Dagens duo: LILO & STITCH

Stitch är ett litet rackigt rymdmonster men det fattar inte Lilo, hon tror det är nåt gulligt husdjur hon fått på halsen. Ja, vad gör man inte när det enda man önskar sig i heeeela världen är en vän? Då får man ta det man får och i Lilos fall är det alltså experiment 626 från planeten Toro som rymt och hamnat på Hawaii, blir överkörd av en lastbil och misstagen för en hund och sen alltså såld som…hund…till lilla Lilo.

Lilos mamma är ensamstående och har nån socialtjänstfarbror med livvaktaraura efter sig, nån som kontrollerar om mamman är kapabel att ensam ta hand om sin dotter med allt vad som krävs av förvärvsarbete och uppfostran. Att Lilo är lite egen är en sak, men jag förstår inte problematiken att mamman skulle göra ett dåligt föräldrajobb. Jag tycker hon sköter sig så bra som man kan kräva.

Jag tycker det här är en mysig och trevlig film och jag tycker både Lilo och Stitch är störtsköna på varsitt sätt. Lilo är en egensinnig, lite klumpig och framåt tjej och Stitch är charmig med sin breda mun och tusen tänder som klapprar när han ”pratar”. För ”prata” kan han, liksom bygga San Fransisco av böcker och leksaker i ett HUJ och sen leka Godzilla i sin ensamhet. Scenen när han har en liten hawaiiskjorta och en ros i handen samt den när han spelar gitarr som Elvis får mitt hjärta att slå lite fortare. Han är bra gullig alltså.

Jag tycker det här är en utmärkt film för animerade filmälskare i alla åldrar. Att den lilla fina sången som flickan i Train to Busan sjunger är med även i den här filmen gör att jag får en liten extratår i ögat.

Lilo och Stitch som duo är egentligen bättre än filmen i sig. Dom är FINA ihop och dom klarar av saker tillsammans som dom inte kan göra på varsitt håll. Bästa sortens duo alltså!

DRAKTRÄNAREN

Julen för mig är skinkmacka med stark senap, julmust och tecknad film. Får jag bara litegrann av dessa tre är jag så jäkla nöjd, jag kräver inte så mycket. Men så ibland råkar jag köpa helt rätt vörtbröd, griljera skinkan alldeles perfekt, kyla julmusten sådär så det blir imma på glaset när jag häller upp den och som grädde på moset välja en film som visar sig vara nånting mycket mer än jag på förhand trott.

Kvällen tillsammans med den unge Hicke (Hiccup), den svarta draken Tandlös som inte alls är tandlös och alla dom andra drakarna (varav dom flesta med charmiga underbett) blev nära på magisk. En sån perfekt liten film som bjussade på en perfekt julig stund.

Det här är animerad action som kittlar i magen, jag är med på drakens rygg, jag kan flyga jag är inte rädd. Filmen är fin, den är finurlig, den är festlig och jag känner ett sting av lycka i magen eftersom jag vet att det finns en uppföljare, en Draktränaren 2. Den ska jag se typ NU. Jag ska bara göra mig en macka till först.