Röd lördag: RED PLANET

Det känns som ”det gamla vanliga”, den där storyn om att Jorden inte längre är fullt beboelig och att vi behöver någon mer stans i universum att bo på. Typ Mars, den röda planeten.

På nåt sätt har ”dom” fått syre till planeten och nu är det dags för den första bemannade rymdfärden dit. Givetvis går inte resan dit som planerat, hur skulle den kunna göra det, då hade det ju inte blivit en film. Ha ha.

Precis som i alla liknande filmer är rymdfarkosten bemannad med ett spretigt gäng människor. Val Kilmers Gallagher har solglasögon och är lite ”Balla Allan”. Bowman, aka Carrie-Anne Moss, tycker att dom andra ska se henne som en syster när hon passerar naken från duschen. Tom Sizemores Burchenal är en slemmig torsk, Terrence Stamps Chantilas är en man med bett i orden och Santen, Benjamin Bratt, vem är han egentligen? Schyssta killen?

Filmens stora förtjänst – i mina ögon – är allt som utspelar sig på Mars. Det är snyggt gjort. För övrigt är dom rymdiga effekterna obeskrivligt lökiga, filmen har verkligen inte åldrats väl på det planet.

Det finns så väldigt många bättre filmer i denna genre men ärligt talat, det finns en del som är sämre också. Jag tycker det var okej underhållning för stunden och filmen står och väger mot en trea men faller på målsnöret pga för lång och bitvis för seg.

 

 

.

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

MISS SECRET AGENT

Gracie Hart (Sandra Bullock) är en handlingskraftig polis. Duktig, smart, finurlig. I filmen framställs hon till en början som manhaftig i klädsel och kroppsspråk fast hon kanske egentligen bara är en helt vanlig tjej.

Kanske vill filmmakarna bara få till en så redig makeover som möjligt för Gracie måste nämligen lära sig att smälta in bland dom riktigt vackra kvinnorna när hon ska gå undercover och bli en av Miss United States-kandidaterna för att förhindra att skönhetsjippot – och alla tjejerna – sprängs i luften.

Hela den här filmen står och faller men om man gillar Sandra Bullock eller inte. Jag är med i hennes fanclub och tycker det här är alldeles okej underhållning för stunden även om snubbelhumor kanske inte är min starkaste skrattgren.

Imorgon tänkte jag ge mig på att recensera uppföljaren.

SPECIAL CORRESPONDENTS

Det här är alltså en Netflix-originalfilm skriven och regisserad av Ricky Gervais och med honom även i den ena huvudrollen. Eric Bana har den andra. Bra duo!

Frank (Bana) är en journalist som kanske spetsar till verkligheten en aning för att få till en bra story. Och ljuger, hittar på och går över lik. Typ. Hans ljudtekniker Ian (Gervais) hänger mest bara med.

Frank har ett one night stand med en kvinna (Vera Farmiga) som visar sig vara Ians fru och samtidigt händer det grejer i Ecuador så dom behöver åka dit på uppdrag. Men kommer dom dit? Nixpix. Dom bygger upp nån slags fejkstudio på ett fik i Queens och låtsas vara i Sydamerika. Det går ju fint – ett tag.

Jag har inte så mycket vettigt att skriva om den här filmen och inte så mycket ovettigt heller. Det är en ”helt okej” film med allt vad det innebär av mellanmjölk och noll eftersmak. Samtidigt led jag inte under tiden. Det gick bra att se den utan att vare sig somna eller blir arg men nån prisvinnande recension kan jag inte prestera om den, det får nån annan göra.

JO! Nu kom jag på en grej i sista sekunden. EN scen gör mig redigt irriterad faktiskt och det är när Ians fru drar med sig Frank hem och Frank tittar på en hylla med Marvel-figurer och säger att han ser att hon är gift för ingen kvinna gillar såna leksaker. Idiot!

I avsnitt 39 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen OCH som slutlåt har vi Vera Farmigas fina lilla sång från filmen.

ABANDON

Jag hittar filmen i en loppislåda. Tar upp fodralet, tittar, synar. Det är nåt som lockar. Kanske bilden av skuggan som formar sig som en kniv. Jag får flashar till den utomordentliga thrillern Kniven är enda vittnet. Sen tänker jag på Tom Cruise hoppande i soffan hos Oprah och att Benjamin Bratt för mig aldrig blir mer än snubben som var ihop med Julia Roberts i fjorton dar.

Så ser jag Zooey Deshanels namn på fodralet. Synar bilen mer. Vad fan, är det HON där längst ner? Den blonda? Hur många operationer har människan gjort för att bli en new girl?

Filmen börjar. Det är Katie Holmes som är snyggisen, skolans hon-som-alla-vill-ha. Hennes bästa kompis är Zooey Deshanel i fula kläder, nåt otvättat råttbrunt hår och en näsa som hon inte längre har kvar. Men filmen handlar om den coola rikis-killen med det balla namnet Embry Larkin (Charlie Hunnam) och det är hans fejs som syns på fodralet. Poletten trillade ner och jag kan andas lite lättare. Ibland blir man liksom rädd, ansiktsblindhet är inget jag strävar efter.

Embry har nämligen försvunnit från skolan. Polisen kopplas in och då har det gått ungefär tio minuter-en kvart av filmen och där tappar den mig. En ung kille försvinner alltså, det är fine, jag köper det. En ung kille med rika föräldrar, duktig i skolan, snygg och med en kalaspingla till flickvän försvinner alltså. Fine. Jag köper det med. Grejen är bara den att när polisen kopplas in så har Embry varit borta i TVÅ ÅR och DET köper jag inte. Men jag tittar klart på filmen. Okej skådespeleri räddar filmen från motorsågsmassaker, som så många gånger förr. Men handen på hjärtat, ingen av dom inblandade lär prata högt om sin medverkan här.

Veckans serietidningshjälte på film: CATWOMAN

Det finns dom som förvaltar en räkmacka på genomtänkta och smarta sätt. Halle Berry är inte en av dom.

Efter sin Oscarsvinst med filmen Monster´s Ball (som kom 2001) drog hon en högvinst som Bondbrud mot Pierce Brosnan i CGI-katastrofen Die another day (hallå, surfscenen!) och bortsett från lite X-men-agerande ur den högre skolan är Catwoman hennes yrkesmässiga peak sedan dess. Något att vara stolt över? Skulle inte tro det.

Halle Berry är som jag ser det den kvinnliga skådespelarmotsatsen till artisten Robbie Williams. Alla kvinnor vill ha Robbie, alla män vill vara Robbie och om det kniper vill männen ha honom också, dingalingen till trots. Vad gäller Halle Berry så finns det ingen kvinna som inte skulle byta ut sin kropp mot hennes i en handvändning, ingen man som inte slickar sig om munnen när hon kommer upp ur havet iklädd vit bikini och ingen kvinna som skulle säga nej tack om Halle kom fram och åmande bjöd på en svettig bortamatch.

Hjälper detta det allra minsta när jag tittar på Catwoman? Hjälper det att hon är urläcker i latex när filmen i sig är så infernaliskt fånig? Kan jag bortse från kostymen, från manus, från sunkig filmning, från dåliga skådespelarinsatser över lag? Nej, nej och nej. Jag kan inte det.

Halle Berry spelar alltså Patience Phillips, kvinnan som blir antastad av en bonnkatt, förvandlas till Catwoman och sen ska rädda sin lilla del av världen (alltså inte samma Catwoman som Anne Hathaway spelar i The Dark Knight Rises, där heter hon Selina Kyle). Filmen är regisserad av mannen med artistnamnet Pitof, en snubbe som innan Catwoman endast gjort Vidocq (med Gérard Dépardieu) och efter Catwoman ingenting, inte en enda långfilm. Jag förstår varför.

Halle Berry kan på många sätt jämföras med Ben Affleck och detta inte bara för att dom båda lyckats göra rätt tuffa seriehjältar till avskrädeshögar på film. Jag tycker sällan Halle Berry är bra alls. Hon är vacker som en dag men skådespeleri vete tusan om hon behärskar. Nu säger jag inte att jag tycker Ben Affleck är vacker eller ens snygg för det tycker jag inte men precis som att snyggingar med utstrålning kan mima till förinspelade Nana Hedin-refränger så kan människor få skådisjobb på grund av utseende allena. Det håller en gång, kanske två men det håller inte en livslång karriär. Halle Berry borde definitivt stanna upp och tänka efter, kanske byta bana, göra nåt annat. Sälja muffins eller nåt. Vad som helst.