MISSION: IMPOSSIBLE – FALLOUT

Jag är ett stort fan av Mission Impossible-filmerna, jag är verkligen det. Jag tycker det är lite av julafton när det dyker upp en ny film med springande Tompa i huvudrollen som superhjälten Ethan Hunt. För visst är han en superhjälte? Han kan väl ändå allt? Och aldrig är man orolig för att han inte ska klara biffen, inte ens när det ser helt jävla omöjligt ut. För inget uppdrag är omöjligt för Ethan Hunt och hans anhang, man vet ju det. Det är ju själva konceptet.

Förra filmen, Rogue Nation, var en påkostad action, en nästan lite LYXIG faktiskt. Knivskarp, snyggt filmad, jäkligt cool och underhållande som satan från första sekunden. Dagens film, den sjätte i ordningen, är lägger kanske inte i femman från start direkt (som Rogue Nation gjorde), det kan man inte anklaga den för. Snarare är Fallout en Mission Impossible-James Bond-mashup när allt är lite mer storvulet, lite pratigare, lite mer…omständigt…om man ska vara gnällig. Men ska man vara gnällig när man ser en film som denna? Måste man vara det? Ja….jo…kanske lite då?

Visst kan det vara dom höga förväntningarna som spökar men jag tycker inte Fallout är en helgjuten film. Det finns en del på minuslistan faktiskt. Speltiden till exempel. Två timmar och tjugosju minuter som med lätthet hade kunnat klippts ner till två timmar prick och då hade nog en del ”darlings” per automatik försvunnit. Det finns en del scener som känns onödigt utdragna men det finns också speciellt en scen som ÄR utdragen in absurdum men utan att vara det minsta onödig. Jag förstår att det måste vara extremt svårt att veta var gränsen går där, jag förstår också att känslan av scenerna är personliga.

Filmens manusförfattare och regissör, Christopher McQuarrie, är lite av en homie till Tom Cruise. Dom båda är inblandade i många gemensamma filmer och känner varandra väl. Att Tom Cruise envisas med att göra sina stunts själv är något McQuarrie får hacka i sig – och lösa – och SOM han löser det. Det ballaste i den här filmen är nämligen actionscenerna och det är verkligen såna som kittlar i både magen och hjärnan och har du en stund över, sök upp stuntscenerna på youtube så får du se att Tompa Cruise verkligen är lika stenhård i verkligheten som på film.

Mission Impossible: Fallout är i grund och botten en habil actionfilm, jag var underhållen, hade inte det minsta tråkigt och filmens sista halvtimme är mer än lovligt svettig. Men. Ändå. Jag hade förväntat mig liiiite till. Liiiiiiite liiiiite till.

(Att jag inte skrivit något om Henry Cavill beror på att en man med mindre karisma än han sällan syns på film och när män som han syns på film minns man dom inte. Alltså. Jävlar, karln är verkligen aurafattig.)

Sugen på att läsa mer om denna film? Idag skriver min filmspanarvän Sofia om just precis The Running Man Tompa och den här filmen. Klicka här för att komma till hennes recension.

MISSION: IMPOSSIBLE – ROUGE NATION

Ska jag svära, ska jag hjula, ska jag sjunga Campiooooone, ska jag strössla superlativer över denna lilla konstiga man som lystrar till namnet Tom Cruise? Ska jag försöka förklara hur mina filmnerver inuti kroppen hoppar runt som om dom förätit sig på sockervadd?

Ska jag slå på stora trumman när det gäller Rebecca Ferguson, tjata hål i huvudet på alla som vill höra att jag tycker hon är den coolaste actionbruden som skådats på film sen Uma Thurman åkte motorcykel med gula skinnkläder?

Hennes Ilsa Faust skulle kunna bli den första kvinnliga actionhjältefranchisen att stå på alldeles egna stadiga ben, hon är fullt jämförbar med Jason Bourne, Jack Reacher eller ja, Ethan Hunt för den delen. Att hon dessutom har den goda smaken och förståndet att ta av sig sina högklackade skor när det vankas springscener ger henne en redig guldstjärna i min bok.

Om du läst ända hit har du nog förstått att jag är fullständigt kär i den här filmen. Som actionfilm och summarblockbuster betraktad har den allt, precis ALLT och jag har ingenting att klaga på (jo, kanske att den är tio minuter för lång men det är en minipetitess i sammanhanget, knappt värd att ens nämna). Jag satt i biosalongen och njöt för fulla muggar samtidigt som jag satt och tänkte på vilket enormt tomrum det skulle bli i filmvärlden om Tom Cruise av någon anledning skulle dö. Hemska hemska tanke. En mer stabil skådespelare kan jag inte tänka mig, helt ljuvlig att beskåda i denna typ av film.

Rebecca Ferguson är som sagt så jävla klockrent castad här, hon är cool, stentuff, självständig, vacker och noll procent bimbo, lite som en Trinity-variant av Ingrid Bergman. Hon är dock inte den enda svenska skådespelaren i filmen. Seth Rydell……f´låt, Jens Hultén spelar Janik Vinter, eller ”The Bone Doctor” som han också kallas, en roll som känns som en skön spin-off på hans roll som Seth i Johan Falk-filmerna.

Om jag ska betygsätta filmen korrekt, alltså med magkänslan och ingenting annat, så finns det efter moget övervägande bara ett betyg jag kan ge. I actiongenren anno 2015 kan det inte bli bättre än såhär.

JACK REACHER

Så ser jag då äntligen till att få ändan ur vagnen och skriver om den här filmen. Det var ett tag sedan jag såg den men ser att den fortfarande går på bio. Det förvånar mig lite men gör mig samtidigt glad för Jack Reacher gör sig nämligen på bio. Tom Cruise gör sig alltid på stor duk. Han är som hobbitarna på det viset och då tänker jag inte enbart på längden utan på det faktum att vissa filmer verkligen inte gör sig själva rättvisa på en datorskärm eller en gammal husvagns-TV med tveksam färgåtergivning. Sagan om ringen är en sån film. Mission: Impossible – Ghost Protocol en annan och Jack Reacher en tredje.

Egentligen är det väl ingen speciellt med den här filmen men den funkar jättebra på mig. Tom Cruise är jättebra som den mystiske Reacher, han som kan slåss och skjuta, försvinna spårlöst och tänka logiskt på en och samma gång. Rosamund Pike som advokaten Helen som ska försvara en prickskytt som dödat sex till synes oskyldiga människor.

Rosamund Pike är en modern variant av kvinnlig Hitchcockfilmstjärna tycker jag. Flera gånger när jag ser henne i närbild tänker jag att hon hade fungerat både i Vertigo, Fåglarna och Psycho, hon har liksom ALLT som en stor skådespelerska ska ha och det slår mig att jag alltid tänker så när jag ser henne på film. Sen glömmer  jag liksom bort mellan varven hur bra hon är. Dumt. Ju.

För alla som inte sett A good day to die hard är första halvan av filmen sannorlikt väldigt spännande men för mig som sett Bruce Willis & son tokröja i Moskva faller lite onödiga bitar på plats kanske lite för tidigt. Men det gör inget. Jag blev underhållen ändå.

Filmen har ett ganska hackigt tempo. Långa perioder pratas det inte, sen blir det hårdaction, lite slapstick, lite suggestiv spänning och lite hyperintelligent katt-och-råtta-lek-snack, ja, lite som vilken sydkoreansk film som helst alltså fast detta är en helylleamerikansk produkt. Jag vet inte om tanken var att det här skulle bli den första filmen i en serie om denne Reacher men jag tycker nog det räcker bra med en film. Den här är god nog att stå på egna ben och smart nog att vinka adjö när den har chansen.