LUCKA #11: THE FITZGERALD FAMILY CHRISTMAS

Familjen. Detta ord som rymmer så mycket utav glädje, gemenskap, sammanhållning, genbank och traditioner men också hemligheter, bråk, öppna sår och tid som aldrig läkerdessa, ångest och annan blandad panik. Och julen är en familjehögtid, eller hur? Massor med mys och skit som kommer upp till ytan i väldigt många hem, inte enbart hos The Fitzgeralds.

Edward Burns har skrivit och regisserat denna lilla film som rymmer så väldigt mycket. Kanske upplevs den jobbig för många som eventuellt känner igen sig, kanske upplevs den som banal för dom som gått genom livet utan tillstymmelse till familjebekymmer. För mig blev den ”bara” en bra film men det är inte kattskit det heller.

Edward Burns spelar själv huvudrollen som Gerry Fitzgerald, den äldste – och vuxne – storebrodern som fungerar som nåt slags nav i familjen. Hans fem (?) yngre syskon verkar se honom som en fadersgestalt, kanske för att den riktiga pappan lämnade familjen för tjugo år sedan och mamman fortfarande inte kommit över det. Och nu vankas det både födelsedag för modern OCH jul OCH den försvunne pappan har mage att leta sig tillbaka – med jobbig information dessutom.

Det är bra skådespelarinsatser rakt igenom men för mig är Connie Britton den starkast lysande stjärnan, vilket hon i och för sig alltid är i dom filmer och serier hon är med i. Förtjänar hon inte betydligt mer cred än hon får, va va va???

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla i filmen:

FRIENDS WITH KIDS

Jag var liksom lite Alfons Åberg den kvällen.

Jag tänkte att jag skulle lägga mig, jag skulle bara titta liiite på film först. Kanske titta på första halvtimmen och sen se resten imorgon när jag är lite piggare? Jag är ju inte dum i huvudet, jag VET att jag behöver sova, måste sova om klockan närmar sig midnatt och alarmet ringer 06.15. Jag fattar! Hallåååå, kom igen! Jag skulle ju bara titta lite, börja titta, liksom nosa på filmen och sen stänga av. Lukta på den hembakade banankakan, kanske smaka lite på ett hörn och sen spotta ut resten. Skitlätt, jag har gjort det förr, jag kan den grejen, vet precis hur man gör.

Men vad mysig den är tänker jag efter första tjugo minutrarna och skiter lite i både morgondagen och Alfons för en stund. Vilken skön film. Jag fnissar och mår alldeles bra. Ett kompisgäng på sex personer, två par plus Julie som är den eviga singeln (Jennifer Westfeldt) och Jason som avverkar damer på löpande band (Adam Scott) befinner sig både mitt i livet och vid ett bord mitt i en restaurang. Efter en högljudd diskussion om hur fan man är funtad som förälder när man tar med sig barn på en dyr fin restaurang släpper det ena paret bomben: Vi ska ha barn!

Paret som är först ut att skaffa barn är Leslie och Alex (Bridesmaidsstjärnorna Maya Rudolph och Chris O´Dowd), paret som är tvåa ut är Ben och Missy (Jon Hamm och Kristen Wiig) och sen är det Julie och Jason som aldrig verkar hitta nån presumtiv mamma/pappa till deras framtida barn. Så, dom bestämmer sig för att skaffa barn med varandra. Vad kan passa bättre, dom är ju ändå bästa vänner?

Fan, klockan är snart ett. Jag ska upp om fem timmar och det är nästan en timme kvar av filmen. Meeeeh, jag ska bara titta liiite mer, jag tänker inte alls titta klart, herregud hur korkad tror du att jag är? Men man blir liksom pigg av att fnissa och filmen är ju sådär perfekt med skön musik och karaktärer som är både snygga och fula och snälla och dumma och helt jävla fel och jättebra samtidigt. Alltså alla karaktärerna är det, sådär som du är och jag är. Bra ibland och dåliga ibland. Sådär som alla människor är, det är ju det som gör oss alla intressanta och det är det som många filmer i den här genren misslyckas med. Det gör inget att det visas lite snor, fulgråt, trasighet och att folk gör tokiga val, det är bra, heja sånt!

Jennifer Westfeldt som spelar huvudrollen i filmen även skrivit manus och regisserat den. Wohooooo säger jag, snyggt gjort, verkligen! Friends with kids är nämligen en såndär film som inte tar (eller får) jättestor plats i massmedia men som kommer att leta sig fram till sin publik på andra sätt. Det är en film som kommer hålla länge, som jag kommer se om många gånger och som – AJ FAAAN DÅ – klockan är typ TVÅ nu och här sitter jag och skriver alldeles frustande och rabies-salivig runt munnen.

Jag tycker ju bara att det var en sån jättemysig filmstund, okej, det är mitt i natten och jag kommer se ut och bete mig som en statist ur The night of the living dead på jobbet imorgon men hey, spela roll, I´m worth it!

När Alfons Åberg sa jag ska bara så var han en litet barn. Jag är vuxen, jag kan ska bara hur mycket jag vill för jag är vuxen och tar ansvar för mina handlingar precis som Julie och Jason tar ansvar för sina. Så nu tänker jag se om filmen och sen åker jag direkt till jobbet. Ska bara hämta ett glas mjölk först.

MAN ON A LEDGE

Heeeeello Samuel Henry J Worthington – eller får jag kalla dig Sam?

Jag har aldrig riktig fattat vad som är grejen med dig, vad allt fuzz handlar om. För mig har du alltid bara varit en bitig australiensare som tagit roller i filmer där effekterna spelar huvudrollen (jag menar, hur mycket verkliga scener finns det i Avatar, Terminator Salvation och  Clash of the titans?). I mitt tycke ganska trista filmer dessutom. Sen såg jag dig i Texas Killing Fields och den var helt okej, du var helt okej men jag var ändå inte övertygad om din kapacitet och eventuella storhet. Men nu sitter jag här efter att precis ha sett den på ytan rätt alldagliga thrillern Man on a ledge och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte flinade. För jag flinar. Jag är glad. Sam Worthington, I get it now. I get YOU now!

Egentligen finns det ingenting med den här filmen jag inte sett förut. En oskyldigt dömd man, den här gången polis dessutom har suttit fängslad i tjugofem år för en diamantkupp han inte begått. Alla överklaganden har nekats, det finns ingen utväg, Nick Cassidy (Worthington) kommer ruttna i finkan.

Så dör Nicks gamla pappa och han blir utsläppt några timmar för att gå på begravningen. Det blir hans väg ut. Eller ut å ut, det är helt fel ord i sammanhanget, men Nick har en plan för att bli rentvådd och den planen tänker han följa. Jag berättar inte mer om handlingen nu, för Sam, visst är det dum att avslöja för mycket? För mig räcker det med att säga att filmen är snyggt gjord, den känns påkostad,  den är spännande och till och med  lite smart och du är alldeles jättebra Sam. Stort skådespeleri i liten förpackning istället för precis tvärtom som jag är van att se dig. För mig får du gärna stanna i den här genren för evigt.

Wrath of the titans ligger och väntar på en tittning (gäsp!), rykten går om en uppföljare till Avatar och Simon West´s krigsactionfilm Thunder Run väntar runt hörnet. Jag kan inte säga att det bådar gott, jag kan inte säga att jag är pirrig i magen av förväntningar men nu vet jag, jag VET att du kan om du vill, det gäller bara att få chansen och att ta den. Därför får den här filmen en stark trea i betyg, enbart på grund av dig.

Play it again, Sam. Snälla, gör det.

RÄDDA MENIGE RYAN

Om jag nu ger mig in i krigsfilmsgenren (efter gårdagens recension av Full Metal Jacket) så har jag inget val annat än att ge mig i kast med denna storfilm.

Rädda menige Ryan kom 1998, utspelas under andra världskriget, under invasionen av Normandie.
Den regisserades av Steven Spielberg och han fick en Oscar för bästa regi. Det säger faktiskt det mesta om filmen.

Ingen skådelspelare vann, filmen vann inte men herr Spielberg är en rackare på att regissera sina skådespelare. Hurra hurra! Här har du din guldgubbe!

För det är just det som är problemet med Rädda Menige Ryan. Det är ett gäng toppenskådespelare som leker krig i 170 minuter. Det må vara hur häftigt filmat som helst (för det ÄR det), det må vara hur trovärdiga scener som helst (för det ÄR det), det må vara hur coolt ljud som helst (eller icke-ljud under de första 20 minutrarna) och hemskheterna skildras blodigt som sig bör i en krigsfilm.

Meeeeeeen…(Tony Irving hade inte sagt det bättre)…det är Tom Hanks i splitterhjälm, inte kapten John H. Miller i splitterhjälm.
Det är Edvard Burns i stridsuniform, inte Richard Reiben i stridsuniform. Detsamma gäller resten av dom stora skådisar som jag sett i så mycket annat: Tom Sizemore, Ted Danson, Giovanni Ribisi, Vin Diesel och Ted Danson.
Att det sen är Matt Damon som ska räddas, inte menigt Ryan, gör att det inte är spännande en enda sekund efter öppningsscenen.

Öppningsscenen på 24 minuter som beskriver landsättningen på Omaha Beach, 6 juni 1944 ÄR superhäftig och skitläskigt och bra gjord på alla sätt och vis men sen är det 150 minuter kvar och jag skruvade på mig av leda under hela tiden när jag såg den på bio och jag skruvar på mig i soffan när jag ser om den i min naiva tro att jag ska omvärdera den nu när jag ”blivit lite äldre”.

Det gör jag inte. Jag gillar inte Rädda menige Ryan. Jag har spenderat många timmar i otaliga kök på många fester diskuterande denna film med alkoholstinna snubbar som tycker jag är en mesfitta som inte förstår storheten i denna.

Då är jag en mesfitta.
En stolt mesfitta.