BOOK CLUB

Det är mycket jag tar med mig efter att ha sett pantertanterna Diane Keaton, Mary Steenburgen, Candice Bergen och Jane Fonda i filmen Book Club men höjdpunkten måste vara att jag kommit fram till mitt GOALZ – att hitta en man som tittar på mig på samma sätt som Andy Garcia tittar på Diane Keaton i flygplanscenen en kvart in i filmen (ungefär).

Nu kanske jag i och för sig har gjort det MEN skulle Garcia-blicken visa sig ljumna av så är det ingen återvändo. Nu VET jag vad jag letar efter och vill ha. Men Diane Keaton alltså. Hur lyckas hon? Först hugger hon Keanu i Something´s Gotta Give och här Andy G. 72 år gammal är hon (men spelar 67). Inte undra på att man lämnar visningen med litervis av livslust och framtidstro i kroppen. Och det är nog det filmen är till för tror jag. Feel-good-ända-in-i-benmärgen och det lyckas den verkligen med.

Diane (Keaton), Vivian (Fonda), Sharon (Bergen) och Carol (Steenburgen) är i pensionsåldern och trots det långa livets ups and downs har dom träffats en gång i månaden i fyrtio år och haft sin bokklubb. Var fjärde månad väljer dom varsin bok och nu är det Vivians tur. Hon slänger fram fyra ex av Fifty shades of Grey och det visar sig att trots visst motstånd mot bokvalet förändrar denna läsning alla fyra kvinnornas liv. Kanske är det att förstora existensberättigandet av just denna bok till oanade höjder MEN det förtar inte det faktum att boken ändå gjort (och gör) nytta för många kvinnors sexualitet – med eller utan en önskan om att bli fastlåsta och piskade.

Det här är en film om kvinnor som fastnat gamla mönster, om män som gjort detsamma, om barn som utan egentlig anledning beter sig som föräldrar åt sina föräldrar, om att våga hänge sig åt kärleken även om risken är att bli sårad, om att inte sluta leva bara för att man är ”gammal”. Det här är en film som visar det fina i långa relationer, det spännande i nya, det fina i vänskapsband, det härliga med livet i stort och att Andy Garcia gärna skulle få leta upp mitt telefonnummer om jag var 72 och singel. Eller 45.

HEMMA I HAMPSTEAD

Åldrande, ensamhet och bostadspolitik, det låter kanske inte som den skönaste av mix att fylla en film med? Lägg till Diane Keaton och Brendan Gleeson, känns det bättre då? För mig gjorde det i alla fall det, dessa två genommysiga skådespelare var i alla fall anledningen till att jag tryckte på ”hyr” på Itunes och därmed hamnade i ett moget romantiskt drama en helt vanlig tisdagskväll.

Hampstead är en av Londons dyraste bostadsområden och en av platserna i världen som har allra högst levnadsstandard. Emily Walters (Keaton) och Donald Horner (Brendan Gleeson) håller kanske inte med om det sistnämnda. Emily har blivit änka och den döde maken har lämnat henne med en massa skulder OCH en lägenhet i fina Hampstead som är otroligt sjabbig om man ser den från insidan. Taket läcker men det är ingenting Emily vågar säga till bostadsrättsföreningen, hon har nämligen inga pengar och därmed inte råd med en avgiftshöjning. Donald bor i skogen i Hampstead Heath och anses som hemlös trots att bostaden han byggt upp är mer av ett mysigt boende än många andra. Byggherrar vill bygga lyxlägenheter, Donald vill fortsätta vara fri, Emily vill få ordning på sin ekonomi och mitt i alltihop krockar två ensamma själar och hittar nån slags mening. Fint va? Liten tår i ögat? Jag trodde väl det.

När jag ser den här filmen känner jag ett lugn i magen. Jag känner en tro på att om jag är sjuttio år och ensam så finns det nån tovig Brendan Gleeson-snällis-människa som kommer dyka upp och göra mig sällskap. Jag tror det är det som är andemeningen med hela filmen. Bostadspolitiken kommer liksom i andra hand. Hehe.

 

EN GÅNG TILL, SAM

Första filmen med Diane Keaton och Woody Allen tillsammans framför kameran. Härligt så, men inte så mycket mer.

Filmen är baserad på en pjäs skriven av Woody Allen (och filmmanuset är också skrivet av honom) och regisserad av Herbert Ross, den gamle räven och handlar om en neurotisk (nähä??) filmkritiker vid namn Allen (Woody) som är helt besatt av filmen Casablanca och ska försöka slicka sina sår efter en separation och våga börja dejta igen.

Det låter ungefär lika beigt som det är, framförallt har man sett detta så många gånger förut och så mycket bättre i Allens senare filmer. Kanske hade jag tyckt annorlunda om dagens film om jag sett den tidigare i mitt liv, sånt vet man aldrig, men det känns inte så troligt.

Beige var ordet och färgen för dagen.

DÖD OCH PINA

När man springer på en Woody Allen-film man inte sett finns det bara en sak att göra – att se den.

Detta skulle kunna vara ett talesätt från dom gamla grekerna men se nej, det är det inte. Det är enkom en känsla jag har. Jag trodde nämligen att jag sett alla Woody Allens filmen men jag hade fel. Död och pina hade gått mig förbi och när jag ser filmen kan jag förstå varför MEN jag drabbas av glädjemys när jag ser Diane Keaton och Woody Allen tillsammans på film alldeles oavsett kvaliteten på det dom gör.

Död och pina är nämligen inte i närheten av så bra som Manhattan Murder Mystery, Radio Days , Manhattan eller Annie Hall, inte heller i närheten av den första film dom gjorde tillsammans som var En gång till, Sam (regisserad av Herbert Ross men baserad på en pjäs av Woody Allen). I Död och pina spelar Woody en neurotisk (nähä??) rysk soldat vid namn Boris och Keaton är hans vackra kusin Sonja. Det är snabbsnackande kärlekstrassel och farsartad politisk komedi samtidigt som det smids planer på att mörda Napoleon.

I ärlighetens namn, filmen är inte värd mer än en tvåa MEN kombon Keaton och Allen gör att jag tycker filmen får ett mysigt mervärde. Jag kommer (till skillnad från med andra Woody Allen-filmer) INTE se om den men samtidigt är jag glad att den nu är sedd. Död och pina alltså. Love and death. Originaltiteln är bättre.

LUCKA #20: VÄLKOMMEN TILL FAMILJEN

Meredith Morton (Sarah Jessica Parker) är en överklassquinna med en pinne uppkörd i röven. Nu ska hon hem till pojkvännen Everett Stone (Dermot Mulroney) och hans stora och vivida familj för första gången och – givetvis – fira jul.

Det är mamma Stone (Diane Keaton), pappa Stone (Craig T. Nelson) och Everetts syskon Amy (Rachel McAdams), Ben (Luke Wilson), Thad (Tyrone Giordano) och Susanna (Elizabeth Reaser), det är även en del äkta makar till syskonen, ett ex som är polis samt Merediths syster Julie (Claire Danes) som kommer dit och fungerar som nån slags….reagens…på hela gänget.

Familjen Stones stora hus är såklart oklanerligt julpyntat och utstrålar så mycket storfamiljshärligheter att jag inte kan värja mig. Jag vill också vara där. Jag vill ha en stickad jultröja med renar och dricka eggnog och tjafsa med idioter jag delar dna med och kramas med framtiden.

Det är det bästa med julfilmer som denna, såna som inte bara är lull-lull och mys utan även har en del scener som gör rejält ont i magen och framkallar en och annan tår trots att den samtidigt är skön, fnissig och rätt oförarglig.

Så vill du titta på något juligt och underhållande men som ändå ger lite tuggmotstånd så är The Family Stone ett perfekt val. Den finns dessutom på Netflix OCH den står och väger mot en fyra. Kanske blir en uppjackning om jag ser om den nästa jul?

Betyg till filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

LUCKA #18: LOVE THE COOPERS

Med Steve Martins berättarröst guidas vi genom allehandla nedslag i en familjs liv. Det äldre paret med vuxna barn och sorgen för att julfirandet (och allting annat) ”inte är som förr”, en kleptoman som åker fast för en broschstöld och som får åka polisbil med en konstapel som hux flux vågar prata känslor, en dotter som träffar en militär på flygplatsen som hon bjuder hem över jul.

Ja…..det är en del återblickar till barndomsögonblick också och fånerier och fejksnö och sånt jag inte köper för fem öre MEN när filmen klockar in på en timme och tio minuter och alla samlas i det stora huset hos mamman Charlotte (Diane Keaton) och pappan (John Goodman) så blir det faktiskt ganska…mysigt. Men mysigt och bra är inte samma sak.

Filmen går liksom på tomgång mest hela tiden tycker jag. Vad vill den säga? Att man inte ska titta så mycket bakåt utan förlika sig med nuet? Att man ska sluta gnälla? Att man ska fira jul mycket och gärna och all in och familjen är the shit och att det är okej att äta julmiddag i armyoutfit. Typ.

Betyg på filmen:

 

Julkänsla:

FEM TRAPPOR UPP

Ruth och Alex Carver, ett gammalt strävsamt par (Diane Keaton och Morgan Freeman), har bott i sin lägenhet vid Brooklyn Bridge i fyrtio år men vill flytta. Dom tycker kanske dom är för gamla för att bo fem trappor upp? Dom tycker kanske att dom vill se nåt annat genom fönstren? Eller….dom tycker kanske bara att det måste hända nåt?

Precis lagom när lägenheten är ute på marknaden och ska visas (av den jobbigt överexalterade mäklaren spelad av Cynthia Nixon) intar en presumtiv terrorist (och självmordsbombare?) Brooklyn Bridge. Det rapporteras om detta på nyheterna dygnet runt och man kan väl inte säga att det trissar upp priset direkt.

Makarna Carver är barnlösa och lever i stort sett för sin hund Dorothy – och varandra såklart. Dom är avundsvärt kära i varandra fortfarande och visar en respekt för sina olikheter som man sällan ser hon människor som varit gifta med varandra ett helt liv.

Att ploppa in Diane Keaton och Morgan Freeman i denna typ av oldies-romantiska drama är naturligtvis perfekt, det finns ingenting att reta sig på med dessa två och dom är mysighet personifierat på nåt vis. Hela filmen flyter på utan minsta tuggmotstånd och smak, den är lite som ljummet vatten mot normalvarma händer. Mer tidsfördriv än underhållning.

GUDFADERN DEL III

Efter två långa härliga nätter med Gudfadern 1 och 2 på sovrums-TV:n var det dags för Gudfadern 3. Man kan säga såhär, jag har inte sett trean alls lika många gånger som ettan och tvåan och det av en ganska rimlig anledning: den är inte lika bra. Jag har dock alltid hävdat att den inte är alls lika dålig som sitt rykte gör gällande men när jag slocknar som en sten tjugo minuter in i filmen trots att jag inte var speciellt trött, ja, då får jag känslan av att jag kanske måste omvärdera min åsikt en smula.

Gudfadern 3 tar sin början 1979. Michael Corleone (Al Pacino) och Kays (Diane Keaton) barn Anthony (Franc D´Ambrosio) och Mary (Sofia Coppola) är nu unga vuxna och hamnar i berättelsens centrum, tyvärr.

Precis. Tyvärr. Jag kan lika gärna sätta fingret i ögat på filmens problem redan på en gång. Franc D´Ambrosio har utstrålning som en manet och Sofia Coppola ÄR precis så undermålig som skådespelare som ”alla” belackare gjort gällande. Att hon inte behärskar sin roll som Mary förstör även kärlekshistorien mellan henne och kusinen Vincent Mancini (Andy Garcia), något som på pappret borde ha kunnat bli värsta passionerade Romeo-och-Julia-sagan men hennes halvöppna mun och stora tomma ögon gör mig mest bara irriterad. Det är tur för filmen att det finns andra element som väger upp, sånt som gör att filmen ändå håller sig inom okej-fåran.

Andy Garcia är ett av filmens största plus. En sån sjukt bra skådis han är! Jag tycker visserligen alltid det så den åsikten kanske inte gills? Al Pacino är fortsatt bra som Michael men han håller inte lika hög standard som i ettan och tvåan. Han har dock ett par magiska scener (bland annat en på operan). Men över lag känns denna tredje del bara som en tröttare, energifattigare och blekare version av dom första två filmerna. Det finns kanske inte så mycket att berätta egentligen.

Bridget Fonda, en av världens mest kända jag-kan-prata-samtidigt-som-jag-pressar-ihop-käkarna-och-knappt-rör-på-läpparna-skådespelare, är med på ett hörn och då stack tankarna iväg för en stund. Var har HON tagit vägen? Inte en enda titel på IMDb-filmografin sedan 2002!! Hon var riktigt bra i många filmer vill jag minnas.

Om jag ska summera filmen så är det inte dålig om jag jämför med dom flesta andra filmer i gangstergenren MEN jämfört med mästerverk som Gudfadern och Gudfadern 2 blir den ohyggligt blek. Betygsmässigt står den och balanserar mellan en stark tvåa och en trea men jag väljer att hellre fria än fälla. Som helhet är det trots allt en av filmhistoriens bästa trilogier vi pratar om.

GUDFADERN DEL II

Vito Andolini föddes 1891 i den lilla sicilianska byn Corleone. Han var bara nio år när han på väg till sin fars begravning får se sin mor skjutas framför sina ögon och han tvingas fly för sitt liv från den lokale maffiabossen Don Francesco Ciccio som nu nästan lyckats eliminera hela familjen Andolini. Lille Vito hamnar så småningom på ett fartyg med siktet inställt på New York.

Jag har ända sedan jag såg dom två Gudfadern-filmerna första gången hävdat att Gudfadern 2 är bättre än ettan. Marginellt såklart, herregud, här snackar vi inte ens hundradelar, nu är vi nere på cellnivå. Men det är nåt med Gudfadern 2 som berör mig så himla himla mycket. Kanske är det hoppen i tid mellan den unge Vito (Robert De Niro) och det man fick se av den gamle (Marlon Brando) i första filmen, jag fattar liksom grejen känner jag. Och förändringen hos Michael Corleone (Al Pacino bara fortsätter briljera!), han som inte ville ha med familjen att göra i första filmen och nu ser man dom forna levande cockerspanielögonen bli hårdare och kallare för var minut av filmen som går.

Jag har bara ett litet aber att säga om filmen. Scenen när Michael och hans fru Kay (Diane Keaton) grälar på ett hotellrum. Scenen är fanimej elektrisk OCH den är lång. Ändå är den för kort. När regissör Frances Ford Coppola väljer att skrika ”CUT!” då sitter jag och gnyr ”NEEEEEEEEEJJJJJJ” i soffan för när klippet till nästa scen kommer börjar det riktigt intressanta i hotellrummet. Det man alltså inte får se. Fan också. Den scenen hade kunnat få vara tjugo minuter till, minst.

Men bortsett från detta lilla gnäll som egentligen inte är gnäll utan bara en längtan efter mer (och detta trots att filmen är hela TRE TIMMAR OCH TJUGOTVÅ MINUTER! Alltså TVÅ FULLA DVD-SKIVOR LÅNG!) så kan jag bara tillägga: satan så underbart det är med filmer som denna. Perfektion! Perfetto!

Imorgon kommer Gudfadern del III, den bespottade och avslutande delen.

GUDFADERN

Nu tänkte jag bjuda in dig i dagarna tre till en av mina filmiska jultraditioner.

Att ha någon form av julledighet och därmed kunna ta sig tid att se om Gudfadern-filmerna, jag blir alldeles lyrisk vid tanken. Alltså, på riktigt, finns det nåt härligare än att sitta rakt upp och ner, grotta ner sig i gangsterfamiljen Corleone, kanske fika lite under tiden, smygäta dom bästa Aladdin-pralinerna från det undre lagret (Höstnougat! <3), njuta av Nino Rotas stämningsfulla musik (den som gör att man hamnar rätt in i Gudfadern-mode på fem sekunder), tända ljus och minnas tillbaka till den där sena vinternatten i mitten på 80-talet när jag såg det avhuggna hästhuvudet på TV för första gången (och sedan sov utan täcke i tre veckor). Vissa filmer är speciella på SÅ många vis och Gudfadern är en sådan film för mig.

Bröllop. Filmen börjar med ett bröllop. Det är inte vilket bröllop som helst, det är filmhistoriens bäst filmade bröllop. Regissören Francis Ford Coppola har lyckats regissera statisterna i dessa scener så minutiöst perfekt att det ser oregisserat ut. Jag ser inte på film, jag är med där. DÄR.

Don Vito Corleone (Marlon Brando) gifter bort sin dotter Connie (Talia Shire) och som vanligt håller han handen och taktpinnen över allt som händer på festen trots att han inte är direkt fysiskt närvarande. Han befinner sig istället på sitt kontor (i samma hus som bröllopet går av stapeln) och tar emot personer som vill ha hjälp. Nån vill få någon annan dödad. Nån behöver pengar. Don fixar men det Don aldrig gör är glömmer. Man vill helst inte stå i tacksamhetsskuld till Don Corleone. Han är en man ingen vill ha som fiende. Sönerna Sonny (James Caan) och Fredo (John Cazale) samt styvsonen Tom Hagen (Robert Duvall) är hans högra händer. Sonen Michael (Al Pacino) vill däremot inte vara med i matchen. Han har backat från familjen, han ser och förstår vad dom pysslar med men vill inte vara en del av detta.

Ju fler gånger jag ser Gudfadern desto mer fantastisk tycker jag att den är. Skådespelarnas ögon, blickarna, alltså, det behövs inte alltid sägas så mycket. Och Al Pacino. AL PACINO! Hur kunde han INTE få en Oscar för den här rollen? Marlon Brando fick en för Bästa manliga huvudroll och när Bästa manliga biroll skulle utses så snodde Gudfadern-skådisarna hela tre av fem nomineringar men det hjälpte inte. Inte ens ett övrigt svagt startfält hjälpte, James Caan, Robert Duvall OCH Al Pacino fick se sig slagna av Joel Grey från Cabaret.

I mina ögon är Al Pacinos skådespelarinsats i den här filmen värdig en topp-10-all-time-high-rollprestationer, SÅ bra är han.

Jag vet att det finns skeptiker, människor som inte tror sig kunna ta till sig Gudfadern för att dom ”inte gillar gangsterfilm”. Okej, det är klart det här är en gangsterfilm MEN det är så mycket mer än så. Det är en känsla, en stämning, en kärlek för och till filmskapande, varenda scen andas perfektion, skådespelarna lyser, jag njuter och myser och har det så bra som man bara kan ha under en värmande filmisk filt och snö som sakta faller utanför fönstret. Nåja. Man får använda sin fantasi till just snöbiten.

Underbart är vad det är!
U N D E R B A R T!

Fortsättning följer redan imorgon, då handlar det om Gudfadern II.

DARLING COMPANION

Diane Keaton, Kevin Kline, Mark Duplass, Richard Jenkins, Dianne Wiest, Sam Shepard och Elisabeth Moss i rollistan.

Regisserad av Lawrence Kasdan.

Åsså handlar filmjäveln om en hund!

Bland det sämsta skit jag sett i år.

 

.

.

.

SÄG ALDRIG ALDRIG

När tre giganter inom romcomgenren samlas på ålderns höst för att göra en slags panschisvariant på temat är det lätt att ställa sig upp och göra en spontan liten våg. Regissören Rob Reiner och skådisarna Michael Douglas och Diane Keaton är tre namn som förpliktigar. Hallå liksom, vilket gäng!

Jag tror alla människor har några må-bra-grejer att ta till när livet känns lite tjorvigt. En del kanske går en promenad runt sjön, en del lagar kantarelltoast, en del lyssnar på musik, en del målar en tavla, en del låser toalettdörren och kryper ner i badkaret, en del köper dyra chokladpraliner, en del dricker whisky, en del knarkar TV-serier och en del tittar på film.

Hör man till gruppen som ser feel-good-film för att feela lite goodare så är Säg aldrig aldrig som att finfika med en god vän en liten stund. Det är mysigt, det är varmt, det är puttrigt som ljudet av en flakmoppe på en sommartorr grusväg.

Jag mår toppen när jag tittar på den här filmen men när filmen är slut är den slut, den lämnar inga djupare spår och eftersmaken är väldigt lik ljummet vatten. Kanske är det därför det är så svårt att skriva nåt finurligt om filmen, den är liksom bara vad den är. Man får p r e c i s det man vill ha när man går och ser en film som denna. Man får lättsmält underhållning och nittio minuters kvalitativt hollywoodmys med två av dom största skådisarna födda på 40-talet, varken mer eller mindre.

Jag tror inte att det var så många av oss filmspanare som kryssat för den här filmen på det tajta schemat på Malmö Filmdagar men länkar kommer när det dyker upp fler recensioner.

TRE SYSTRAR & EN MAMMA

Att ha en överbeskyddande mamma kan reta gallfeber på dom flesta vuxna barn men att ha en morsa som lägger sig i allt från frisyren till kläder till val av pojkvän skulle nog göra vem som helst blindgalen – även om morsan är Diane Keaton.

I filmen Tre systrar & en mamma (originaltiteln är Because I said so) har Daphne Wilder (Keaton) uppfostrat sina tre döttrar i princip själv. Dom har växt upp och blivit vettiga, vackra och viljestarka kvinnor och jag förstår inte varför hon inte är nöjd med den yngsta, Milly (Mandy Moore). Eller nöjd är hon kanske men hon är orolig för Milly då hon har en tendens att alltid träffa fel killar och vilken mamma vill stå bredvid och titta på och se dottern göra samma misstag som henne själv? Antagligen inte så många men få skulle lösa problemet på samma sätt som Daphne. Hon sätter in en kontaktannons på en datingsajt och skriver klart och tydligt att hon letar efter någon till sin dotter och sen raaaaadar hon upp kriterier som hon själv har för att det ska kunna klicka maximalt. Svaren dräller in och det blir en eftermiddag av speed-dating av sällan skådat slag. Valet faller på Jason (Tom Everett Scott) som är en kille som får alla mina tentakler att vibrera och blinka och vråla neeeeeeeeeej.

Alltså, det här är en film som jag får noll kläm på. Daphne beter sig som ett svin rent utsagt men eftersom det är i Diane Keatons gestaltning så vet jag inte riktigt om jag kan tycka lika illa om henne som jag gör för hon ÄR ju så mysig…oftast….i allt hon gör. Här är hon dock allt annat än mysig och med en mamma som hon, vem behöver en pappa? Jo, ALLA!

Filmen känns värderingssunkig, den luktar ister och gammalt hårspray och jag har så himla svårt att fatta vad den där mamman gnäller om. Hon har jättefina barn. Att hon själv aldrig upplevt en orgasm är inte deras fel, ta ut det på rätt person för fan, typ dig själv!

Usch…nej…jag blir arg på det här. Axlarna sitter uppe vid örsnibbarna och trots att jag vill tycka att det är charmigt och lättsamt och bästa sortens dramakomedi så kan jag inte förmå mig till att tycka det. Det är bara larvigt. Larvigt och jävligt irriterande men tyvärr är filmen ändå inte helt urdålig, därav betyget.

Morning glory

Att börja se en film när ögonlocken inte kan hålla sig uppe på naturlig väg är oftast ingen bra idé. Att sen se den i ett mörkt sovrum och nerbäddad, man behöver inte vara Archimedes för att inse att jag kommer somna och det fort.

Början av Morning Glory är ganska larvig. Mitten är ganska larvig. Eftertexterna rullar på i normal fart men är inte överdrivet intressanta. Harrison Ford spelar över, Rachel McAdams är söt men det är hamstrar i bur också och Diane Keaton har inte några av sina bästa dagar på jobbet men å andra sidan har Jeff Goldblum världens mysigaste fortsätt-gärna-prata-tills-jag-somnar-röst.

Det kändes liiiite orättvist mot filmen att skriva en recension baserad på  tjugo minuter random-tittande,  i koma dessutom, så jag beslutade mig för att se om filmen – utvilad.

Becky Fuller (McAdams) får sparken från sitt jobb på TV istället för att bli chef som hon hade hoppats. Hon får chansen att ta över ett sjunkande skepp på en annan TV-kanal, morgonprogrammet Morning Glory som med sina två nuvarande programledare är ett skämt. Hon får fria händer av chefen (Goldblum) bara förändringarna inte kostar en spänn, hon sparkar det ena ankaret och anställer Mike Pomeroy (Harrison Ford), en alkad gammal 60-minutes-typ-av-gubbe som varit med i gamet sen televisionsapparaten var både tjock och svartvit. Tanken är alltså att han och Colleen Peck (Keaton) tillsammans ska göra Morning Glory till ett fullt tittbart (och till och med lite mysigt) morgonprogram OCH därmed rädda Fullers framtida karriär.

Så, hjälpte det att vara vaken? Blev filmen bättre av att slippa tävla mot skön REM-sömn?

Diane Keaton har haft bättre dagar på jobbet, ja. Rachel McAdams är söt och klarar sig bra på det. Hon funkar fint här.  Jeff Goldblum är, som alltid när han har en biroll, med alldeles för lite.  Harrison Ford skulle ha behövt gå en kurs hos Robert Gustafsson i konsten att spela full och en hos Nicolas Cage i konsten att spela arg. Regissören Roger Michell visade att han behärskar det där med smarta romantiska komedier i Notting Hill men Morning glory kommer inte i närheten av den.

Det är inte utan att jag blir sugen på en power-nap, blunda lite bara, nån timme eller så. Frågan är vad som är hönan och vad som är ägget även denna gång. Var jag trött innan jag började se filmen eller var det filmen jag blev trött av ?