Dagens Jim Sturgess: THE WAY BACK

Du har en svaghet som kan vara användbar för mig, säger Mr Smith (Ed Harris) till Janusz (Jim Sturgess). Snällhet. Om något händer räknar jag med att du bär mig.

Som inspärrad i ett Gulag-fängelse i Sibirien så kan jag förstå om snällhet räknas som en defekt. Det finns liksom inte utrymme för värme, mänsklighet, kramar och småprat när dygnets alla timmar går åt till att hålla sig vid liv. Medfångar kan möjligtvis bli till bekanta ansikten men vänner, nej.

The way back är baserad på Sławomir Rawicz ”memoar” Flykten från Stalins läger. Den kom ut redan 1956 och har lästs av miljoner människor och är översatt till dryga 25 språk. Det som däremot tvistar dom lärde är hur sann berättelsen verkligen är.  Jag kan inte säga att jag bryr min lilla skalle nämnvärt om detta, det kryllar av bra historier som inte är i närheten av sanna och det är en tacksam berättelse att göra film av då den har alla klassiska spänningsmoment, i alla fall för att dra den manliga publiken till sig.

För mig känns det här som urtypen av en ”killfilm”. Manlig ”vänskap” som sätts på prov, det är karga, kalla, tysta män i klunga, det lagas mat på sådant inte ens Kajsa Warg skulle lyckas med, det är knivar, jagande, vargar, mörka nätter med bitande kyla, vackra vyer i motljus, olyckor, elände, död och samarbete och säg den man som tackar nej till denna gottepåse av alfahannekarameller.

Förutom polacken Janusz (Sturgess) får vi följa machoamerikanen Mr Smith (Harris), den galne tatuerade ryssen (Colin Farrell), den lettiske prästen (Gustaf Skarsgård) och några till när dom flyr från fängelset och ska ta sig längs Bajkalsjön, genom Gobiöknen, över Himalaya och fram till slutstationen Indien. På vägen plockar dom upp den polska flickan Irena (Saoirse Ronan) som även hon är på flykt och hon är den enda kvinnliga fägringen på 132 minuter film (och kanske det enda som talar emot min killfilmstes).

Peter Weir är och har alltid varit en intressant regissör i mina ögon och The way back förändrar inte min inställning. Däremot lyckas jag aldrig riktigt ryckas med eller ens känna spänning. Visst är hela situationen förjävlig för dom inblandade men den känslan håller sig kvar på ytan, den tar sig aldrig in i kroppen, aldrig ner i magen och då blir det inte en filmupplevelse utöver det vanliga.

Jim Sturgess visar ännu en gång vilken stor skådespelare han är och i min värld är han bara millimeter från dela loge med Ryan Gosling. Skillnaden dom emellan såhär långt är rollerna, vilka som erbjuds och vilka som tackas ja till. Där Gosling hittills haft fingertoppskänsla har Sturgess kanske inte haft samma möjlighet att välja, men snart snart mycket snart kan Jim Sturgess tacka ja eller nej till precis vad och vem han vill. Om han tar sig upp och blir en av dom allra största kommer till slut enbart bero på honom själv och på HANS fingertoppskänsla och filmen som har premiär på fredag visar i alla fall att han får chanser och att fler tycker som jag.

(Dagens Anne Hathaway-recension heter Rachel getting married)

Dagens Jim Sturgess: Crossing over

Max Brogan (Harrison Ford) är en polis med stort socialt patos. Han jobbar vid mexikanska gränsen och brottas dagligen med problem som rör illegala immigranter.

Gavin Kossef (Jim Sturgess) kämpar för ett uppehållstillstånd genom att låtsas vara jude och hans australiensiska flickvän Claire (Alice Eve) söker jobb som modell utan arbetstillstånd. Hon har verkligen maximal otur när hon krockar med Cole Frankel (Ray Liotta), en slemmig jävel till immigrationsbyråkrat som lovar henne ett green-card mot att han får utnyttja hennes kropp under en månads tid. Säger hon nej väntar omedelbar utvisning och hon tycker sig inte ha något val.

Det finns väldigt mycket med den här filmen som jag gillar. Jag gillar att den är filmad som en vanlig hyperamerikansk film men att det känns som att det är en ifrågasättande människa bakom kameran som droppat litervis med Clear Eyes i ögonen. Jag gillar att filmen vrider på fördomar, att 9/11-problematiken tas upp på ett sätt jag aldrig förut sett på film, att det är ordinära vita ungdomar som sitter i samma skit som fattiga papperslösa mexikaner och det känns som att manusförfattaren (och regissören) Wayne Kramer vet vad han pratar om. Han har vatten på fötterna och ingen del av filmen känns otrolig på något vis.

Jag satt som på nålar från början till slut trots att filmen inte direkt har ett pulshöjande tempo och det var befriande att se Harrison Ford som übersnällis. Jim Sturgess både sjunger och agerar med den äran och Ray Liotta är ett praktslemmo precis som vanligt. Ashley Judd är Ashley Judd även i hårfärgen BRUN och som jag ser det är hon det enda svaga kortet i hela filmen, en film som för övrigt är fullsmockad med kungar, damer och ess. Crossing over är riktigt bra. Riktigt riktigt bra!

Dagens Anne Hathaway-recension heter Get smart.