Fiffis filmtajm funderar på A-märkning och Bechdeltest

Det pratas mycket om A-märkning nu, stämpeln som filmer som klarar Bechdeltestet kommer att få.

Enligt A-märkningens sajt är detta en form av konsumentupplysning. För att en film ska bli A-märkt (”A” som i approved = godkänd) ska den klara Bechdeltestet, det vill säga  innehålla minst två namngivna kvinnliga karaktärer som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män.

Alison Bechdel tecknade serien Dykes to Watch Out For och 1985 publicerades serieavsnittet The Rule som ligger bakom den svenska namngivningen av detta test. På engelska heter den Mo Movie Measure efter seriens huvudperson Mo.

Ända sedan jag började blogga har detta test mer eller mindre figurerat som en ”snackis”. Första gången jag hörde talas om det var på Sara Bergmark Elfgrens nu tyvärr insomnade blogg Glory Box och jag erkänner att jag inte fattade grejen, inte alls faktiskt. Spelar det någon roll om det finns två namngivna kvinnliga karaktärer med i en film? Om ja, spelar det någon roll vad dom pratar om? Är det väsentligt för filmens kvalité? Har det nåt med jämställdhet att göra? Skulle jag avstå från att se en film som inte klarar testet? Skulle jag välja att se en film enbart för att den klarar testet? Då hade jag svarat nej, nej, nej, nej, nej och nej på samtliga dessa frågor och det intressanta är att jag även idag skulle svara precis samma sak. Jag tycker nämligen inte att Bechdeltestet är det minsta bevis för någonting alls och jag ska försöka förklara vad jag menar.

Jag tycker att det finns för få starka kvinnoroller på film. Jag tycker att det finns för få kvinnliga regissörer. Jag tycker att det finns för många kvinnliga totalt meningslösa våp-roller och jag tycker det är synd att det fortfarande satsas så mycket pengar på filmer där kvinnor är mer eller mindre statister (läs: hajmat i bikini). Det finns mängder av historier att berätta där kvinnor spelar stora roller, viktiga filmer där kvinnor har en framträdande plats men som inte skulle bli godkända av detta Bechdeltest. Winter´s Bone är ett exempel. Spring Lola ett annat. Starka kvinnor, kvinnor som tar plats, kvinnor som löser problem men som i Winter´s Bone-fallet inte pratar om nåt annat än män och i Spring Lola-fallet inte har tillräckligt många namngivna kvinnor representerade för att klara testet. Iron Man 3 däremot, det är en film som skulle få en A-stämpel och detta trots att det enbart är män i fokus och att Pepper Potts i mångas ögon fortfarande ses som en bimbo men hon pratar med Maya (Rebecca Hall) om dennes jobb under en scen i filmen och det räcker för att klara testet.

Vad skulle A-märkningen ha för mervärde för filmer som Iron Man 3?  Skulle A-märkningen få fler tjejer att se filmen? Skulle A-märkningen få fler killar att se filmen? Skulle A-märkningen bevisa nånting mer än att filmen i ett par sekunder klarar ett test som inte spelar någon roll? Spelar det inte en större roll ur jämställdhetssynpunkt  (i Iron Man 3) att det är Pepper som räddar Tony Stark i en scen än att hon är kapabel att prata jobb med Maya?

Hur jag än vrider och vänder på den här frågan hamnar jag på samma ståndpunkt: A-märkningen är inte relevant. Baktanken med märkningen, att medvetandegöra, synliggöra och uppmuntra till att öka kvinnors representation i film är jättebra men det har ingenting med Bechdeltestet att göra. En ”godkänd” sekund eller två i en för övrigt mansdominerad film (säkerligen även regisserad av en man) gör absolut ingen nytta alls ur jämställdhetssynpunkt.

Om något hade jag velat se en DOER-märkning på film. Kvinnor som tar tag i sina liv, som gör nytta, som själva ser till att det blir en förändring om det är en förändring dom söker, som oavsett om dom pratar om män eller inte, oavsett om dom pratar med någon annan namngiven kvinna eller inte lever självständiga liv. Jag tycker detta är viktigt. Viktigare. Viktigare än om det är en film med många kvinnor i rollistan, viktigare än könet på regissören. Och det viktigaste av allt är att det finns filmer för tjejer och kvinnor att identifiera sig med, filmer som kan inspirera till utveckling, till förändring, till stordåd.

Fucking Åmål, Thelma & Louise, Tjenare Kungen, Blommor av stål, Hungerspelen, Terminator, Pippi Långstrump, Stekta gröna tomater, Modig, Kick-ass, Timmarna,  Bitchkram, Vera Drake, Alien, Så vit som en snö, Milleniumfilmerna, Kill Bill. Det finns drösvis med filmer med starka kvinnor i fokus, filmer som förändrat (och förändrar) kvinnors självförtroende till det bättre i decennier. Samtliga mina exempelfilmer är regisserade av män och inte alla skulle klara Bechdeltestet. En A-märkning är alltså lika lite en kvalitetsstämpel som avsaknaden av en bevisar att nånting är ”fel” ur kvinnlighets- eller jämställdhetssynpunkt. Jag har således bestämt mig för att A-märkning inte är något jag kommer ägna mig åt på bloggen.

Det finns massor att läsa om A-märkning och Bechdeltest på nätet, det är bara att googla loss.

FILMÅRET 2012

Nu är det äntligen dags att summera filmåret 2012. Jag tycker fortfarande att det varit ett svagt filmår, endast tre nya filmer har fått högsta betyg men å andra sidan har dom superstarka fyrorna varit desto fler.

Som vanligt när jag gör den här listan ser jag inte så mycket till vilket betyg filmerna fick när jag såg dom, jag går på magkänsla, på det som sitter kvar i kroppen efteråt. En film kan vara i det närmaste perfekt men ändå inte efterlämna några spår i själen, eller tårar på kinden. Och tårar har det varit gott om under året som var. Sammanlagt har dessa filmer kramat ur mig 336 ml salt ögonvätska och 121 ml rinnande snor varav det mesta hamnat på tröjärmen då jag varit alltför dåligt förberedd på böl.

Alla dessa tio filmer är filmer jag kommer att se om många gånger framöver och alla dessa tio gör mig varm i magen när jag tänker tillbaka på dom.

 

10. Lorax
(Regi: Chris Renaud och  Kyle Balda)

På listans tionde plats hittar vi den lille sköne orange mannen (?) Lorax och som synes på bilden är han lite grumpen över en så pass – som han säger – dålig placering. Jag å andra sidan tycker inte alls den är dålig. En plats på en årslista är en bedrift. Få filmer klarar det.

Min motivering: Filmen Lorax har med charm och uppenbara influenser av tunga droger gett mig inblick i en värld som är så skönt skruvad att jag aldrig vill åka därifrån. Filmen får mig att må bra, den får mig att skratta högt och den får mig att vilja återvända. Det här är en riktig söndagfrukost-film och såna är bra att ha, dom ska man samla på likt smultron på ett grässtrå. Man vet aldrig när dom kommer att behövas.

 

 

 

 

9. Holy Motors
(Regi: Leos Carax)

Nu kan man undra, med rätta, om jag har alla celler på plats i hjärnan. Jag tjongar alltså upp förra årets underligaste film på plats nio. Men nej, jag har inte blivit kockobello, inte mer än normalt i alla fall. Holy Motors är nämligen så fullkomligt überknasig att jag inte kan komma över den. Jag fattade inte ett skit, jag kommer antagligen inte att förstå mer nästa gång jag ser den heller men det gör inget. Som kuriosa kan jag tillägga att denna film kommer ingå i ett filmtittarsocialt experiment som jag ska göra verklighet av i mitten på april här på bloggen. Jag tror det kan bli riktigt intressant. Mer info kommer vad det lider.

Min motivering: För första gången någonsin kan jag ångra att min mamma aldrig lärde mig spela dragspel.

 

 

 

 

8. Les Misérables
(Regi: Tom Hooper)

Det är ”nåt” med den här filmen, ”nåt” jag inte kan sätta fingret på. Den är långt ifrån perfekt, ändå gav jag den en femma. Den är ojämn som satan, ändå är det ett par scener med i filmen som jag kommer bära med mig hela livet. Procentuellt är Anne Hathaway knappt med alls ändå känns hon som en huvudkaraktär.

Min motivering: Les Misérables är den filmiska varianten av en person som man kan kalla fulsnygg. En sådan människa har oftast ett mycket speciellt utseende men hen har ”nåt” som inte går att undgå, nåt som kan vara jättevackert men vissa dagar nästan troll-lika och oftast en blick som bränner sig fast. Dessa människor fascinerar mig. Dessa filmer fascinerar mig. Les Misérables fascinerar mig.

 

 

 


7. Sinister
(Regi: Scott Derrickson)

Som modern skräckfilm betraktad tycker jag Sinister är i det närmaste perfekt. Den har alla parametrar som gör en skräckis så pass bra att den håller för fler tittningar: en smart historia, planteringar som drar upp hjärnaktiviteten på högvarv, snyggt filmad och en bra skådis i huvudrollen.

Min motivering: Se ovan. Sinister har allt. Dessutom höll jag på att göra i byxan på biografen och i detta sammanhang hamnar det på pluskontot.

 

 

 

 

 

6. De fem legenderna
(Rise of the Guardians, Regi: Peter Ramsey)

Det går kanske att tänka att det är helt kocko att en animerad film hamnar såhär pass högt på en årsbästalista men jag tänker inte så. Att se Tandfen, Sandmannen, Påskharen, Jack Frost och en schysst tatuerad Jultomte tillsammans gör gott för själen och jag får en tår i ögat vid blotta tanken.

Min motivering: Jag tycker så himla himla mycket om den här filmen och den kommer bli en jultradition i min familj. Kan man ge en film bättre betyg än så?

 

 

 

 

 

 

 

5. Zero Dark Thirty
(Regi: Kathryn Bigelow)

Det här är årets i särklass mest välgjorda film. Det är en story som kan ha varit allt annat än lätt att få ihop, många pusselbitar som ska tryckas samman och det hade kunnat gå fel på SÅ många sätt men det gör det inte. Det här är filmperfektion ända ut i fingerspetsarna.

Min motivering: Trots att den inte gjorde mig känslomässigt lika berörd som många av listans andra filmer så sitter den fast hos mig. Jag blev berörd nån annanstans i kroppen än i dom uppenbara känselspröten (och dom välanvända tårkanalerna) och det var en häftig upplevelse.

 

 

 

 

 

4. Cloud Atlas
(Regi: Tom Tykwer, Andy Wachowski och Lana Wachowski)

Något så fantasieggande och genreöverskridande som Cloud Atlas har jag inte sett i år. Jag tror att det här är en film att antingen älska eller hata, det där svala mittemellan finns nog inte. Vad jag tycker om filmen är ingen hemlighet. Jag ÄLSKAR den. Den har precis ALLT och den trycker på alla mina magiska filmknappar.

Min motivering: Motivering överflödig. Det här är en solklar femma och den kommer ses som en klassiker om femtio år men fram tills dess kommer den säkert stämplas som en B-rulle. I don´t give a damn.

 

 

 

 

 

 

3. The Dark Knight Rises
(Regi: Christopher Nolan)

Att sitta i en biosalong och ha ståpäls i över två timmar i sträck, det har inte hänt sen jag såg Forrest Gump för tredje gången samma vecka. Många år sen alltså.

För mig är det här vad jag kallar satans jävla underhållning! Hela världen försvinner en stund och jag sitter som på nålar. Musiken pumpar, actionscenerna gör att jag tappar hakan och jag vill ha meeeeer.

Min motivering: Christopher Nolan avslutade sin Batman-trilogi på bästa möjliga vis och med Tom Hardys Bane introducerade han en filmskurk utöver det vanliga. Synd att han är död. Gick jag upp i falsett när jag skrev det där sista? Jag tror det.

 

 

 

 

 

 

2. Hans längtande hjärta
(The Sessions, Regi: Ben Lewin)

Ibland händer det att jag ser en film som liksom glider in i hjärtat sådär som en riktigt vass kniv kan göra i nytinad kycklingfilé. När filmen är slut är det samma känsla i magen som att jag lärt känna en ny god vän. När filmen är slut sluter sig hjärtat och omfamnar det jag nyss sett som en förälder runt ett alldeles nyfött barn. The Sessions är en film jag vill behålla därinne och den kommer finnas kvar där, jag känner det.

Min motivering: Det här är en liten pärla från 2012. Det är en film jag hoppas kommer nå ut till så många som möjligt trots att den blev oförklarligt bortglömd i oscarssammanhang.

 

 

 

 

 

1. Bitchkram
(Regi: Andreas Öhman)

Totalt ohotad på förstaplatsen! Bitchkram är den enda film från 2012 som gjort mig sådär pirrigt nykär och skitledsen samtidigt, den enda film som har fått mig att grina, toksnora, skratta och må bra på en och samma gång. Den lyckades även med konststycket att få mig i samma känslomässiga rubbning även den andra gången jag såg den på bio OCH när jag såg den på DVD hemma i soffan och DET kan bara en riktigt rätt igenom KANONBRA film klara av.

Min motivering: Den visar framtidshopp i en värld där många ungdomar förlorat densamma och den kan ge vuxna en välbehövlig vitamininjektion. Bitchkram är helt enkelt och alldeles självklart 2012-års bästa film, alla kategorier.

 

Bubblare: MudBroken, Paradis: Kärlek, Django Unchained, Wrong, Lawless, Skyfall, Celeste & Jesse ForeverCall Girl, Prometheus och The Amazing Spider-man förtjänar att nämnas.

T j o h o o o ! Två av mina filmbloggarkollegor summerar även dom filmåret 2012 just idag. Fripps filmrevyers årslista hittas här (en lista jag tror är VÄLDIGT olik min) och Jojjenitos hittas här (här är jag väldans osäker på hur lika/olika vi tycker). Spännande läsning! Movies-Noir och  Flmr har också listat favoriterna samt Filmitch och Filmnight.

Guldbaggenomineringarna 2013

Tidigare idag offentliggjordes nomineringarna till årets Guldbaggegala, det vill säga den svenska varianten på Oscarsgalan.

Det finns en del nomineringar jag är glad för, en del jag tycker är konstiga och en hel del jag tycker saknas. Hypnotisören till exempel. Hur kommer det sig att Sveriges utvalda bidrag till Oscarsgalan inte finns med ens på ett liiiitet hörn i guldbaggesammanhang. Hur är det ens möjligt?

Min personliga favorit från 2012, Bitchkram, fick nöja sig med blott två nomineringar men sett till att Hypnotisören kammade noll så kunde det ha varit värre.

Den 21 januari vet vi vem som vinner.

Bästa film:

Call Girl

Searching for Sugar Man

Äta Sova Dö

 

Bästa kvinnliga biroll:

 Léonore Ekstrand – Avalon

Yohanna Idha – Katinkas kalas

Ulla Skoog – Dom över död man

 

Bästa manliga biroll:

Peter Carlberg – Avalon

Milan Dragišić – Äta sova dö

Fares Fares –  Snabba cash II

 

Bästa kvinnliga huvudroll:

Pernilla August – Call Girl

Nermina Lukač – Äta Sova Dö

Linda Molin –  Bitchkram 

 

Bästa manliga huvudroll:

Johannes Brost – Avalon

Bengt C.W. Carlsson – Lycka till och ta hand om varandra

Matias Varela – Snabba Cash II

 

Bästa regi:

Mikael Marcimain för Call Girl

Gabriela Pinchler för Äta Sova Dö

Jan Troell för Dom över död man 

 

Bästa kortfilm:

Dance Music Now av Johan Jonason

Fotografen av Vanja Sandell Billström

Gläntan av Peter Grönlund

 

Bästa dokumentärfilm:

Palme av Kristina Lindström och Maud Nycander

Pojktanten av Ester Martin Bergsmark

Searching for Sugar Man av Malik Bendjelloul

 

Bästa manuskript:

Malik Bendjelloul – Searching for Sugar Man

 Marietta von Hausswolff von Baumgarten – Call Girl

 Gabriela Pichler – Äta sova dö

 

Bästa foto:

Hoyte van Hoytema – Call Girl

Måns Månsson – Avalon

Jan Troell och Mischa Gavrjusjov – Dom över död man

 

Bästa klipp:

Andreas Jonsson, Hanna Lejonqvist och Niels Pagh Andersen – Palme

Kristofer Nordin – Call Girl

Malik Bendjelloul – Searching for Sugar Man

 

Bästa kostym:

 Cilla Rörby – Call Girl

Katja Watkins – Dom över död man

Jaana Fomin – Mammas pojkar

 

Bästa ljud/ljuddesign:

Jonas Jansson – Snabba Cash II

Petter Fladeby och Per Nyström – Call Girl

Malik Bendjelloul och Per Nyström – Searching for Sugar Man 

 

Bästa mask/smink:

Eros Codinas – Call Girl

Jenny Fred – Snabba Cash II 

Maria Strid Zackrisson – Dom över död man

 

Bästa musik:

Benny Andersson – Palme

Malik Bendjelloul och Sixto Rodriguez – Searching for Sugar Man 

Johan Söderqvist och Andreas Unge – El Médico – the Cubaton Story

 

Bästa scenografi:

Lina Nordqvist – Call Girl 

Sandra Lindgren – Bitchkram

Pernilla Olsson – Dom över död man 

 

Bästa visuella effekter:

Tim Morris – Call Girl

Torbjörn Olsson – Hamilton – I nationens intresse

Andreas Hylander – Isdraken

 

Bästa utländska film:

Amour – Regi: Michael Haneke

Laurence Anyways – Regi: Xavier Dolan

Moonrise Kingdom – Regi: Wes Anderson

Årets filmbloggsfilmer 2012

Jag gjorde det 2010 och 2011 och självklart ska jag göra det även igår: summera mitt filmbloggarår.

Den här listan handlar om mer än bara årets bästa filmer, den listan kommer som vanligt framåt vårkanten då jag sett dom flesta filmer från 2012 som är värda att se.

Det är svårt varje år att göra en årssammanfattning men i år känns det riktigt knivigt för jag tycker att 2012 varit ett ganska svagt filmår såhär långt. Men jag har ju sett filmer från andra år än det som tar slut idag och det har hänt andra grejer som gjort att både filmbloggen och jag fått en kick. Så håll i hatten, här kommer en liten återblick.

 

Årets filmbloggssnackis.

Prometheus och The Dark Knight Rises är självklara men Cabin in the woods sladdar in från sidan liksom The Innkeepers och The Raid som många av oss filmbloggare letade upp och skrev om.

 

Årets egoboost.

Malmö Filmdagar. Fantastiskt roligt på ALLA sätt!

 

 

 

Årets mest klickade inlägg.

En film om Olle Ljungström. Tänk vad ett deltagade i Så mycket bättre kan göra för min lilla blogg. 2289 klick och 99,99% av dessa är under dom senaste två månaderna.

 

 

Årets bloggnyhet.

I februari började jag med mina fredagsfemmor och dessa fullständigt menlösa listor tänker jag fortsätta med även nästa år.

 

 

 

Årets mysigaste sedda film.

City Island. Den har några år på nacken men 2012-års mysigaste film Friends with kids har ingenting att sätta emot, City Island vinner den här kategorien med hästlängder.

 

 

 

Årets mest kommenterade inlägg.

Fram till att en viss liten hob gjorde entré på filmduken var Citizen Kane (38 kommentarer) det mest kommenterade inlägget i år. Nu är den slagen med hästlängder. Hey ho, här är The Hobbit kungen av dom alla (68 kommentarer)

 

 

Årets knepigaste filmupplevele.

Holy Motors. Herregud alltså. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad det var jag såg men jag vet att det här är en film jag kommer köpa och se om, kanske till och med många gånger.

 

 

Årets överraskning.

Att  The amazing Spider-man var så bra som den var och mitt betyg på Holy Motors (kanske?)

 

 

 

Årets svenska film.

Bitchkram är så överlägsen att den får både guld, silver och brons – sen kommer Hypnotisören.

 

 

 

Årets mest brutala sågning.

War Horse? Cosmopolis?

 

 

 

Årets filmscen-som-inte-släpper.

Första tio i The Dark Knight Rises, kejsarsnittet i Prometheus, slutmusiken (och tårarna) i Bitchkram och dragspelsscenen i Holy motors.

 

 

 

Årets mesta skådespelare.

Susan Sarandon (21 recensioner) fick veckovis fokus under våren men har även setts i ett par sprillans nya filmer och det är kul. Tom Berenger (14 recensioner) är tvåa och han lever mest på gamla meriter. Joseph Gordon-Levitt ligger trea (6 recensioner).

 

 

 

Årets serietidningshjälte på film.

Mark Ruffalo som Hulken i The Avengers. Supercharmig, jätterolig och asgrön!

 

 

 

Årets mesta regissör.

Jane Campion (7) Hon fick fokus en hel vecka i sträck i september.

 

 

 

Årets huvudkliare.

Nej, det är faktiskt inte löss (tro´t eller ej, biolössen har hållt sig borta i år, *donk donk* ta i trä). Min tankenöt att knäcka är om jag ska twittra eller liveblogga mig nästa års Oscarsgala. Har du nån tanke om detta åt något håll får du gärna dela med dig. Söndagen den 24 februari vet du vad jag kom fram till.

 

 

Årets roligaste filmrelaterade händelse.

Tveklöst skapandet av Filmspanarna. Jag är så himla GLAD att jag är med i det där sköna gänget! Det enda som är roligare än att titta på film är att titta på film och prata om film med andra som gillar det lika mycket som jag. Tillsammans är man mindre ensam. Så är det.

Trots att det kommer ett inlägg till innan 2012 blir 2013 så passar jag på att säga Gott Nytt År här också. Imorgon är en annan dag, en annan månad och ett helt annat år och jag hoppas att du får en riktigt bra nyårsafton. Skål å tack för det här året!

Fredagsfemman # 37

5. Torka aldrig tårar utan handskar

Jag minns hur det var på 80-talet, jag minns pratet om HIV och AIDS (fan, jag minns när det hette HTLV3), jag minns rädslorna, tankarna, paniken och känslan av att det inte var nån idé att ha sex överhuvudtaget, i alla fall inte om jag ville leva och bli äldre än typ arton år. Så gick tankarna för mig, en tonårig hetrosexuell tjej. Hur det var för dom homosexuella förstod jag aldrig riktigt, inte förrän nu. Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar går som TV-serie på SVT och det är ett stycke nutidshistoria som ALLA borde se och läsa. Klicka här för att komma till SVT.

 

4. Josephine Bornebusch

Jag är inte en av dom som hyllar Solsidan till skyarna även om jag gärna tittar på det. Jag kan fnissa åt det, visst kan jag det, men oftast tycker jag det är mer ångestladdat än riktigt roligt. Många pratar om Henrik Dorsins Ove Sundberg, om Felix Herngrens Alex eller Johan Rheborgs Fredde men personligen tycker jag att Mickan i Josephine Bornebuschs tolkning är den bästa karaktären. Det finns (tyvärr) så väldigt många Mickans där ute, så vääääldigt många och Josephine gör henne så på pricken klockrent.

 

3. Ryan Gosling-snyftare på TV ikväll

Klockan 19.30 på Sjuan. The Notebook – Dagboken.

 

 

 

2. Andreas Öhman

Jag tycker att den här mannen är Sveriges mest intressanta regissör just nu.  Han är så begåvad att det nästan är läskigt och han är ett levande bevis för att det går att komma väldigt långt utan fina diplom och utbildningar, det gäller bara att vara tillräckligt bra på det man gör.

 

 

1. Ju mer vi är tillsammans

När jag gick ut från biografen den där tisdagen i augusti efter att ha sett Bitchkram så bestämde jag mig för två saker. 1. Att aldrig någonsin skämmas för att säga bra saker till någon jag egentligen inte känner och 2.  Att jag skulle försöka få ihop min dotters tjejkompisar och alla deras mammor för att gemensamt gå och se filmen när den har premiär. Ikväll är det dags. Massor med platser är bokade och vi ska se den tillsammans. Tillsammans är ett fint ord.

BITCHKRAM

Två gånger i vuxen ålder har jag önskat att jag var tonåring igen. Första gången var en novembereftermiddag 1998 och andra gången var tisdagen den 28:e augusti 2012, kl 11:50.

Första gången var när jag precis hade sett Fucking Åmål och satt och både svor över och önskade att jag hade sett filmen när jag var fjorton, så mycket enklare allt hade varit då. Min tonårstids storfilmer, Filmen G, Ingen kan älska som vi och PS Sista sommaren kändes som fossiler i jämförelse. Vilken WOW-grej det här var, fan, jag vill va ung igen!

Strax efter frukost den 28:e augusti satt jag i biosalongen på Malmö Filmdagar och skulle precis börja titta på filmen Bitchkram. Dagen innan var jag med på ett seminarium där filmens regissör Andreas Öhman också var med och vi hann prata lite om filmen, om att det alltid är svårt att göra en uppföljare till en film som blivit omtyckt och om att Andreas själv var väldigt nöjd med slutresultatet. Så jag satt där i salongen och var lite rädd. Tänk om jag skulle tycka att filmen var apdålig? Tänk om jag skulle behöva ta fram motorsågen. Ja. Tänk om. Tänk om det var som en bal på slottet då? Tänk om filmen var bra, kanske lika bra som I rymden finns inga känslor till och med? Ja, som sagt, tänk om.

Kl 11:50 är filmen slut. Jag vänder mig mot Julia som sitter bredvid och säger: ”Jag måste hitta Andreas innan jag åker hem”. Hon tittar på mig och svarar:”Vill du ha en näsduk?”

Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få en stor kram av Beppe Wolgers, att bli bjuden på den perfekta jättekoppen varm choklad, att ha på sig en randig onepiece när det är 30 grader kallt ute, rimfrost på rutorna och ha en osedd TV-serie-box som ligger och väntar. Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få ett mentalt jätteplåster som är indränkt i ångestdämpande medicin, Red Bull och Coca Cola, att få en stor jävla hästspruta med självförtroende, framtidstro och pirr-i-magen injicerad rätt in i solar plexus. Bitchkram lyckades få mig att säga orden som jag säger så sällan och egentligen inte vill: ”Tänk om jag var 16 år igen. Vad lycklig jag skulle vara då.”

Fast jag ÄR ju lycklig. Fyrtio år och svinlycklig. Jag är toklycklig över att vara vuxen och kunna ta till mig den här filmen på detta sätt. Jag är lycklig över att tårarna rinner ikapp med snoret och att Andreas stod vid den där lyktstolpen utanför bion och att jag faktiskt sa till honom precis vad jag tänkte: Du är fan bäst i hela jävla världen!

Andreas Öhman har med Bitchkram lyckats göra något som känts som en omöjlighet i svensk film: få till en helt igenom supernaturlig dialog. Jag har inte varit med om det (heller) sedan Fucking Åmål. Det är så mycket som är bra med den här filmen. Musiken används helt perfekt, klippning, typsnitt, scenografi är klockrent, skådespelarna är rätt igenom helt grymma och det är med stor glädje jag ser Fanny Ketter, min favorit från TV-serien Bron, i en av huvudrollerna. Den andra huvudrollen görs av Linda Molin från Apflickorna men till skillnad mot i den filmen har hon ett kanonmanus att jobba med här. 

Filmen är annorlunda, rolig, tokig, galen, känslosam, igenkännande, snygg och sorglig samtidigt. Alla ingredienserna är varsamt nedhällda i en fin gammal soppskål, en soppskål som jag likt Emil i Lönneberga vill trä över huvudet för att kunna slicka i mig dom sista dropparna. Jag gick från bion med en längtan efter att se filmen igen, att samla ihop alla jag känner och vallfärda till biografen för en gemensam stund av filmeufori. För det här är eeeuufooooooooria för mig. Svensk film när den är som allra allra bäst.

Bitchkram har biopremiär 19 oktober.