Etikett: Bobby Cannavale

Publicerat

ANT-MAN AND THE WASP

Den fullt rimliga uppföljaren till c-vitamin-bruset Ant-Man hade biopremiär i somras men jag gick aldrig och såg den. Varför det? undrar kanske vän av ordning och tro mig, jag har ställt frågan även till mig själv. Kanske för att jag i år känt en bio-trötthet jag aldrig förut känt? Kanske för att jag prioriterade andra filmer, kanske till och med andra fritidsaktiviteter? Eller….kan det ha varit på grund av att Ant-Man and the Wasp helt enkelt kändes FÖR rimlig för sitt eget bästa?

En bra trailer, en rätt given fortsättning på storyn, alla skådespelarna jag gillade från första filmen återvände. Allt kändes tryggt, stabilt och…på nåt sätt…mig fullkomligt likgiltigt.

Jag hade nära och kära som gick och såg filmen och kom tillbaka med breda leenden och fnittrig uppsyn. ”JÄttebra!” ”Askul!” ”Bättre än ettan!” Jag var glad för deras skull men kunde ändå inte riktigt tro på det. Vadå bättre än ettan?

Det finns ju ett sätt som är bättre än ALLA ANDRA när det kommer till att kunna ge sig in i en diskussion gällande hur ”bra eller dålig” en film är och det är att faktiskt se filmen. Jag har väldigt svårt att yttra mig om filmer jag själv inte sett. Jag har helt enkelt haft fel i mina fördomar alltför många gånger för att dissa någon film osedd. Eller, åt andra hållet, hylla någon.

Ant-Man and The Wasp kretsar kring det att Hope Van Dynes (Evangeline Lilly) föräldrar Dr Hank Pym (Michael Douglas) och Janet Van Dyne (Michelle Pfeiffer) var ute på ”uppdrag” när Hope var liten, dom förminskade sig själva i förhoppningen att kunna stoppa en bomb från att detonera över staden. Uppdraget gick inte så bra utan Janet beslutade sig för att förminska sig ÄNNU mer, ända ner i nån form av kvantdimension för att på så sätt kunna ta sig IN i bomben. Hon gör så samtidigt som hon vet att det troliga är att hon aldrig kommer att kunna ta sig ut igen. Början av den här filmen är alltså som slutet på Armageddon, it you know what I mean.

Dr Hank var alltså tvungen att åka hem till den unga Hope och berätta att mamma aldrig kommer hem igen, att mamma är….död. Nu en sisådär tjugo år senare har samme Dr Hank kommit på att mamma Janet faktiskt kan vara vid liv! Att det finns en möjlighet att förstora henne tillbaka till verkligheten igen, det gäller bara att yada yada kvantblablabla.

Precis så. Historien om mamma Janet, Hope och Hank är inte så viktig. Den är inte så underhållande eller heller inte speciellt känslosam. Det faktum att Scott Lang (Paul Rudd) bara har tre dagar kvar av sin husarrest medelst fotboja är desto roligare att följa. Han är en sköning alltså, Scott. Både som normalstor och som förminskad till Ant-Man.

Huvudrollen i den här filmen spelar alla kreativa förstorings-och-förminsknings-effekter. Så är det och det är inget konstigt med det. Humorn är på samma nivå som i första filmen, Michael Peña kör en enaktare-med-andra-som-uttalar-det-han-säger precis som i första filmen, det mesta är som i första filmen och det i sig är inte dåligt, det är bara redan gjort. Så jag har svårt att tycka att den här filmen är bättre än första filmen, jag tycker däremot att den är rimligt bra. Den är – helt enkelt – precis som jag på förhand trodde och det känns inte som ett nedköp att se den hemma på TV:n.

Sista scenen är den jag bär med mig, den som fastnade. Den som gör att Marvels universum är ohotad när det kommer till röda trådar och mervärde i att hänga med hela vägen. Härligt!

Vill du läsa mer om filmerna som ingår i Marvel Cinematic Universe? Klicka här. Här kan du se filmerna i premiärordning, en komprimerad text och mitt betyg.

Publicerat

JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE

Vad härligt det är varje gång man får sina fördomar på skam och en film visar sig vara något helt annat än jag på förhand trodde.

Jumanji: Welcome to the jungle var nämligen en såndär film jag svor på att inte se på bio förra året (ihop med tex Power Rangers) pga trodde det var ren larv MEN jag erkänner gärna när jag har fel och den här gången hade jag det. Jumanji anno 2017 är varken larv eller skräp, det är en mycket underhållande och framförallt smart genomförd film som ger ordet familjefilm en rejäl puss på nosen.

Kvartetten Spencer (Dwayne Johnson), Fridge (Kevin Hart), Martha (Karen Gillan) och Bethany (Jack Black) är otroligt fiffigt sammansatt och ger en dynamik till filmen som förhöjer den till något utöver det vanliga i ”ensemblefacket”. Jag hade kul från början till slut, det är bang for your bucks så det smäller om det och jag har faktiskt svårt att se hur någon kan såga den här filmen.

Det känns som en film med högt omtittningsvärde, den ger både instant gratification och tuggmotstånd och det går bara inte att inte charmas av Dwayne ”The Rock” Johnson. Dubbel negation där, jag vet, men du fattar. Han är grym. GRYM är han!

Publicerat

ADULT BEGINNERS

Bröderna Duplass jobbar hårt. Brorsan med dom elaka ögonen, Mark, syns i filmer som Tammy, The Lazarus Effect, Zero Dark Thirty och Humpday (och i TV-serien Togetherness såklart) och brorsan med dom snälla ögonen, Jay, spelar Josh i TV-serien Transparent. Tillsammans skriver dom manus på löpande band OCH dom har ett produktionsbolag med det fantasifulla namnet The Duplass Brothers Productions som ligger bakom en MÄNGD filmer. En STOR mängd för att vara exakt. Dagens film till exempel, Adult Beginners.

Det finns nåt igenkännande i alla filmer som Duplass-bröderna på ett eller annat sätt är inblandat i och det är ett slags enkelhet, en indie-känsla MEN med väldigt välskrivna och rappa manus. Adult Beginners är inget undantag.

Här är det Jake (Nick Kroll) som satt sig själv och alla han känner i skiten genom att ha trott på en ny uppfinning och fått andra att investera i den och sen gick allt åt helvete. Han tvingas mer eller mindre flytta/fly från sitt hem och har ingen annanstans att ta vägen än att våldgästa sin syster Justine (Rose Byrne) och försöka övertala henne och hennes man Danny (Bobby Cannavale) att få krascha på soffan ett par månader. Justine är gravid med deras andra barn och sonen Ted är tre. Hela livssituationen för den enormt egocentriske Jake blir således upp och ner, tidiga mornar med morgonpigg systerson, familjemiddagar, att behöva skärpa sig och vara social och tvingas tänka på någon annan än sig själv.

När filmen börjar (och en bit in) är jag så extremt irriterad både på Jake och Danny att hjärnan håller på att kapsejsa. Det ryker ur öronen när jag ser oansvariga lillebrorsbeteenden, jag tycker det är så sjuuukt ocharmigt och extremt oattraktivt. Sen fattar jag JU att det är en del av historien, att männen kommer och ska växa upp och se sitt eget ansvar i det som sker…MEN….det behöver inte betyda att det är en ”rolig” väg dit.

Å andra sidan är det nog inte tänkt att filmen ska vara en komedi, det är mer ett drama med stråk av svart humor och snabb-snackad komisk tajming, väldigt underhållande i sina stunder. Nick Kroll växer in i rollen som Jake och det är mysigt att se det i verkliga livet äkta paret Rose Byrne och Bobby Cannavale tillsammans. Sevärt, trevligt, tänkvärt, charmigt och ibland med en bismak av ångestklump i magen OCH återigen dyker Jason Mantzoukas upp i en bra biroll!

Publicerat

DANNY COLLINS

Hej Al,

Eller….jag kanske ska kalla dig Alfredo? Jag känner dig ju inte, du kanske inte vill att jag kallar dig Al? Fast jag tycker det KÄNNS som att jag känner dig, du har ju liksom varit med i hela mitt liv i roller som varit så stora och så balla att det inte har gått att göra annat än högakta dig.

Du är en sjujävlarns skådespelare, det har jag alltid tyckt. Eller alltid och alltid….den senaste tiden har det svidit rätt hårt att vara ditt fan. Vilka tokigt dåliga filmer du gjort. Och OJ vad du tar i från tårna hela tiden på äldre dar, du som alltid var så på pricken perfekt förut. Method acting och…vad heter överspel på engelska….hrmm….overplay (?) är inte samma sak – väl?

Strax före jul såg jag om Gudfadern och jag gjorde det både för att jag gillar att se dessa filmer just runt jul OCH för att jag behövde se dig i en riktigt bra roll igen. Det är Gudfadern som funkar när det känns så – och Frankie & Johnny. Du är grym där. Bandana och den där vakna blicken! Wow, Al, Alfredo, fan, den där blicken är nåt alldeles speciellt. Fast ärligt talat….det har varit en hel del fiskögon på dig dom senaste åren. Du har sett halvdöd ut i det mesta banne mig. Trött, glåmig, liksom less på jobbet.

Jag sprang över den här filmen av en ren slump. Jag visste ingenting, hade inga förväntningar annat än jävligt låga vad gäller dig – hahaha – men övriga rollistan gör mig glad bara vid åsynen. Annette Bening, otroligt stabil, alltid. Bobby Cannavale, en suverän birollsskådis som verkligen förtjänat Det Stora Genombrottet i typ tjugo år. Christopher Plummer, charmig gubbe. Jennifer Garner, fri från den där Ben-människan och (får jag för mig) därmed lycklig. Och sen DU. Old Al Pacino som Danny Collins, den stora ådrade artisten som lever gott på gamla meriter och hitten Baby Doll.

Tänk att Danny fick ett brev, ett handskrivet brev från John Lennon av alla människor på jorden! Och tänk vad handskrivna brev kan förändra livet på folk, alltså det ÄR verkligen så och filmens Danny är ju ett strålande bevis på det. Och DU spelar Danny! Och dina ögon LEVER igen! Du lyser, hela du! Jag har inte lett så mycket åt en film sen jag såg Bill Murray i St. Vincent.

Jag är så VARM i hela kroppen, jag mår så himla bra just nu. Vilken fantastisk jävla film du gjort! Allting stämmer, precis ALLT. Manuset, kemin mellan er skådespelare, myspyskänslan filmen igenom och musiken…alltså MUSIKEN! Jag kan inte hitta något enda litet att klaga på. Så är det. Du var som Rocky när han fick jättesmällen av Ivan Drago och alla trodde att den lille tjommen var helt uträknad. Men precis som Rocky knölade du dig upp precis innan domaren bröt matchen och du kom tillbaka. Du gjorde Danny Collins och – på riktigt – det var tjugo år sedan du var såhär bra.

Jag kan inte ge vare sig dig eller filmen något annat betyg än ett väldigt väldigt högt. Den står och gungar mot det allra högsta men klarar sig inte riiiiiktigt dit. Men det är en fullfräsarfilm. Satan i gatan vad mysig den är. Och nu ska jag se om den. Igen. För jag tycker om dig Alfredo.

Ha det fint och tack för allt!
//Fiffi

Både jag och Steffo pratar om denna film i det 25:e avsnittet av podcasten Snacka om film.

Vill du läsa mer om filmen kan både Movies-Noir och Flmr bjussa på positiva recensioner.

Publicerat

ANT-MAN

Det känns som att det denna sommar gått inflation i tradiga filmtrailers. Varken Terminator Genisys, Mission Impossible: Rouge Nation eller Ant-Man har fått upp min puls högre än precis-innan-alarmet-ringer-kl-06.30, ändå går jag och ser filmerna. Såklart. Terminator G är avklarad, Tompa-filmen får vänta nån vecka till och Ant-Man bockades av igår kväll.

Paul Rudd spelar alltså Scott Lang, mannen som precis kommit ut ur fängelset och som på grund av ett nytt inbrott (som gick lite fel) kom över en dräkt som gör honom liten som en myra men ändå stark som värsta hulken. Michael Douglas är doktor Hank Pym, vetenskapsmannen som uppfunnit dräkten och hela grejen med att kunna krympa avståndet mellan atomer för att göra organismer mindre utan att för den skull paja nånting väsentligt.

Evangeline Lilly är doktorns dotter Hope och Corey Stoll är Darren Cross, snubben med brutal hybris som tagit över Pym Tech och som hittat på sin variant av liten-gubbe-i-dräk, fast såklart en bad-guy-sådant: Yellowjacket.

Det visar sig att en dålig trailer kan vara det bästa receptet för en bra filmupplevelse. Ant-Man var nämligen något så ovanligt som en rolig, egensinnig, småknasig, väldigt välspelad, alldeles precis lagom lång actionäventyrskomedi och jag tycker jättemycket om den! Att jag såg den i 2D i en fullsatt skrattande salong gjorde säkert sitt till men man ska inte förringa känslan man har under visningen oavsett om den är positiv eller negativ.

Sen hoppas jag att både Michael Peña och Bobby Cannavale någon gång ska få det stora genombrott dom förtjänar och bli lite mer ”household names”. Kanske kanske kan Ant-Man vara deras inträdesbiljett till ”vanliga biobesökares hjärtan”, Michael Peña borde i alla fall ha en rimlig chans, han är verkligen kalasbra här.

Summa summarum, Ant-Man är sommarens hittills charmigaste blockbuster! Så strunta i trailern, gå och se den bara!

Publicerat

CHEF

Om jag fick göra en film skulle jag sannolikt välja att göra en som handlar om sånt jag brinner för. Sånt jag är bra på, sånt jag kan och sånt jag skulle vilja att andra fick upp ögonen för. Det är inget konstigt. Det är både självklart och det är att ta den enklaste vägen till ett bra slutresultat. Ingenting blir bra om man inte inkluderar sitt hjärta.

Med Chef känns det som om Jon Favreau fått göra sitt filmiska hjärtebarn. Han har regisserat, han spelar huvudrollen och han har skrivit ett manus som handlar om hans stora passion: mat.

Mellan 2001-2005 hade Jon Favreau en TV-serie som hette Dinner for five. Han bjöd in fyra vänner från filmbranschen för samtal över en middag, lite som Pluras kök och Sommarpratarna goes Hollywood kan man säga (många av avsnitten finns att se på youtube förresten, svinmysiga!) så att han kan laga mat och är intresserad av mat är ingen nyhet. Han har alltså ingen kock-stunt-double i filmen, det är han själv som lagar all mat som filmkaraktären Carl Casper.

Carl Casper är alltså en kock, en väldigt duktig kock, en såndär kock som inte mår bra av att laga ordinär restaurangmat. Han vill utvecklas och han vill utveckla matlagningskonsten. Det vill dock inte restaurangens ägare (Dustin Hoffman). Inte ens när Casper – och restaurangen – blir toksågad av en känd matbloggare (Oliver Platt) får Casper fria tyglar att förbättra menyn, nej snarare tvärtom. Han blir kreativt bakbunden och tvingas ta ett beslut gällande sitt yrkesliv. Ska han sejfa eller chansa, ska han  jobba kvar och vantrivas eller följa sin dröm?

Filmen har en hel del på pluskontot men också ett par grejer på minuskontot. Till exempel, ”sexscenen” mellan Molly (Scarlett Johansson) och Carl. Alla som sett filmen vet precis vad jag menar. Så JÄVLA lökigt! Och det här med Carls ex-fru Inez (Sofia Vergara) som är både cool, schysst och vacker som en dag men kom igen, spelar hon inte i en helt annan liga än honom? Skulle en tjej som Inez bli ihop med en vanlig halvsunkig kock utan miljoner på kontot? Nää. Tror inte det. Sen är det det sista minustecknet som måste sättas framför bristen på stakes.

Bristen på stakes var det ja. Det händer inte så mycket men det stör inte mig. Filmen puttrar på, alla är snälla, Robert Downey Jr tittar in med blå skoskydd, Carls son är en skön kille, Twitter vävs in på ett smart sätt i handlingen och Jon Favreau visar sina matlagningsskills på ett sätt som kan få vilken kvinna som helst på fall, eller i alla fall att vilja karva små bitar av lågtempad köttbit med liten kniv…och äta toast….med ost….mycket ost….smält ost.

Chef var precis-före-lunch-filmen en av dagarna i Malmö. Herrejösses vad hungrig jag blev! Det kurrades i magarna på grabbarna bredvid mig. Läs deras recensioner av filmen här (länkar kommer när texterna är publicerade):

Jojjenito

Fripps filmrevyer

The Velvet Café

Chef har biopremiär 31 oktober.

Publicerat

BLUE JASMINE

När man jobbar med färg, som jag gör, händer det ganska ofta att man hjälper kunder som faktiskt inte har den blekaste aning om vilka kulörer dom gillar. Jag kan säga konstiga ord som ”blå”, ”gul”, ”beige”, ”röd” eller ”grå” men får bara två ögon fyllda med frågetecken till svar. Om jag däremot lägger fram prov på en varmgrå kulör och en kallgrå kulör så kan alla säga vilken av dessa två dom gillar bäst. Eller en varmgul och en citrongul. Eller en blågrön eller olivgrön.

Jag tror inte att jag hittills träffat på någon som inte kan välja mellan en varm och en kall kulör med ryggmärgen bara jag ställer frågorna rätt. Jag själv tycker inte om lila, inte alls, men jag vet absolut vilken lila kulör jag gillar bäst om jag måste välja mellan en kall (som drar åt blått) och en varm (som drar åt rött). Jag väljer den rödlila. Jag väljer varmt före kallt, alltid.

Vad gäller om man gillar varma eller kalla färger så finns det självklart inget rätt och fel, det är den personliga smaken som styr, men jag tror att min smak vad gäller kulörer har med att göra varför jag inte fastnar för Blue Jasmine. Blue Jasmine är en kall film. En mycket kall film.

Woody Allen gör alltid pratiga filmer och oftast är dom humoristiska men är dom inte humoristiska så är dom i alla fall charmiga och är dom inte charmiga så är dom….Blue Jasmine. Kalla. Och det kalla kan bero på två saker, illa skrivet manus eller kalla skådespelare. Som jag ser det har Woody Allen hittills inte skrivit ett enda så pass taffligt manus att det kan kallas svinkallt men han har gjort två filmer som är det: Cassandra´s Dream och Blue Jasmine.

Huvudrollen i Cassandra´s Dream spelas av Colin Farrell. Huvudrollen i Blue Jasmine spelas av Cate Blanchett. Ingen av dessa skådespelare kan beskrivas som charmiga, kramgoa, mysiga eller….varma. Båda är kalla som isklampar. Lika duktiga som dom är på att agera lika svårt har jag att ta dom till mitt hjärta. Jag ser rent objektivt att dom är bra men jag känner ingenting. Mitt filmhjärta är helt enkelt kallt.

Vad ska jag säga? Jag undrar om jag gett ett Woody Allen-alster ett såhär lågt betyg förut? Jag tror inte det. Det är ingen svag tvåa men den trea jag kände precis när filmen var slut falnade kvickt. Men på´t igen Woody, nästa film (Magic in the moonlight) kan inte floppa. Det finns få skådespelare som är varmare än Colin Firth och Emma Stone.

Publicerat

PARKER

På förra filmspanarträffen diskuterades det om det går att tycka om en film riktigt mycket om alla karaktärer i filmen är osympatiska. Går det att göra en kommersiellt framgångsrik film utan en hjälte, utan någon karaktär man som tittar ”håller på”? Finns det någon riktig blockbuster som lyckats med det? Mig veterligen gör det inte det men jag kan ha fel.

Jag tycker att osympatiska filmkaraktärer kan vara väldigt intressanta att titta på så länge jag känner nån form av mänsklighet skina igenom. Jag behöver inte kunna identifiera mig med dom men jag behöver kunna förstå deras agerande. Huvudrollen i den här filmen spelas av Jason Statham och hans figur Parker är allt annat än en snubbe jag borde gilla. Han är en rånare, en kriminellt belastad man, det är ingen ordning på honom alls. Han gör en storstöt tillsammans med sitt rånargäng med Vic Mackey i spetsen (f´låt Michael Chiklis, men för mig kommer du alltid vara Vic Mackey i The Shield) men gänget förråder honom, snor alla pengarna och lämnar honom för att dö, misshandlad och skjuten i ett dike.

Parker överlever såklart (annars hade det blivit en kortfilm) och han ger sig ut på hämnarstråt. Så småningom hamnar han i Palm Beach och som så många gånger förut korsas hans väg av en kvinna som kommer förändra hans liv en liten stund. Mäklaren Leslie Rodgers (Jennifer Lopez) sitter också i skiten, dock inte samma typ av skit som Parker men dom kan dra nytta av varandra. Om dom vågar.

Jag tycker inte om Parker, jag tycker inte om Leslie men jag förstår dom båda. Tankarna kring det här med osympatiska karaktärer fortsätter snurra och tur är nog det för det är inte många hjärnceller som behöver arbeta under tittningen av filmen. Det här är en riktigt schysst thriller-action-rulle som följer genremallen 1A och som sådan är den absolut sevärd. Jason Statham gör det jag förväntar mig av honom, Jennifer Lopez faktiskt lite mer än så och det är kul att en såpass meriterad regissör som Taylor Hackford tagit sig an filmen. Det hjälpte nog på traven, i alla fall om man ser till personregin av Jennifer Lopez.

Idag skriver även Fripps filmrevyer om Parker men Flmr och Fimitch har också sett den.

 

Publicerat

Tre om en: Grattis Patricia Clarkson!

Idag fyller Patricia Clarkson 53 år.

Jag tycker hon är en extraordinär skådespelare och en kvinna som får alldeles för lite uppmärksamhet för sitt arbete och det vill jag råda lite bot på nu.

Jag har förutom dom tre filmer jag skriver om idag skrivit om en hel radda andra filmer med denna fantastiska kvinna i rollistan. Klicka på filmtiteln om du vill läsa mer. En dag, Friends with benefits, Vicky Cristina Barcelona, Kärlek på menyn, Main Street, Easy A, Lars and the real girl, Shutter Island,  Löftet, Den gröna milen och Blind Date.

CAIRO TIME (2009)

Juliette (Patricia Clarkson) reser till Kairo för att semestra med sin make Mark som redan är på plats. Han jobbar för FN (?) och har av nån anledning blivit försenad men Marks bästa vän (och fd kollega?) Tareq håller frugan Juliette sällskap under tiden. På dagarna upptäcker dom den gigantiska staden, på kvällarna upptäcker dom varandra.

Hur fint filmat det än är, hur många pyramider i motljus jag än får se, hur bra Patricia Clarkson än är å är denna ”passionerade kärlekshistoria” sjukt icketrovärdig och jag gäspar värre än Trötter i soffan trots att jag är pigg som en mört. Jag har varit i Kairo två gånger och ingen av dessa gånger har jag upplevt staden som något som gör sig på bild i resekataloger men här är det så vackert och så städat och så icke-kaotiskt att jag nästan – men bara nästan – blir förbannad.

Kairo är en av dom mest ocharmiga städer jag varit i. Det är skitigt, otäckt, stenhårt, fullkomligt galet, det luktar illa och verkar skötas lika dåligt som det luktar. Det är ingen stad jag skulle åka till på kärlekssemester till. Kanske är det mina åsikter som lägger sordin för det filmiska här eller så är filmen helt enkelt bara trist. Jag vet inte. Jag vet bara att Patricia Clarkson är en lysande stjärna på filmhimlen och att jag tycker om henne.

THE STATION AGENT (2003)

Finn (Peter Dinklage) är dvärg och älskar tåg. Olivia (Patricia Clarkson) sörjer sin skilsmässa och sin döde son. Joe (Bobby Cannavale) är ensam och säljer kaffe.

Ensamma och lite trasiga människor som gör saker tillsammans är precis lika intressanta i verkligheten som på film. Jag älskar att se dokumentärer om folk som många etiketterar som ”knasbollar” men som egentligen bara samlar på kissmyror eller gillar att sova i tält. När människor som är vana att vid ensamhet hamnar i ett sammanhang så händer nåt. Gruppdynamiken funkar inte som brukligt, det blir spännande att titta och det känns nästan lite fult.

The Station Agent är som ett tittskåp. Jag som åskådare ser och begrundar, känner med och känner för och i vissa fall känner jag ingenting. Till en början blir jag rätt irriterad på Finn som bara är liten och svår och jag måste säga att både Olivia och Joe ska ha cred för att dom orkar tjata sig in i hans liv. Många hade gett upp långt tidigare och frågan är hur många chanser en människa bör få i sitt liv innan han/hon gjort sig oförtjänt av nya vänner.

Filmen börjar torftigt och kanske lite segt men det tar sig, den tuffar liksom på (häpp!). Det är en fin film med fina skådespelarinsatser och jag blir varm i magen.

MARRIAGE / MARRIED LIFE (2007)

Det fanns – och finns kanske? – sammanhang där en skilsmässa är det mest förödmjukande som kan hända en familj. För Harry Allen (Chris Cooper) och hans fru Pat (Patricia Clarkson) är det så.

Harry har efter många års äktenskap fått nog av Pats oförmåga att visa andra känslor än dom sexuella, han vill helt enkelt ha ut mer av en relation, komma närmare kvinnan han lever med. När han träffar den mycket yngre superblondinen Kay (Rachel McAdams) upplever han en närhet han inte kan eller vill leva utan. Men han kan inte skilja sig, Pat skulle inte fixa det. Så vad gör Harry mer än att prata med sin bästa polare Richard (Pierce Brosnan)? Jo. Han planerar giftmord.

Marriage utspelar sig i USA på 40-talet med allt vad det innebär av floskler, lagda lockar och perfekt målade röda läppar och det kan ju vara gulligt – eller ganska tråkigt. Jag tycker det här blir rätt segt trots att Pierce Brosnan används som berättarröst.