIN lista. Weird.

 

2. Skräckfilmslängtan

Jag har sett så mycket drama på sistone att det känns som att jag innehar nåt slags svenskt rekord, i alla fall svenskt personligt rekord. Jag känner också att jag är lite mätt. Jag behöver annan mat, jag behöver klegg, jag behöver blod och skrik och kroppsdelar och framförallt behöver jag bli lite rädd igen. Jag har några skräckfilmsdagar inplanerade framöver när jag kommer grotta ner mig i detta och har du tips på någon obskyr rulle jag inte får missa så är det bara att tjoa.

 

1. Bane

Jag kan inte släppa den här mannen. Jag är fortfarande grymt fascinerad av honom, filmen kommer nästa vecka och jag kommer garanterat köpa en Bane-docka till mig själv i julklapp om jag hittar en snygg. Och nej, inte i naturlig storlek, DÄR går gränsen. Jag är INTE Fiffi and the real boy.

Veckans serietidningshjälte på film: DAREDEVIL

Det finns bara tre personer i världen som kan se och tycka om filmen Daredevil alldeles förutsättningslöst, tre personer, no more, no less. Jag kan till och med namnge dom. Dom heter Violet, Seraphina och Samuel och allihop har efternamnen Garner Affleck.

Självklart måste det vara supercoolt att se sin mamma och pappa fajtas som seriehjältar på film, ingen kan ifrågasätta den åsikten, jag skulle säkert tycka samma sak i deras situation. Att se min mamma som Elektra, den stenhårda bruden med simmaraxlarna och min pappa som en blind slagskämpe i röd latexoverall, klart det skulle va ballt alldeles oavsett filmens kvalité för övrigt (även om jag just nu skrattar mig kräftröd i ansiktet då jag får upp flashar av familj kickandes ass i färgglad latex när jag blundar)

Daredevil, på svenska även kallad det tuffa namnet Demonen eller det kanske lite mindre tuffa Våghalsen, är en karaktär skapad av Stan Lee för Marvel. Egentligen heter Daredevil Matt Murdock och på dagtid jobbar han som advokat. Det är först när mörkret sätter in som han blir blind brottsbekämpare, eller ja, blind är han visserligen dygnet runt men mmm, du fattar.

Den här filmen kom 2003 och jag fick bita i det stora tuggbenet för att stå ut med nittio minuter Ben Affleck som inte direkt har sina bästa dagar framför kameran. Jag har inte sett filmen sedan dess och när jag nu sett om den förstår jag varför. Med min 13-årige son som sällskap (och alibi) genomlider vi filmen tillsammans. ”Fett fånigt” är ett uttryck jag hör titt som tätt i kombination med ”nämeeeeeh va dåååååligt” och ”varför är det så mörkt hela tiden? Jag ser ju inte vad som händer!” Jag kan inte göra annat än att hålla med. Det är ju inte VI som är blinda, det är ju Daredeviln.

Daredevil är ett hafsverk från början till slut. Ingenting är bra med den här filmen, till och med skurkarna är dåliga. Colin Farrell som Bullseye lyckas med konststycket att spela över när han är en karaktär som lever på att spela just över och Michael Clarke Duncan som Kingpin är en av serievärldens mest underliga bad guys. Dessutom har han inga övermänskliga krafter mer än att han är stor vilket bara är larv i sammanhanget. Jennifer Garner är söt men inte ens hennes Elektra är trovärdig. När hon fajtas skrattar vi och vi skrattar kanske lite för hårt och lite för elakt men ack så skönt det är att skratta på det viset ibland.

För att vara en ”påkostad” film med mängder av ”effekter” är det sällsynt dåligt. Dom har lyckats med att misslyckas med nåt så fundamentalt som perspektiven vilket gör att man ibland faktiskt inte kan se om Daredevil hoppar eller glider eller om det är tio meter ner till backen eller hundra. Tänk om samma miss hade gjorts i Spider-man, snacka om att det aldrig hade kommit en tvåa.

Jag hoppas att Ben och Jennifer sa ”det här blir nåt att visa barnbarnen” för allt annat med denna film är totalt bortkastat. Alltså, T-O-T-A-L-T!

SURVIVING CHRISTMAS

Jag kan tänka mig ungefär en miljard människor som jag hellre tillbringar julen med än Ben Affleck. Trots det sitter jag här med ett DVD-fodral som fullkomligt osar julmys OCH den har Ben Afflecks namn skrivet på sig med stora bokstäver. Vad fan tänker jag med?

För jag är Itma Hoha M’botenbaba självplågare
Och jag har kommit ända ifrån Chitnbotnba
Strax bortom Putnchitnbu i Indien

Jag nynnar på Trazan och Banarnes sång från min barndoms LP-skiva och funderar på varför jag tackade nej till den där gå-på-glödande-kol-kursen samtidigt som jag värmer lite glögg och försöker komma i stämning. Vilken stämning kanske du undrar? Jo, den överseende. Den som kan se bortom Ben Afflecks namn på ett filmfodral och objektivt kunna se denna julfilm utan att redan på förhand såga den jämns med liktornarna.

Jag sätter mig väl tillrätta. Glöggen är varm, mandlarna skållade, pepparkakorna hembakta, surroundsystemet kalibrerat och spelaren är laddad. Jag tar ett djupt andetag och trycker på play.

En timme och tjugosju minuter senare.

Jahaja. Och här sitter jag och ler. Jag vet inte vad det är med julen som får folk att gå fullkomligt bananas men det funkar uppenbarligen även på mig.

En på ytan ordinär familjekomedi som pimpats med fallande snö, stråkar och triangeltingeling, blinkande ljusslingor som kan ge en oinvigt epilepsi för mindre och hux flux känns det som att jag tappat all form av sans, vett och förmågan till kritiskt tänkande. Känner jag den speciella julmyskänslan så gör jag. Punkt.

Drew (Ben Affleck) är den ultimata säljartypen, som han säger själv, han skulle kunna sälja valkött till Greenpeace. Han får en resa till Fiji från jobbet och bjuder med sin vackra flickvän Missy dit över jul. Flickvännen (Jennifer Morrison från House) reagerar dock lite annorlunda mot vad han hoppats och trott, hon lämnar honom eftersom julen i hennes värld är en helg då man träffar släkten och om han inte vill göra det så är han en ”sjuk människa”. Drew själv har ingen som helst längtan efter familjesammankomster.

Okej. Då står han där, ensam och övergiven dagarna före jul. Var ska han ta vägen? Efter lite om och men beger han sig till huset där han växte upp och minnena sköljer över honom. I huset bor numera en annan familj, en dysfunktionell och olycklig sådan med en mamma (Catherine O´Hara), en pappa (James Gandolfini) och en porrsurfande tonårsson. Drew får en strålande idé, han erbjuder familjen 250000 dollar mot att dom låtsas vara hans familj över julen. Money talks och Drew flyttar in.

Det är en ganska frejdig samling skådespelare som alla gör sitt bästa för att få fason på den här filmen. James Gandolfini är alldeles överjävligt bra som den buttra och livströtte pappan och Catherine O´Hara spelar som vanligt på gränsen mellan fullkomligt normal och psyktant. Christina Appelgate gör entre på julafton som familjens dotter Alicia och hon missar sällan en chans att vara komiskt klockren och Udo Kier gör en minimal men minnesvärd roll som fotografen Heinrich.

Jag tycker om den här filmen. Den är till en början ganska svart och har en humor som inte är helt självklar. Ju längre tiden går desto mer sedvanlig fars blir det av det hela men filmen funkar ändå hela vägen till slutet. Till och med Ben Affleck ser ut att trivas och jag tycker ovanligt mycket om honom i den lilla scenen med den knarrande trappan. Då går det att se något genuint och äkta i hans ögon och det hör inte till vanligheterna.

Det slår mig att är det inte just det här julen verkligen handlar om? Att kunna se förbi människors uppenbara skavanker, att vara storsint, att inte bråka om skitsaker, inte svära i onödan, att kunna umgås med nära även om dom kanske inte alltid är så kära och försöka blunda för varandras dåliga sidor om så bara över en skinkmacka?

Jag har just ätit en skinkmacka med Ben Affleck.

Veckans Aaron: Paycheck

Titta noga här till höger. Postern till Paycheck kan vara en av världens fulaste och den är helt klart delvis skyldig till att jag inte sett den här filmen förrän nu. Jag kan alltså inte skylla allt på Ben Affleck även om hans ansikte på ett filmfodral inte får mig att göra snigelspår i soffan direkt.

Nåja. Nu är det inte han som är i fokus, det är Aaron Eckhart som i den här filmen spelar lite av en skurk. Att han är skurk ser man på frisyren. När Aaron inte är en schysst kille och/eller svärmorsdröm på film så har han alltid (åtminstone hittills i min tämligen närgångna forskning i ämnet) överjävligt mycket vax i håret och en frisyr som skulle platsa hos varenda vakt i tyska fångläger på 40-talet. I den här filmen skulle jag kunna kalla honom Den Vattenkammade Snoken då han har en wetlook modell extremkladdig.

Historien i Paycheck handlar om Michael Jennings (Ben Affleck). Han är en väldans duktig datoringenjör som anlitas för att sno idéer från andra och göra uppfiinningarna ännu bättre, twista dom en smula och helst se till att konkurrenten förlorar en himla massa pengar. Topphemliga projekt således, så hemliga att när Jennings är klar med sin del av samarbetet raderas hans minne.

Han går med på att göra ett sista uppdrag, ett uppdrag som ska göra honom ekonomiskt oberoende för resten av livet. Det är hans gamle vän (Aaron Eckhart) som är ansvarig för det hela och Jennings litar på honom till hundra procent. Men bara dagarna innan han kliver in i detta träffar han en kvinna (Uma Thurman) och blir kär. Så typiskt.

Tre år senare är han klar, 92 miljoner dollar ska sitta på kontot och hans minne raderas, allt är tomt i knoppen tre år tillbaka. Glad i hågen går han till banken för att plocka ut lite stålar men nej, det finns inte en spänn. Bankkvinnan säger att han själv varit där tre veckor innan och sagt ifrån sig alla pengar på kontot men istället lämnat ett kuvert med tjugo rätt alldagliga prylar.

WHAT??? Klart killen får panik! Nu måste han inte bara hitta tillbaka till sitt eget liv, han måste ta reda på hur och vem som lurat honom på pengarna – och varför.

Att det är John Woo – mannen som gett slow motion ett ansikte – som regisserat filmen märks redan efter en minut eller två. Han har en väldigt speciell stil i sina filmer och jag tror att man antingen gillar den som tusan eller har ganska svårt för den och att jag kan vara undantaget som bekräftar den regeln. Jag tycker oftast att det funkar men att det blir aningens tradigt i en tvåtimmarsfilm. Jag tappar intresset, gäspar lite och får inte det mista hjärtklappning av actionscenerna.

Vad gäller skådespelarnas insats så måste jag klia mig i huvudet en stund.

Kli. Kli.

Jag blir aningens störd. Ben Affleck är dålig, punkt. Inget nytt under solen. Det som gör att huvudet kliar är Uma Thurman. Hon är helt ärligt skitdålig här. Orkar inte ens bena upp tankarna, klådan i skallbasen är bara överjävlig, det är nästan så jag inte tål att se henne. Hon är så ojämn i sitt agerande, hon lever på sitt vackra och skeva utseende och det är ju fine i vissa typer av filmer däremot krävs det ibland att hon kan förmedla en känsla eller två och i den här filmen är det dåligt med den varan. Men Aaron, min Aaron, honom kan jag i alla fall lita på även om han ser ut som Den Vattenkammade Snoken.

[Nästa vecka blir det ingen Veckans Aaron, då händer det andra saker här på bloggen men om två veckor är han tillbaka igen, fit like ever before.]

THE COMPANY MEN

På TV får jag lära mig att jag är det jag äter men det finns en aspekt av livet som definierar oss alla mer än vad vi stoppar i oss: vad vi jobbar med.

Vilken är den första fråga du får på en fest, strax efter att du presenterat dig?

”Hej Fiffi. Vad jobbar du med?”

Ja, precis så låter det. Vad jobbar du med är en betydligt vanligare fråga än den jag kanske egentligen skulle vilja få i det läget, nämligen ”Hej Fiffi. Vem är du?”

Men den frågan får jag inte. Jag ställer den inte så ofta heller tyvärr, skitdumt men så är det. Vem är du är en mycket svårare fråga både att ställa och att svara på, alltså kommer den där vad jobbar du med som ett brev på posten. Som om timmarna jag spenderar dagligen på mitt yrke beskriver allt av det som är jag. Det gör det inte men det är lätt att tro det, att fastna i det tänket och extra lätt blir det när det välbetalda arbetet rycks bort och arbetslöshet och otrygghet väntar. Vem är jag då? Vem är du då?

Precis så är de för männen i The Company Men. Det är välbägade killar med högavlönade jobb, dyra vanor, lyxigt boende och familjer som är beroende av deras inkomst på alla plan. Så säger det bara sviiisch och dom får sparken. Företaget är inte lika lönsamt som förr. Ingen går säker, hög som låg. Pengar ska sparas. Det är ganska intressant det där spelet bakom kulisserna och hur relationerna förändras när Mannen inte längre är *ugh* grottmannen, han som drar hem stålarna,  ”björnbiffarna”,  till familjen.

Det kan vara så att det här är en film av män, om män, för män och  på grund av män. Det kan också vara så att jag har fel.

Missförstå mig rätt, filmen är inte dålig, inte alls, den är inte ointressant, inte alls, men det är mycket testosteron i flanellskjorta, det är mycket latent stolthet och sårad manlighet, det är Tommy Lee Jones med en bekymmersrynka mellan ögonen the size of Niagara Falls och hundögon som får Lady-och-Lufsen-Lady att se skitförbannad ut. Plussa på detta med en Ben Affleck som återigen inte har några av sina bättre dagar på jobbet, det är Chris Cooper som alltid är sevärd trots att han ser ut som att han inte sovit på ett halvår och sen är det Kevin Costner, Kevin Costner som spelar i Stockholm ikväll och jjiiiiieeee vad det retar mig att jag inte har en biljett och ska dit. Jag får nöja mig med honom på TV i rutig skjorta och spikpistol i handen.

”Hej Kevin. Vad jobbar du med?”

Undrar vad han svarar?

 

Katastroffilmstisdag: ARMAGEDDON

Oljeborraren Harry Stamper (Bruce Willis) är ingen bra farsa. Dottern Grace (Liv Tyler) vägrar kalla honom något annat än ”Harry”, mer än så behövs inte för att vi ska ana ett frostigt förhållande mellan far och dotter. Att dottern gökar med Harrys ”högra hand” (det lät äckligare än det är) på riggen, A.J (Ben Affleck), gör inte saken bättre.

Plötsligt blir relationen dessa män emellan kall som is, Harry får tag i ett gevär och börjar skjuta på A.J.  Inte för att döda men för att förstöra en fot eller så. Tuppfäktning på oljerigg redan till förtexterna med andra ord.

Samtidigt är en asteroid på väg mot jorden i 35000 km/h. Det finns ingenting att göra, ingenting som kan förskjuta dess bana. Den kommer att krascha rätt ner på Jorden och vi kommer alla att dö den riktiga katastroffilmsdöden, dvs hela jordens befolkning och på direkten, no mercy. Inte ens bakterier kommer att överleva. Det enda som skulle kunna förgöra asteroiden och därmed säkra människans överlevnad är att borra sönder den i småbitar och vem är bäst lämpad för jobbet att åka upp i rymden med en jätteborr och fixa problemet? Jo, Harry, såklart.

En av mina bästa kompisar i gymnasiet sa ofta att jag kunde ”låta bitsk” när jag pratade om någon eller något jag inte gillade. Jag vet inte om bitsk är det bästa adjektivet jag kan beskriva mitt skrivande tonläge med men det skulle kunna vara så. Alternativet är ”hånfullt spydig” men det kan även vara en kombination av dom båda massivt kryddat med det värsta jag vet: uttala orden med gogi-gogi-bäbisspråk.

Jag avskydde Armageddon när jag såg den på bio 1998. Jag verkligen AVSKYDDE den. Jag gillade katastroffilmer redan då och hade antagligen ganska höga förväntningar men nej, filmen kraschlandade totalt för mig. Inför detta tema såg jag om den, tänkte att jag kanske kunde slippa dom värsta sura uppstötningarna av Ben Affleck (efter den positiva The town-upplevelsen) och kanske kunde jag lägga huvudet på sned och ha både förståelse och sympati för dom keckiga effekterna som nu i alla fall har 13 år på nacken (men som var riktigt undermåliga redan när filmen var ny). Jag tänkte att kanske kunde jag se förbi det faktum att filmen totalt saknar värme, att relationen mellan Harry-Grace-A.J är den enda stark och beskrivande nog för oss tittare att bita i, men vem bryr sig? Inte jag i alla fall.

Grace med sin ständigt lika läppstiftsmålade röda putmun i kombination med den obehagligt bårhusvita ljussättningen mot hennes ansikte som är konstant filmen igenom gör att hon blir lika levande som dom stackarna som ligger på britsar i kylrum med vita lakan draperade över sig och en liten identifikationslapp fastsatt med en gumminsnodd runt stortån.

A.J i Ben Afflecks gestaltning känns omysig, stiff och stört omöjlig att känna tycke inför vilket även stämmer in på Harry. Harrys borr-polare Rockhound (Steve Buscemi)  och Bear ( Michael Clarke Duncan) är dom enda mänskliga varelserna i hela filmen och dom får båda skönt dräpande oneliners men vad hjälper det? Det är 150 minuter filmtid som ska fyllas upp och det finns vettigt material till kanske 40.

Det finns ett par infallsvinklar som i mina ögon gör Armageddon till en nästintill otittbar film.

Den första är att filmen fanimej är obegriplig. Första halvan av filmen är bitvis ganska tjommig. Det händer verkliga saker, karaktärerna presenteras och visst är det som en fontänorgasm av testosteron men det går ändå att ta sig igenom det utan att gnaga sönder knogarna. Men sen, sen kommer Uppskjutet! Killarna delas upp i två raketer som båda ska ta sig till asteroiden och det är där jag tappar allt intresse, då när det på pappret borde bli som mest spännande då håller jag på att krevera av tristess.  Det är datoranimerade rymdkulisser, det är flygande stenar, det är kraschande raketer och jag vet inte vilka snubbar som är var, vilka som överlever (och varför) och jag vet inte varför dom promt ska docka med en alkoholiserad kosmonaut (Peter Stormare) som suttit fast i en egen raket i 18 år. Allt är mörkt, det pyser, ryker och exploderar och jag sitter och gäspar och längtar efter att känna kissblåsan fyllas så jag kan gå på muggen med giltigt förfall.

Det andra som gör att jag tycker väldigt illa om filmen är att den är som en jävla propagandafilm för USA som nånslags världsfader. När presidenten talar till det amerikanska folket så stannar inte bara USA upp utan hela världen, alla tittar på TV, alla lyssnar och begrunnar och det filmas från allsköns platser, från Europa till nån öken i mellanöstern till Taj Mahal. Detta fenomen kan man visserligen se i många katastroffilmer (speciellt) men sällan är det gjort på ett osmakligare sätt än här. Det är virveltrummor, det är ett par tre bläckblåssektioner med onormal lungvolym, det är scen efter scen efter scen med hallelujah-moments där Stars & Stripes är i förgrunden och jag blir bara så ända in i benmärgen trött. Trött och äcklad. Den där torrborstningen med spagettisleven när jag ligger i fosterställning i duschen känns inte helt offside faktiskt.

Det tredje som gör filmen så skitdålig är detta: FÖRSÖK INTE LURA MIG ATT DET GÅR ATT LANDA OCH STANNA  EN RYMDFÄRJA PÅ EN FLYENDE ASTEROID GENOM ATT FÄLLA UT EN FUCKING JÄVLA MINISKIDA UNDER CHASSIT! MICHAEL BAY, FÖRSÖK INTE ENS! EN SKIDA? HUR DUM TROR DU ATT JAG ÄR??

För alla som vet med sig att dom borde gå en kurs i ilskekontroll (likt Adam Sandler i Anger management) – se Armageddon. Om vardagsrummet är intakt efteråt finns det mycket latenta aggressioner att lura fram. Om vardagsrummet däremot ser ut som en hotellsvit dagen efter att Keith Richards haft efterfest, ja, då är du mentalt frisk. Åtminstone förstår JAG dessa aggressioner.