US

Jordan Peele alltså. Mannen som gav oss den aningens överskattade snackisen Get out härom året. Oscarsnominerad för Bästa film också. Undrens tid är inte förbi, tyckte man då. I år nominerades Black Panther och jag tar tillbaka allt jag tänkt om Get out. Klart den skulle vara nominerad, vad jag än tycker så är det en välgjord och ”egen” film.

Men nu är frågan om Get out är för Jordan Peele vad Sjätte sinnet är för M. Night Shyamalan? En HIT av gigantiska mått och också en måttstock mot vilken alla efterföljande filmer kommer mätas emot. Fullt förståeligt givetvis men också orättvist kan jag tycka. Flera av Shyamalans filmer är långt ifrån dåliga även om dom är bra bleka jämfört med Sjätte sinnet. Och hur står sig Us mot Get out nudå? Det skulle bli spännande att se.

Dagen innan vi i Filmspanarna skulle gå iväg och se filmen kollade jag in Fredrik Wikingssons Instagram. Han hade sett Us men använt Paint lite kreativt och ändrat titeln till ”Usch!”. Bildtexten löd ”Vad fan var det här för skit?” och sedan följde 759 kommentarer varav det stora flertalet höll med honom.

Jag kände mig tacksam när jag läste detta, det fick mina ändå rimliga förväntningar att sänkas rejält och vad är det vi alltid säger om förväntningar på filmer? DET ÄR INGE BRA, DET ÄR ALDRIG ETT PLUS, ALDRIG NÅGONSIN. Jag satte mig alltså i biosalongen och trodde jag skulle få se ett av fekalier dialogdrivet manus. Så. Blev. Icke. Fallet.

Det här är en film som får min hjärna att gå i spinn och DET tyckte jag alltid är positivt. Jag får inte alla trådar att gå ihop, jag förstår verkligen inte allt, jag köper inte inblandningen av Gud i historien och logik kanske inte är manusets starkaste sida MEN jag tycker filmen är uppfriskande, den är egensinnig, den är som en idéspruta som skjuter ur sig tankar och frågeställningar och där sitter jag och lyssnar på Luniz´”I got 5 on it” och njuter. Det är spännande och behagligt, det är roligt och konstigt, det är kreativt och snyggt – allting samtidigt.

Us fullständigt KRYLLAR av filmiska referenser och efter att ha tittat på ”hjälp-för-att-förstå-filmens-sammanhang-filmer” på youtube kan jag konstatera att det går att värka fram ännu fler referenser än det vid en första anblick gick att se. En del mer långsökta än andra. Värkar alltså. Ibland kan man få något så banalt som en skugga att bli en sax bara man bestämmer sig för det tillräckligt hårt.

Lupita Nyong´o, Winston Duke, Elisabeth Moss och Tim Heidecker är bra i sina respektive roller men frågan är om det inte är Jordan Peeles hjärna som ÄR själva huvudrollen? Vad är det som rör sig där? Ingen vet – men underhållande är det!

 

 

.

Fler filmspanare som sett filmen är:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?

QUEEN OF EARTH

Usch, ja. Usch så fel det kan bli ibland.

Jag läste nånstans på nätet någon som sammanställt dom bästa skräckfilmerna från 2015 och där hittade jag titeln Queen of earth. Lät ju sjukt intressant! En skräckfilm med Elisabeth Moss i ena huvudrollen och Katherine Waterston i den andra. Kanonskådisar båda två. Sa jag att det var en skräckfilm?

Alltså, den filuren som genrebestämde Queen of earth som en skräckfilm borde flås levande. Ja nu är jag hård, jag vet det men ibland behöver man drämma till med storsläggan för det är inte okej att ljuga på det här viset. När eftertexterna rullat klart hittade jag en annan text på nätet där filmen jämfördes med ”en mix av Woody Allen när han inte gör komedi och Ingmar Bergman”. Och DÄR slog nån ett helt rätt huvud på spiken! Fi fan! DET förklarade att det tog mig dryga fem timmar att se 90 minuter!

Att Elisabeth Moss är en av film- och TV-världens kanske mest intressanta skådespelare skriver nog många under på. Hon har ett otroligt öppet och uttrycksfullt ansikte och i en film som denna när stora delar filmas i extrem närbild gör hon sig verkligen bra. Jag skulle kunna säga att den här filmen ÄR Elisabeth Moss. Synd bara att manuset är så undermåligt, annars hade filmen nog kunnat bli riktigt njutbar.

Catherine (Moss) och Virginia (Waterston) är bästa vänner sedan en hel massa år och filmen utspelar sig när dom båda befinner sig i Virginias föräldrars sommarstuga, fint belägen vid en sjö. Catherine vistas där för att hon mår dåligt. Virginia mår också dåligt men mest på grund av Catherines närvaro. Dom bråkar oavbrutet, tjafsar sådär fult, ger varandra hugg och verbala tjuvnyp på det där sättet så man inte alls förstår VARFÖR dom är vänner, än mindre umgås under samma tak hela tiden. Och varför är Catherine inte det minsta tacksam att hon får bo i huset? Jag fattar inte.

 

THE SQUARE

Den har redan funnits ett tag i Värnamo, rutan. Rutan som är avgränsad av gatsten på Flanaden i Värnamo är tänkt som en fredad zon där total tillåt ska råda. I rutan ska du kunna ställa dig om du behöver hjälp och förbipasserande har då nå slags skyldighet att hjälpa till. Du ska kunna ställa din väska där, din mobil, plånbok eller något annat och sakerna ska få vara ifred.

Det coolaste med rutan är att den verkar fungera. Det har redan dykt upp syskon-rutor i två norska städer, Grimstad och Vestfossen och det skulle förvåna mig om det inte kommer poppa upp rutor både här och där efter Ruben Östlunds framgångar med The Square. För visst måste man säga att Östlunds film ÄR en framgång även om den i publiksiffror aldrig kommer nå upp i vare sig blockbusternivå eller Oves siffror. En guldpalmsvinst i Cannes ledde till att filmen blev utvald till Sveriges Oscarsbidrag och vad JAG än tycker om filmen så har jag svårt att tro att Oscarsjuryn kommer kunna ta den till sig på det sätt som filmen kräver och behöver. Toni Erdmann-filmen hade samma ”problem” förra året, ”problemet” med att filmerna är alldeles för långa för amerikaner som inte är vana att läsa undertexter. Är det värsta fördomen jag skriver nu? Ja kanske. Men jag tror tyvärr den är sann.

The Square är två timmar och tjugotvå minuter lång men jag hade gärna sett sextio minuter till. Lätt. Det var länge sedan jag var så intelligent underhållen i en biosalong och det var en härlig känsla. Hjärnan jobbade på högvarv. Jag TÄNKTE under filmens gång, jag MOTTOG inte bara rörlig bild framför ögonen, det jag såg tog sin in i hjärnan och jag märkte att jag analyserade filmens manus i realtid. Eller försökte i alla fall. Jag skrattade också en massa, jag och övriga kvinns i salongen, det var ibland som att vi alla fastnade i en fniss-loop och till slut skrattade med och åt varandra snarare än åt filmen.

Det känns som att varenda scen är skriven och gjord för att se om biopubliken reagerar unisont på det som sker på duken. Det hade inte förvånat mig om kameror varit riktade mot biofåtöljerna och att reaktionerna i sig sedan hade kunnat samlats ihop till en egen tes, till beteendebevis, till en egen film? För vi skrattar inte enbart, vi vrider på oss som ångestfyllda snokar också, vi skäms, vi upprörs, vi förundras och räds och jag skriver vi för att det var verkligen vi. Jag tittade mig omkring flera flera gånger, jag hade full koll på min dotter i ögonvrån till höger  (hon som trodde – och var rädd för – att det var en actionfilm vi skulle se), på den gamla tanten till vänster, på männen framför och vi alla reagerade likadant. Ruben Östlund är duktig på det, han är duktig på psykologi, på gruppdynamik, på att sätta fingret på sånt som vid första anblicken är vanligheter och vardag men om man skrapar lite och/eller låter kameran rulla en stund till så blir det en twist, mänskligt beteende är verkligen spännande.

Jag tycker väldigt mycket om den här filmen. Den både roar och oroar mig. Det känns fint. Att en film som The Square finns och görs är fantastiskt, det är unikt och häftigt på alla sätt som finns. Bra jobbat Ruben!

THE ONE I LOVE

Efter att ha sett Duplassbrödernas fenomenala TV-serie Togetherness och läst fina ord om den här filmen hos The Nerd Bird, Flmr, We could watch movies och Fripps filmrevyer tog jag mig an den. Jag ville se den innan jag skrev ihop min 2014-lista, det kändes som den kanske kunde ha haft en plats där. Vissa filmer känner man så om, instinktivt, men oftast har man fel. Och ”man” är i detta fallet synonymt med jag.

Ethan (Mark Duplass) och Sophie (Elisabeth Moss) är gifta. Deras förhållande känns som Den Äktenskapliga Mallen 1A. Det börjar kanon med förälskelse, passion, respekt, förståelse och sen går åren och allt dom gillade hos varandra retar dom sig numera på. Det blir slentrian, det blir trist, dom har fastnat men dom vill ge relationen en chans och går till en terapeut (Ted Danson). Terapeuten ger dom rådet att åka till ett speciellt hus över en weekend för att hitta tillbaka till varandra. Dom åker dit och dom hittar varandra, fast kanske inte på det sättet dom – eller jag för den delen – trodde.

Jag har ganska svårt för Mark Duplass som skådis. Han har inga snälla ögon. Han ser ut som en man som har elaka baktankar med allt han gör. Ingen bra egenskap att utstråla. Elisabeth Moss är bra. Här är hon alldeles lagom skönt ordinär. Men tillsammans har dom en aura som inte känns på riktigt, dom tappar mig, jag tror inte på dom som par. Jag tror att DET är anledningen till att filmen betygsmässigt pendlar mellan en tvåa och en trea hela tiden istället för att nosa på nånting högre.

För visst är filmen intressant, det finns mycket att fundera på här men för egen del hade jag hellre läst manuset – enbart. Jag tror det hade gett mig mer.

 

Veckans Aaron: The missing

Mitt ute i vildmarken i New Mexico bor Maggies (Cate Blanchett) tillsammans med sina två döttrar Lily (Evan Rachel Wood) och Dot (Jenna Boyd) och Brake (Aaron Eckhart) som är hennes kärlek men inte pappan till barnen.

Året är 1885, det är fattigt och laglöst och Maggie försörjer sig och sin familj som nån slags medicinkvinna/healer och dom överlever med hjälp av sin lilla gård och djuren. En dag dyker en mystisk långhårig man upp vid gården, han presenterar sig som Mr Jones och titulerar Maggie ganska överraskande som Magdalena. Mannen visar sig heta Samuel Jones (Tommy Lee Jones) och vara Maggies far som försvann när hon var mycket liten för att leva med apacheindianerna.

Maggie är fortfarande sårad över att fadern lämnat sin familj och vill inte ha med honom att göra men när döttrarna och Blake rider ut en dag och sen inte kommer tillbaka och Maggie dagen efter hittar ett makabert fynd mitt ute i skogen har hon inget val, hon måste svälja sin stolthet om hon ska få återse åtminstone delar av din familj igen.

The missing är regisserad av Ron Howard och det är en väldigt otypisk Howard-film. Jag tycker Ron Howard är en av USA´s mest ojämna stora regissörer och jag vet aldrig riktigt om han står på båda benen eller försöker hålla balansen med det ena när han regisserar men här tycker jag han lyckats över förväntan. Filmen är ett gediget hantverk och aktörerna har mer än en bra dag på jobbet. När det klassiska westerntemat mixas med något som kan liknas thriller, ja, då är jag med, vaken och alert, för det här är riktigt bra.

Tommy Lee Jones, Cate Blanchett, Aarn Eckhart, Val Kilmer som Lt. Jim Ducharme och småtjejerna gör alla sitt till för att filmen ska bli 130 minuter spännande tid framför TV:n. Aaron Eckhart har visserligen inte tokmånga minuter i bild men han spelar samma typ av snubbe som han gjorde med den äran i Rabbit hole, den där I-stand-by-my-woman-no-matter-what”-typen av man som jag tycker är alldeles förträfflig både på film och i verkligheten. Återigen en minnesvärld insats av filmfavvot Aaron.