LYRRO – IN & UTVANDRARNA

 

Så var det då dags att se filmen som jag aldrig trodde någonsin skulle bli till. Herregud, Yrrol kom 1994, tjugofyra år sedan. En annan tid, ett annat liv och ett helt annat Sverige. Skulle Peter Dalles sketchdrivna manus funka även nu? Skulle han våga vara icke-PK på det sättet jag både tror och hoppas på?

Att provocera via humor anno 2018 känns som världens enklaste sak, frågan är, vågar han? Är det värt att ta i från tårna och riskera ett argt drev på kuppen? Vi har ju sett prov på det det här året, på vad som kan hända om man drar frågan ”kan man skämta om allt?” till sin spets. Jag såg att Peter Dalle ”råkade” säga ordet bullfitta i Skavlan och det räckte för en vass krönika skriven av Alex Schulman i Expressen. Johan Ulvesson spelar en nyhetsuppläsare i Lyrro som också säger bullfitta (i sändning) men när detta händer i filmen reagerar ingen i publiken. Ingen. Inga skratt, inga ”näääää-men-så-kan-man-väl-inte-säga”, ingenting. Således drar jag slutsatsen att ordet bullfitta är ungefär lika provocerande för vanligt fölk som för mig, alltså typ noll. Ändå är det tillräckligt att bygga en kvällstidningstext kring.

Bullfitta är mig veterligen ett ord som ingen säger längre. Ett nonsensord. Ingen blir kränkt av att kallas bullfitta. Då är det värre med n-ordet vilket också är ett ord Peter Dalle skrivit in i filmens manus. Ordet sägs i sin helhet i en scen och ingen av karaktärerna i själva scenen reagerar nämnvärt på detta. I biosalongen däremot, där hörs en massiv inandning och ett ”OJ!” och det skruvades en del i fåtöljerna. Jag tänker att om Peter Dalle menade att han ville provocera i Skavlan genom att säga något tjofaderittan-edgy-icke-PK som skulle få folk att sätta fredagsfikat i vrångstrupen, då kanske n-ordet (alltså uttalat sådär som ”förr i tiden”) hade gjort mer ”nytta”. Bullfitta…det är liksom helt….ute. Lika ute som att Nour El Refai i en scen ska förklara att hon inte har samma fritidsintressen som sin fästman Alexander (som sovit i åtta år) och hon istället för att säga ”jag gillar att kolla på film” använder ordet ”långfilm”. Vem fan säger ”Jag gillar att kolla på långfilm”? Är det så många som har kortfilmstittande som superintresse att man måste vara övertydlig här för att inte placeras i fel fack?

Ord alltså. Ord är viktiga. Ord kan bli en tidsmarkör på sätt man kanske inte tänker på. Peter Dalle är duktig på att skriva in många ord i manus och få till böljande dialoger och det är därför jag njuter när det blir på pricken och hoppar en halvmeter när det inte stämmer. Som med långfilm. Dom extra fyra bokstäverna i början visar – för mig – att Peter Dalle inte riktigt 100 är med i nutidens snack. Hade det varit Claes Månsson som skulle beskriva vad han gör på fritiden stämmer ordet långfilm men inte på Nour El Refai. Däremot skulle det bli mer komik om Claes  sa ”Jag gillar Netflix and chill” än om Nour sa samma sak. Men nu ska jag inte fastna i ordklyverier här, jag ska skriva om filmen Lyrro – In & Utvandrarna.

Lyrro är på många sätt en film för oss som växte upp – och tyckte om – Yrrol. Jag och min pojkvän var dom enda i hela biosalongen som inte betalat pensionärspris för biobiljetterna. Jag hade nog förväntat mig några fler i vår ålder och generation men hm….kanske är det inte en film som lockar tillräckligt för att ses på bio? Kanske väntar folk tills den kommer på TV, typ juldagen 2020 eller så? I don´t know.

Jag tyckte det var skönt att se den på bio, en film som inte kräver något av mig som tittar, en film som är gjord enbart för att underhålla en stund. Eller? Är det så? Är Lyrro (och Yrrol för den delen) verkligen bara gjord i underhållningssyfte? Är inte den bästa humorn den som kan vända och vrida på sånt vi BORDE fundera på men det tar bättre om vi skrattar åt det först? Många av scenerna i Lyrro är nämligen precis lika smarta och finurliga som dom bästa i Yrrol, frågan är, förstår vi det NU? Förstod vi Yrrols storhet redan 1994 eller behövde den några år, några omtittar och en väldans massa reciterande av oneliners för att bli den klassiker vi tycker den är nu?

När jag gick från biografen var jag tveksam till filmen. Var det en tvåa eller en svag trea? Höll den verkligen? Jag hade absolut skrattat några gånger, jag gillade baktanken med många av scenerna, Suzanne Reuter är underbar precis som Henrik Dorsin, Claes Månsson och Johan Ulvesson. Peter Dalle återupplivar sin gamle karaktär från Sundbyberg och just den scenen känns enbart som en nostalgivink till oss som var med, den skulle dagens kids aldrig så mycket som flina åt.

Det är många sketcher som handlar om mäns oförmåga att vara just män, eller fungerande människor om man ska dra det ett varv till, men det är ändå inte patriarkatbjäbb som står en upp i halsen för kvinnorna får också sin släng av sleven. Precis som muslimer, judar, astmatiker, träningsfreaks, kristna, shop-o-holics, dementa, kommunpolitiker och rasister. Han målar yvigt, Dalle, men samtidigt känns det precis som verkligheten är just nu. Ingenting är heligt, ingenting är riktigt viktigt, ingen tar ansvar för något och i princip allt GÅR att skämta om. Till och med chokladbollar.

YRROL – EN KOLOSSALT GENOMTÄNKT FILM

”Är möten med andra människor verkligen så viktiga att vi är beredda att dö för dem?” Den frågan ställer sig Johan Ulveson i filmens början och jag undrar om det inte är där och då det märks att filmen gjordes 1994.

Det här är en mening jag i över tjugo år aldrig ens vågade tänka men nu sitter jag ändå här och väntar på UPPFÖLJAREN till Yrrol som har svensk biopremiär imorgon (19/10). Lyrro heter den filmen och är skriven och regisserad av Peter Dalle, precis som dagens film. Han skrev visserligen manuset tillsammans med Rolf Börjlind men annars andas filmen väldigt mycket Dalle.

Sketcher som radas upp efter varandra till synes utan egentlig röd tråd men filmen är verkligen precis som undertiteln antyder, den ÄR kolossalt genomtänkt. För det är det där med människor som verkar gäcka Herr Dalle, det där med möten, med letandet efter kärlek, förståelse, respekt. Och nu när jag ser om Yrrol för jag vet inte vilken gång i ordningen (50:e??) slår det mig som en knytnäve i ansiktet vilken otrolig skillnad det är på humorn då och nu.

Jag tycker fortfarande att många delar av filmen är fruktansvärt roliga, alltså jag skrattar HÖGT, men jag inser också att inte många minuter av den här filmen hade kunnat publiceras offentligt 25 år senare. Därför ska det bli extremt spännande att se hur Lyrro blir, om Peter Dalle spränger gränser och tar humorn ett steg längre än man ”får” och ”bör” nuförtiden, det var ju precis det han gjorde då. Nämligen.

Svartmuskiga terrorister i flygplan, mansgissare, pedofil-Bosse med klubban, lyteskomik, alla skämt som handlar om hur kvinnor och män ”är och alltid har varit” (”Man kan ju göra så, men det är inte rätt”), det blinda paret som inte vet den andres ursprung, Cosbylainen, Ulla Skoogs misshandlade nuna, byxlöst i hotellobbyn, alltså det är EONER från det PK-samhälle många av oss lever i nu och det här är ju den typ av humor jag och många med mig är uppväxta med. Det är inte helt lätt att jobba bort den, det jag tycker är roligt tycker jag ju är roligt även om jag märker att jag får en bismak i munnen för att jag är medveten om att jag egentligen tycker….”fel”. Är det sjukt eller bra, egentligen?

Yrrol är en svensk klassiker inom komedigenren, det kan ingen ta ifrån den och jag tycker den håller så himla bra fortfarande. Suzanne Reuter är så jävla världsbäst på att vara bitchig, Ulla Skoog matchar henne perfekt i både tajming och komisk genialitet, Claes Månsson skrider runt och är Claes Månsson i all sin härlighet och Johan Ulvesson gör alla sina roller perfekt oavsett om han är i bakgrunden eller i centrum.

Det är många citat som är tagna från den här filmen som droppas både här och där i dagligt tal och detta trots att jag inte tror alla vet att det är just Yrrol-filmen som är ”den skyldige”. Tjugofem år har alltså gått. Filmen är fanimej ett tidsdokument över ett Sverige som var och som antagligen aldrig kommer att komma tillbaka. Man måste få skratta åt det, man måste det! Och hur twistad och galen Lyrro än blir så hoppas jag att vi kan skratta åt den på samma sätt. Skratta med varandra och den galna värld vi bor i – inte åt.

Claes Månsson – smaken du aldrig glömmer.

Yrrol finns att se på C More.