THE LOVERS

Mary (Debra Winger) och Michael (Tracy Letts) har varit tillsammans i tusenmiljoner år. Åtminstone är det så man känner när man ser dom tillsammans. Leda. Vardag. Känslomässig istid. Ingen närhet. Inget engagemang. Berlinmuren mellan dom i sängen. Med en utflugen son som enda barn kan man ju undra varför dom inte bara skiljer sig?

Michael har en annan. Lucy. En mycket yngre kvinna. Balettdansös. Hon är allt för honom som fru Mary inte är. Det är sex och känslor all over the place, i alla fall hos henne. Svartsjuka. Passion. Höga berg och djupa dalar. Han ljuger oavbrutet. Totar ihop historier. Försöker hålla näsan ovanför vattenytan. Han vill ju lämna Mary men vågar inte ta steget. Och snart kommer sonen och hälsar på också, innan dess vill och kan han inte göra nåt. Sen kanske han inte vill göra Mary ledsen heller.

Mary har en annan. Robert. En mycket yngre man med T-shirt och författarambitioner. Han är allt för henne som Michael inte är. Det är  sex och känslor all over the place, i alla fall hos honom. Svartsjuka. Passion. Höga berg och djupa dalar. Han vill att hon lämnar sin man. Han tjatar. Kräver. Hon lovar. Ljuger. Vågar inte riktigt ta steget. Och snart kommer sonen och hälsar på också, innan dess vill och kan hon inte göra nåt.

Mary och Michael är alltså lika goda kålsupare båda två. Det går inte att ondgöra sig för den där otrogne skitstöveln – bara. The Lovers är en jättebra film på det sättet, den tar inte ställning, den försöker inte förklara, den bara…är. För filmen är mer än det jag beskrev, den snurrar till det många varv innan eftertexterna rullar och allt är bra. Manus är bra. Skådespelarna riktigt toppen. Det finns ingenting att klaga på annat än att jag hade velat bli lite mer investerad i karaktärerna, känt lite mer. Tänkt ”nämen hur ska det gåååååå” nån enda gång. Jag vet inte om det är filmens fel eller mitt eget att jag inte nåt dit men hur som helst kan det inte bli högre betyg än en stark trea för denna – trots allt – fina, vuxna, filmen.

Det här var tredje filmen av fyra på Filmspanarnas heldag på Stockholms filmfestival. Vad övriga i gänget tyckte? Recensionslänkar kommer när texterna är publicerade.
Henke
Sofia
Jojje

Veckans klassiker: EN OFFICER OCH EN GENTLEMAN

Zack Mayo (Richard Gere) är ung kille utan mål och mening med sitt liv. Uppväxt med en död mamma och en pappa (Robert Loggia) som knappt förtjänar att kallas far känner han sig rätt vilsen. Och liten. Och han vägrar växa upp som en loser. Så han kommer på en lösning. Han tänker söka till det militära och där kommer han att hålla sig kvar med näbbar och klor. Han har ingen annan utväg, inget annat val som han ser det.

Han drillas och peppas och trakasseras av serganten Emil Foley (Louis Gossett Jr) och han träffar Paula, en vacker brunett som sätter fart på andra delar av hans kropp, dom som inte går att träna upp på boot camp. Kanske börjar han få ordning på sitt liv?

Paula (Debra Winger) och Zack kan vara ett av filmvärldens allra vackraste par. Jag får liksom aldrig känslan av att dom spelar, dom är fina så man bara döööör och det liksom glittrar om deras ögon när dom tittar på varandra. Debra Winger har gjort många enastående rollprestationer i sin karriär men jag håller hennes Paula som en av dom allra bästa.

Jag läste nånstans (hade gärna velat minnas var) att En officer och en gentleman egentligen bara handlar om en enda sak: personlig utveckling. Så kan man ju absolut se det men jag tycker det låter aaaningens uppblåst sett till vad det är för film. Det är att lägga på en dimension till filmen som den kanske inte har fundament till att bära upp. Visst är det en tänkvärd film, visst handlar den om att växa upp men jag tvivlar på att det här är den troligaste kandidaten till film att visa på en kurs i just personlig utveckling. Jag tycker dessutom att det känns som att Top Gun är en några år yngre karbonkopia av denna film och den skulle man knappast ge samma epitet.

1983 fick En officer och en gentleman tre oscarsnomineringar varav den vann två: Bästa manliga biroll (Louis Gossett Jr) och Up where we belong blev Bästa originalsång. Richard Gere blev inte nominerad alls men han har med denna roll gett den vita uniformen ett ansikte och satt prägel på flera av dom klassiska filmscener som filmen bjuder på. Slutet framförallt. Ojoj. Detta slut.

 

LOLA VERSUS

”Ibland är det bra att röra till livet för att se vad som händer. Du hittar tillbaka till det.”

Lola (Greta Gerwig) har en klok pappa. Å andra sidan, vad tusan ska en pappa säga när hans dotter hamnat i en livskris?

Lola planerade bröllop med sin Luke (Joel Kinnaman) när han en eftermiddag ger sig ut och cyklar och sen inte kommer tillbaka. Han fick kalla fötter och hela Lolas liv hamnar i gungning.

Lola Versus är en film för alla oss som någon gång varit kära, dejtat, träffat grodor, sökt bekräftelse, betett sig konstigt/egoistiskt, blivit lämnade, lämnat, haft en gränslös kompis, varit ledsna, varit glada, varit fulla, varit fulla och gjort nåt vi ångrar. Jag tror helt enkelt att väldigt många kan känna igen sig i någon del av den här filmen och dom som inte gör det kanske önskar att dom kände igen sig, i alla fall i scenerna mellan Gerwig och Kinnaman i början av filmen.

Jag gillar väldigt mycket med den här filmen. Jag gillar att den aldrig känns som en film, alla agerar helt naturligt. Jag gillar att jag får se Debra Winger på film igen. Jag gillar Greta Gerwig i huvudrollen trots att hon har perfekt hår hela tiden (sånt som är tillfixat så att det inte ska se perfekt ut men alla som har långt hår VET att det tar svinlång tid att få långt hår att se sådär perfekt operfekt ut). Jag gillar snubbarna hon dejtar för att det är nya ansikten som jag inte sett förut. Jag gillar musiken, stämningen, hela känslan i filmen OCH jag gillar att alla i filmen på nåt sätt ”gör fel”. Det är ingen Pretty Woman-historia där Lola blir räddad på slutet för hon fattar nånstans att räddningen enbart finns hos henne själv.

Okej, det är ingen stark fyra jag ger filmen men en fyra förtjänar den absolut. Den känns fräschare än mycket annat i den här genren. Jag tycker helt enkelt om den.

FÖRRÅDD

Fiffi sa…

Förrådd! Åååhååååå den äääälskade jag när den kom. Eller om det var Tom Berenger. Minns inte helt hundra 😉

Movies – Noir sa…
Grejen är den att själva ämnet är bra och starkt, och Berenger gör vad han ska i en bra roll. Men filmen lyckas inte fullt ut, även om den helt klart har sina positiva sidor.
Fiffi sa…
Tror jag måste se om den. Det är ju typ 25 år sist. 25 år!!!!!!!!!! Galet! 
Movies – Noir sa…
Ja, det vore något. Speciellt om du har minne av att ha älskat filmen när den kom. 
Fiffi sa…
Jag minns precis känslan i magen när jag gick från bion, jag minns ljuset, jag minns lukten, jag minns strumporna jag hade på mig (ja, inte DEN lukten), jag minns Tompas bringa men annars är det helt blankt, minns ingenting av filmen :/
Movies-Noir sa…
Men den har iaf lämnat sina spår efter sig, uppenbarligen. Även om den kanske inte visar sig vara lika bra som du minns den så tror jag det kan vara dags för ett återbesök 😉
Det är 2,5 månad sedan jag hade den här konversationen med Movies-Noir efter att ha läst hans recension av filmen. Nu är den sedd, igen och det är alltså 24 år sedan sist. Åren går och vissa filmer består men är Förrådd en av dom?
Jag trodde mig inte minnas något av handlingen när jag började titta på filmen men scen efter scen ger mig rysningar. Minnet kommer tillbaka och nu är det inte bara omständigheterna kring detta biobesök som jag minns, jag minns handlingen också.
Jag och min bästa kompis var vansinnigt betuttade i Tom Berenger vid den här tidpunkten. Vi gillade honom så mycket att vi träffades hos henne och tittade på Krigshundarna bra många fredagar i rad, en film som vi inte ens tyckte var särskilt bra men det kryllade inte av Berengerfilmer i videoaffären direkt. Så när Förrådd gick upp på biografen i Katrineholm satte vi oss på bussen och åkte dit, självklart gjorde vi det och när vi gick ut från biografen var våra känslor kring Tompa tämligen schizofrena. Han var fortfarande skitsnygg men rollen som Gary Simmons var – och är – inte speciellt trevlig. Han må vara fin i sina höga jeans men han är sjukt otrevlig men han har en människosyn som jag skulle vilja prygla ur kroppen på honom.
Joe Eszterhas, manusförfattaren bakom filmer som till exempel Basic Instinct och Kniven är enda vittnet, är grym på att hitta den rätta tonen i passionerade thrillers och manuset till Förrådd är inget undantag. Castingen av Tom Berenger och Debra Winger som kärleksparet är också hundraprocentigt. Regissören Costa-Gavras kan man tycka en hel del om och jag kan inte säga att jag är överdrivet förtjust i hans filmer per automatik men just med den här filmen stoppar han handen i handsken och den passar alldeles perfekt.
Det finns många scener som är så talande att jag stannar filmen, spolar tillbaka, tittar, spolar tillbaka och pausar och den som fastnat mest hos mig är när Gary, Katie (Winger) och Garys två barn är på ett nöjesfält och tillsammans åker en karusell. Jag har synat deras blickar i slow-motion, jag har synat barnens genomglada reaktioner och hur många gånger jag än tittar så hittar jag bara varm, kärleksfull mänsklig perfektion i den där scenen och såna kryllar det inte av i filmhistorien.
Själva handlingen tänker jag inte gå in på här för ju mindre man vet desto bättre är det, i alla fall om du tänkt se filmen, vilket jag hoppas och tror. Det här är nämligen en film som har fått klockorna att stanna. Den håller precis lika bra då som nu, Tom Berenger är fortfarande bland det bästa och finaste 80-talet hade att erbjuda framför en filmkamera och Debra Winger likaså. Jag känner filmisk lycka över att ha sett den här igen, att ha återknutit kontakten med ett stort filmminne från min gymnasietid och det är fullkomligt superhärligt med omtittar som inte gör mig det minsta besviken.
När jag såg den 1988 med Tom Berenger-mums-mums i mungipan:

När jag såg den 2012 med nostalgihetta i hela bröstkorgen:

Rachel getting married

På varje bröllop med självaktning står det en tjomme i ett hörn och filmar. Denne filmare kan vara sanktionerad av det lyckliga paret men lika gärna kan det vara någon som på eget bevåg inte vill missa chansen att föreviga en skandal och i förlängningen ligga bakom en YouTube-snackis.

Att se Rachel getting married är som att se en sådan icke-sanktionerad bröllopsfilm där samme ganska obegåvade filmare även ska göra en sorts inför-film för att presentera familjemedlemmarnas relationer för oss som tittar. Nu har nog inte Jonathan Demme tänkt sig att det ska kännas så men likväl gör det det – för mig.

Kym (Anne Hathaway) kommer ut från ett behandlings/avgiftningshem precis i lagom tid för syster Rachels (Rosemarie DeWitt) bröllop. Rachels bästa väninna, den snipiga Emma, ska vara tärna och det gör Kym förbannad. Kim är förbannad på mycket, hon är också centrum i sin egen värld och ser till att hamna i centrum i alla andras också.

Att se systrarnas mamma – Debra Winger – gör mig nästan lika glad som om det varit min egen jag inte sett på länge. Jag tycker så mycket om Debra Winger, jag skulle vilja krama henne och aldrig släppa taget. Systrarnas pappa spelas av Bill Irwin som är en riktig Niklas Wikegård-kopia.

Ett stort problem med filmen är att Anne Hathaway lider av ”Angelina Jolie-syndromet”, hon är alldeles för snygg för att kunna spela trovärdigt ful. Att klippa henne i hackig page gör henne inte missbrukartrasig och det enda jag ser är Anne Hathaway i illa klippt frilla, no more no less.

Jag tycker tyvärr det här är en rätt menlös film. Jag vet inte vad den vill säga men jag fattar att även Jonathan Demme behöver pengar till mat och hyra. Det är min enda förklaring till att hans namn pryder omslaget.

Detsamma gäller Anne Hathaway.

Här finns filmen att hyra.