DELIVER US FROM EVIL

Sommarskräckisarna är dom bästa skräckisarna, näst efter höstskräckisar och julskräckisar. Vårskräckisar kommer sist. Men att krypa in i biomörkret när solen gassar ute, frossa i ondska och bli skiträdd – finns det nåt bättre? Ja, bada bubbelpool kanske, men that´s it.

Som på beställning sken solen sitt allra varmaste igår (i alla fall med Stockholmssommar 2014-mått mätt) och det kändes både typiskt och perfekt att passa på att se den sommarskräckis jag hoppats på mest. Scott Derrickson är liksom ett namn som förpliktigar. Han har skrivit och regisserat både Besatt (The exorsism of Emily Rose) och skräckfavvisen från 2012, Sinister, det är klart att jag har rätt höga förväntningar på snubben och på filmen. Dessutom spelar Eric Bana huvudrollen, det känns tryggt på nåt vis.

Att Deliver us from evil skulle vara ”based on a true story” trodde jag kanske inte. Manuset är baserat på en bok skriven av polisen Ralph Sarchie (spelas av Eric Bana i filmen), eller EX-polisen snarare, han sa nämligen upp sig från sitt jobb på New York-polisen och började jobba med demonologi, exorcismer och dylika ting.

All before but is bullshit. Så är det. Det spelar ingen roll hur mycket fint man säger om man sedan lägger till ett men och fortsätter med kritik, det är det sista man minns och enbart det. Därför tänker jag utforma min text tvärtom mot denna tes. Jag börjar med skiten och slutar med det som är bra.

Filmen lider av vissa problem. Den blir konstigt nog aldrig riktigt spännande. Kemin mellan Ralph (Bana) och hans fru Jen (Olivia Munn) är till exempel icke existerande, där faller en del av historien platt och även filmmakarnas försök att ge filmen kött på benen. Mitt biosällskap observerade Olivia Munns bländvita tänder, jag missade till och med det, jag tänkte mest på att hennes ögon inte ser snälla ut.

Filmen har logiska luckor som ingen äldre än 16 år kan köpa. Som till exempel när en man står inne hos lejonen på zoo och målar över text på en betongvägg mitt i natten under pågående polisaktion och ingen – ingen – ser honom förrän jättesent. Personalen sa bara ”han har stått där ett tag”, helt lojt. Jag känner dessutom att filmen är ganska så mycket för lång, två timmar är minst tjugo minuter för mycket.

Om filmen inte varit baserad på verkliga händelser hade den kunnat bjuda på härligt kolsvart slut i klass med Seven. Nu blev det inte så, nu blev det Hollywood Ending ända in i kaklet vilket var synd.

Nu har jag skrivit all bullshit. Nu kommer det som är before.

Eric Bana levererar! Han är superstabil och trovärdig och hade han inte varit det eller om hans karaktär spelats av någon sämre skådis hade filmen fallit helt platt för mig.

Ljudet är magnifikt! Paul N.J. Ottosson är mannen, myten, legenden som fått till en ljudbild som får hela salongen att skaka.

Jag ville bli skiträdd och jag blev skiträdd. Filmen hade tre lyckade jump scares, varav en gång så lättade jag flera centimeter från stolen. Dom runt omkring kunde vara glada att jag inte höll en kaffemugg i handen. Det kunde ha blivit en ofrivillig lattesprinkler.

Summa summarum, det är en okej film men inte mycket mer än så. Betygsmässigt velar jag mellan stark tvåa och svag trea men jag väljer att fria hellre än fälla den här gången. Eric Banas närvaro får fälla avgörandet.

Vad tyckte mitt biosällskap om filmen? Jag tror minsann han hoppade till rätt bra han med ett par gånger så klicka här och läs Christians egna ord om filmen.

Fredagsfemman #123

5. Edward hjärta Bella

Fem fredagskvällar med start ikväll kommer jag skriva om en mycket välkänd filmfranschise. Det kommer spoilas en del och kanske sväras litegrann och jag är medveten om att jag inte är målgrupp för varken böckerna eller filmerna men ändå, nu är det ingen återvändo, nu blir det några sommarveckor med twilightinspirerat fredagsmys här på bloggen. Huga!

.

.

.

4. Sommarskräckisar

Oculus har precis haft premiär. 2 juli kommer Deliver us from evil och 29 augusti intar Medicinen biograferna . Sommarskräckisar kan man aldrig få för mycket av. (Obs. Ironi vad gäller den sista)

.

.

.

3. Kentfesten

Kents nya skiva Tigerdrottningen är i mina öron den bästa dom hittills gjort och då gillar jag ändå alla deras tidigare. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag kommer se dom live på söndag (fjärde, kanske?) men det känns magiskt att få höra alla dessa nya låtar live. Kentfest. Nu hoppas jag på en finfin sommarkväll utan regn och att alla sjunger med i Svart snö. ”När det känns som du har väntat sedan du var barn på att någonting ska hända, på närkontakt av nått slag. När det känns som om du gjort allt, sagt allt men inte får några svar när det känns som om ditt bästa inte är tillräckligt bra, när fördämningarna brister och du håller tillbaka en stor flod , när verkligheten skakar och det flyter svart snö i ditt blod. Dom säger allt kommer bli bättre för tiden läker alla sår, det är politisk propaganda från järnridån. Känner ni som jag sträck upp era hääääändeeeeer (det är fler än du och jaaag) som förlorat nått vi älskar i elden (fler än du och jaaag) som dansar för oss själva i mörkret (som om det inte fanns någon morgondag) jag vill inte vara ensam, men vem vill vara ensam?” Så JÄVLA fin låt!

.

.

.

2. Nu är det igång  – FOTBOLLS-VM!

Äntligen äntligen äntligen! Igår kväll började det, fyra års väntan är över. Hej Brasilien! Hej otaliga mysiga timmar framför TV:n! Hej fantastisk fotboll och hejhej alla nya fotbollsspelare från alla möjliga länder som jag nu kommer lära mig namnet på.

.

.

.

1. One Direction – one way or another

Så är det då kvällen med stort 1 och stort D. I månader har den där biljetten legat och bränt hål i botten på min byrålåda. Dottern har försökt få mig att förstå att ”det finns faktiskt riktiga fans som inte fått biljetter och så har DU en! Var en god medmänniska mamma, sälj den!” Men nä, här säljs ingenting. Jag köpte biljetten för att jag ville gå, för att jag med egna ögon ville om filmen This is us visade en någorlunda korrekt bild av konserthysterin kring bandet. Så ikväll är jag i Friends Arena. Redo. Pepp. Antagligen kommer jag köpa en T-shirt som antagligen är för liten. Ikväll är jag helt enkelt en directioner som alla andra, ikväll är Niall, Zayn, Louis, Harry och Liam mina boys och nu skrämde jag skiten ur mig själv rätt rejält för jag kunde namnen på dom utan att googla. Ikväll ska jag sjunga med fast jag inte kan texterna och dottern har ståplats så hon behöver inte ens se mig. Sannolikt en vinst för alla inblandade.