Fredagsfemman #109

5. Fredagsskräckisarna är tillbaka

Jag har saknat Jason Vorhees så mycket på fredagkvällarna att jag tänker dra igång ett språjlans nytt skräckistema ett gäng veckor framöver. En ny otäck snubbe är i fokus, en snubbe som kanske inte dödar fullt lika många som Jason men han är betydligt mer kreativ med sina baktankar och mordmetoder. Framåt kvällen kommer första filmen. Det finns sju.

.

.

.

4. Äntligen biopremiär för Dallas Buyers Club!

Många har väntat länge på den här helgen, jag har redan sett filmen och förstår peppen. Gå och se den, gå och se Matthew McConaughey och Jared Leto briljera och om du är frisk – njut av det och sluta leta problem! (Här är min recension)

.

.

.

3. Jag var astronaut i 90 minuter!!

I onsdags var jag en av tolv personer som fick se Gravity i 3D i tyngdlöst tillstånd, det vill säga i totalt mörker, liggandes i saltvatten i en floatingtank. Jag undrar om jag kommer få vara med om en mer annorlunda filmvisning – någonsin. Jag vill verkligen även här på bloggen tacka Warner Home Entertainment för denna inbjudan, denna chans att få vara först att se film på ett nytt, kreativt och supercoolt sätt. Hela arrangemanget var väldigt påkostat och besöket avslutades med den kaxigaste goodiebagen jag någonsin fått. Jag kommer minnas den här dagen resten av mitt liv så mycket är säkert.

.

.

.

2. Mellofinal

Melodifestivalveckorna går så fort, för sex veckor sedan började hela tjottafräsen och nu är det alltså final. Jag skulle ljuga om jag sa att årets Mello har bjudit på nån större komik mellan låtarna men det har funnits många mycket sämre år rent musikmässigt och det är det som räknas, väl? Det är ändå en MUSIKtävling vi pratar om, ingen mänsklig rättighet att HELA Sveriges befolkning ska känna sig oavbrutet underhållna mellan 20 och 21.30 på lördagarna? Eller? Jag har dessutom bestämt mig för vem jag tror vinner. Jag känner mig ap-säker faktiskt. Sanna Nielsen med Undo. Jag förtränger att jag är balladintolerant.

.

.

.

1.ÖÖÖREBROOO BÄJBYYY!

Äntligen är det dags för en av vårens stora höjdpunkter. En skam för Sverige med Soran Ismail och Magnus Betnér ska ses, skrattas och funderas över och sen är det mellofinal. En mysig helg i mina favoritörebroares sällskap och en helg som känns väldigt välbehövlig för oss allihop.

DALLAS BUYERS CLUB

Ingen filmintresserad människa på jorden har kunnat undgå att se (eller prata om) Matthew McConaugheys förvandling från snygg sixpackkille med stomatolleende till fulländad karaktärsskådespelare som aldrig slutar att förvåna.

För att kunna spela den AIDS-sjuke Ron Woodruff i Dallas Buyers Club gick han ner sjutton kilo och när man ser honom i filmen känns det som ett under att han ens kan stå på benen. Jag har inte sett ett levande skelett på det här viset sen jag såg Christian Bale i The Machinist, det känns som att han behöver vara fastkedjad vid en droppställning mellan tagningarna för att få i sig tillräckligt med näring.

McConaughey var undernärd även i The Wolf of Wall street och alla som sett båda dessa filmer kan nog hänga med i mina tankegångar när jag säger att Ron Woodruff skulle kunna vara samma person som Mark Hanna i The Wolf of Wall Street. Ron är vad som blev av Hanna när Wall Street kraschade totalt 19 oktober 1987 och Hanna försvann ut ut filmen. Han fortsatte droga och ligga med horor men la börsmäkleriet på hyllan och blev rodeojockey i Dallas, fick HIV och började deala med bromsmediciner istället för aktiefonder.

Jag vet att det inte stämmer, jag vet att Mark Hanna är en verklig figur precis som Ron Woodruff, jag vet att dom inte har fler beröringspunkter än att samma skådespelare gestaltat dom båda men ändå, jag tycker om min tanke.

Att Dallas Buyers Club är en sån jävla bra film beror framförallt på Matthew McConaugheys ögon. Han ÄR Ron Woodruff, inget snack om den saken. Jag tror inte för en sekund på att när filmarbetarna skrek ”CUT!” så remmade McConaughey till den flådiga åttarumstrailern med jakarandainredning och bubbelpool och glassade sig fram till nästa scen. Jag tror han satt på en sjavig pall, drack ljummet kranvatten, skrapade bort koskit från nagelbanden och kliade sig på armbågen tills det började blöda. Jag tror inte det går att spela som han gör om man inte håller rollkaraktären levande dygnet runt. Han har en sjuk mans blick, en panikslagen mans blick, en jävlaranammablick. Jag ryser, jag kan inte fatta att det går att agera så utomjordiskt bra som han gör här.

Jared Leto gör även han en otrolig skådespelarinsats, nedbantad intill oigenkännlighet som transvestiten Rayon och Jennifer Garner känns behagligt vardaglig som läkaren Eve Saks. Regissören Jean-Marc Vallée är ingen jättekändis  – än – men efter den här filmen lär han få skaffa en Ulla-Bella-min-sekreterare som svarar i telefon. Han kommer ha att göra, hoppas bara han tackar ja till rätt grejer.

Personligen tror jag att Matthew McConaughey kommer stå med en guldstatyett i ena handen på morgonkvisten den tredje mars, jag tror han kommer få stående ovationer och jag tror jag kommer gråta en skvätt. Det är få skådespelare som är och har varit värda en oscarsstatyett lika mycket som Matthew McConaughey även om man bortser från den här rollen – vilket man inte kan.

Jojjenito, Christian och Henke har också skrivit om filmen.