TYCUS

Den här filmen hade passat som handen i handsken i förra årets sommartema: katastroffilmer. En snygg poster som ger upphov till halvhöga förväntningar och Dennis Hopper som stort affischnamn, Tycus kan bli allt från en helt okej filmupplevelse till något helt heeelt annat.

Nu är det nämligen en gigantiskt stor meteor som är på väg ner mot jorden igen, Tycus heter den och återigen är det den största katastrofen i mänsklighetens historia. Något annat vore otänkbart, det är ju katastroffilmsgenren vi pratar om. Det ska vara ödesmättat, det ska vara överdrivet, historien ska spela på alla våra reptilhjärnerädslor och helst ska man sitta och gapa i soffan åt effekter som känns helt otänkbara, både att dom skulle kunna hända i verkligheten och att dom ens går att göra.

Jag kan meddela att Tycus misslyckas på samtliga dessa punkter. Dennis Hopper är med så lite att det känns som att han sålt sitt namns bokstäver som en logga istället för sitt ansikte och/eller skådespelarkunskaper. Effekterna pendlar mellan godkänt-om-filmen-varit-svensk och så pinsam att jag sitter och låter nämen åååååååå i soffan och lägger huvudet liksom lite på sned, sådär som när ungarna var små och gjorde nåt i slöjden som jag förväntades förstå vad det var men ändå tyckte var fint gjort och tänkt.

Det finns mycket med Tycus som är riktigt jävla illa men det värsta av allt är att det inte händer nånting. Jag hade kunnat snabbspola mig igenom filmen på fyra minuter och inte missat ett jota. Jag ångrar att jag inte gjorde det.

A freak like me har också sett  filmen.

Filmen går att se gratis på Voddler. I wonder why.