OUR IDIOT BROTHER

Tredje gången gillt. Så kan det bli ibland.

Två gånger har jag hyrt Our idiot brother på Voddler, båda gångerna som download för att vara säker på att inte få nån irriterande buffring mitt i filmen men båda gångerna med misslyckat resultat. Filmen laddades aldrig ner utan fastnade i nån voddlerlimbo och då man har fjorton dagar på sig att se en nedladdad film så har filmen varit ”låst” på mitt konto, jag kunde således inte hyra om den förrän efter två veckor. Två veckor gick och jag hyrde om den. Samma visa. Två veckors väntan – igen.

Så, en månad efter mitt första försök gjorde jag ett tredje, men denna gång valde jag att se filmen direkt online och jag var fullt förberedd på massivt motstånd och krångel. Jag slapp både och. Filmen funkade utan så mycket som ett mikrostopp men något annat hade hänt, jag var inte så pepp på filmen längre.

Precis som en förälder som säger nej, nej, nej, nej, nej sjutton gånger åt en hjärtlig önskan och sen plötsligt säger ja, precis så mycket av glädjen och förväntan på filmen hade försvunnit i och med min månads väntan. Synd på nåt vis. Otacksamt för filmen även om det kanske inte spelat nån roll betygsmässigt. I don´t know helt enkelt.

Idiotbrorsan heter alltså Ned, spelas av Paul Rudd och är en riktig snällis. Han är så snäll så snäll, så nästan ko-likt naiv och hygglig att han liksom inte passar in i ett vardagsliv. Han odlar biodynamiska grönsaker ihop med sin flickvän som han säljer på torget (grönsakerna alltså) men han säljer även hasch och inte ens när det kommer fram en uniformerad polis som drar värsta snyfthistorien om varför han skulle behöva röka på säger Ned nej. Han säljer knarket för en spottstyver och åker i finkan så plåtdörren bara rungar igen bakom honom. Såklart. Han är ju svindum, korkad, typ född igår men han är egentligen inget annat än…snäll.

Ned har tre systrar. Liz (Emily Mortimer) är den kontrollerade tvåbarnsmamman, gift med en dokumentärfilmare och håller väldigt starkt på familjekänslan. Miranda (Elizabeth Banks) är ”nödjournalist” på Vanity Fair och har precis fått den stora chansen, EN stor chans att intervjua och skriva om DEN mest intressanta kändisen för stunden och Natalie (Zooey Deschanel) är mest bara frigjord och bisexuell. Det känns som ganska skön recycling att se Elizabeth Banks spela mot Paul Rudd eftersom dom var ett par i Role models men även Rudds flickvän i höjdarfilmen I love you man, Rashida Jones, är med på ett hörn som Natalies flickvän.

Jag har tänkt ganska mycket på filmens titel såhär efteråt och visst, det är klart att killen är knäpp men idiot, är han verkligen det? Det finns många i Neds omedelbara närhet som jag skulle klassa mer som idioter än han själv så jag förstår inte riktigt varåt titeln strävar. Filmen har förutom detta ingen självklar röd tråd, ingen mer än att Rudd är skäggig och lever i sin egen lilla värld men det är inte mycket att bygga en hållbar film på. Det är som att bygga hus på sockervadd, det säger sig ju självt, det funkar inte. Att filmen ändå funkar så pass bra som den gör beror på skådespelarna och på dessa allena. Hade systrarna spelats av Kiera Knightley, Mischa Barton och Joan Cusack hade jag stängt av. Hade Ned spelats av John Cusack hade jag inte ens funderat på att hyra filmen. Nu gillar jag den  – trots allt.

 

THE HUNGER GAMES

 

 

 

När Jennifer Lawrence säger ”Thank you” på film då är det inget snack längre.

En skådespelare som kan leverera orden thank och you med samma äkthet som om hon var en uteliggare som precis fått en femtiolapp eller en sovsäck eller tak över huvudet, en sådan skådespelare kan inte bara viftas bort vilken film hon än är med i. Det är dom små detaljerna som gör det och det är dom små detaljerna som gör Jennifer Lawrence till en stor skådespelare – och denna film till en rätt medioker sådan.

I lördags var filmbloggargruppen Filmspanarna på bio och såg Hunger games tillsammans. I och med detta höjde vi genomsnittsåldern i salongen en hel del och det säger mer om hur många väldigt unga ungdomar det var i salongen än hur gamla vi i Filmspanarna är. Hunger games är från 11 år men förvånadsvärt många av besökarna var långt mycket yngre och dom röda plastsitsarna (som får barn att komma upp en bit på sätet och därmed se duken bättre) användes flitigt. Själv är jag aningens konfunderad över detta.

The Hunger games är en film för ungdomar som handlar om ungdomar som dödar andra ungdomar  för att vinna en TV-sänd tävling och därmed säkra sin egen överlevnad. Alla vill såklart komma hem till mamma, pappa, syskon och vänner igen men bara en kommer lyckas med detta. Vinnaren är den som lyckas bli sist kvar av dom 24 deltagarna, den dom fixar att mörda mest och bäst helt enkelt. Detta mördande görs i närbild, ungdomarna dör i närbild och det reageras och gråts friskt i salongen. Om 11-årsgränsen är satt enbart pga avsaknad av blod så är den inte så värst genomtänkt. Jag skulle vilja se en vuxen som klarar av att förklara den här historien så ett barn förstår och så att ett barn inte tar till sig våldet. Jag tror inte den vuxna människan finns och inte det barnet heller.

Det är alltså en historia inte helt olik en jäkligt twistad Robinson/Big Brother-såpa med många inslag från filmerna The Truman Show och japanska Battle Royale och det är en historia som har sin grund i en trilogi av böcker skrivna av Suzanne Collins. Böckerna är stora succéer och jag förstår att dom betyder massor för jättemånga ungdomar men om jag ska försöka se filmen helt objektivt (utan att ha läst böckerna) så har jag två stora problem med den:

1. Trots en speltid på 2 tim 22 min så är filmen alldeles för kort. Det är uppenbart väldigt mycket av historien som fattas, det blir ”hackigt” och konstigt, det är väldigt få av händelserna som förklaras och jag tror att om man läst boken och tycker om den så blir man förbannad över att så mycket är förkortat och bortklippt. Å andra sidan, för mig kändes filmen som fyra timmar – minst – så hade den varit längre hade den inte funkat – för mig – alls.

2. När vi i Filmspanarna satt och diskuterade filmen efteråt kom det upp grej på grej på grej som var sådana logiska luckor att jag kände att jag nästan blev arg. Sådana luckor skulle aldrig släppas igenom om det var en vuxenfilm. Kanske förväntas ungdomar köpa allt som händer på film (i alla fall denna film) utan att ifrågasätta, kanske förväntas det att ungdomarna har läst boken och kan fylla i alla luckorna själva med information dom redan har via läsupplevelsen. Alltså, jag veeeeeeet inte. Ju mer jag tänker på små luftballonger som kommer flygande, slutscenerna i skogen, dödliga bär, storleken på hundar, kärleksintressen som jag absolut inte förstår mig på, buttericksperuker och Stanley Tucci med snabbitsocker som framtänder, ju mer tänker jag att jag antagligen borde läsa boken. Å andra sidan, skulle jag läsa boken och märka att den är skriven lika illa som filmen är filmad så skulle jag säkerligen starta en bokbål på parkeringen.

Det som gör att filmen inte blir ett formidabelt magplask för mig är Jennifer Lawrence. Hon är otroligt bra. Med någon annan tjej i rollen som Katniss hade jag antagligen retat mig (ännu) mer på hela den där duktiga-flickan-problematiken. Nu får hon det att funka, hon är inget offer, hon tar hand om andra både för att hon måste och för att hon vill.

Precis lika mycket som Jennifer Lawrence växer i mina ögon var gång hon säger thank you precis lika mycket sjunker  filmen ju mer jag tänker på den. Jag hade inga som helst förväntningar på filmen men det förvånar mig att den inte är bättre än såhär. Det förvånar mig också att så många föräldrar släpper iväg sina barn – ensamma – på den här filmen. 11-års gränsen har nog aldrig känts mer knepig än här.

 

 

 

Här är dom andra filmspanarnas recensioner av filmen: Jessica, Sofia, Henke och Joel.

Veckans Aaron: Meet Bill

Vad kallar man en sån som Bill i den här filmen? Dörmatta? Överkörd? Stackare? Offer? Idiot?

Mentalt blir han i vilket fall rövknullad av både sin fru, sin svärfar och i viss mån sig själv. Han har gift in sig i en rik familj, han har fått ett toppjobb på den familjeägda banken av sin svärfar, hans fru bedrar honom, alla pengar han har på banken är frugan förmyndare över, han tröstäter Snickers och ser med  fasa hur magen bara växer och växer och egentligen vill han inget annat än att sälja munkar. Bill är helt enkelt inte nöjd med en endaste promille av sitt liv.

Såna här filmer är ganska svåra tycker jag. Dom säljs in som komedier men är sällan riktigt roliga. Samtidigt är dom betydligt skojigare än ett vanliga ”standarddraman”. Fast det ÄR ett drama. Ju. Såklart. Klart det är ett drama och självklart går det att skratta åt det om man är lagt åt det hållet. Själv ler jag mest i mjugg ibland fast det betyder inte att jag inte bryr mig eller att jag inte blir varm i magen för det blir jag, filmen manar bara inte till gapflabb.

Det som är skönt med Bill är att han till slut reagerar. Han reagerar på en himla massa sätt. Överreaktion är ett understatement men å andra sidan, vem fan hade inte överreagerat i hans läge?

Att se Aaron Eckhart överreagera är faktiskt ganska underhållande. Han har oftast ett sådant kontrollerat yttre att det inte behövs så mycket för att han ska kännas ”kräjsy” men här är han både galen och halvgalen och filmen är en rätt puttrig skapelse. Sen gör det inte ett dugg ont att se honom fuldansa till Röyksopp.

Jag tycker om i princip alla skådisar som är med, allt från Elizabeth Banks som frugan till Percy Jackson-killen Logan Lerman som Bill blir mentor åt, till Kristen Wiig som håller i munkförsäljnings-franschisen. Det är Jessica Alba som blir det svarta fåret, men så är det ofta för mig. Hon gör inte mycket nytta i filmvärlden.

Trailer: Our Idiot Brother

Everybody has one, så säger filmaffischen. Alla har en idiotbrorsa. Om det stämmer eller inte vet jag inte men jag vet att jag gärna hade haft Paul Rudd till bror. Å andra sidan har jag en alldeles riktig bror som också börjar på P och som var en klar idiot många gånger under våran uppväxt (precis som jag var, jaaa, jag veeeet så tänk vilken tur att vi blivit så utomordentligt vettiga som vuxna).

Our idiot brother är i alla fall en film som jag ser jättemycket fram emot. Zooey Deschanel, Emily Mortimer, Elizabeth Banks och Rashida Jones (från I love you, man) tillsammans med ovan nämde Rudd känns som en samling högkvalitativa skådisar som tillsammans inte borde kunna floppa.

När det är premiärdags? Vet inte än.

DEFINITELY, MAYBE

Det händer grejer hemma hos Will Hayes (Ryan Reynolds). Han ska skilja sig från ex-frun Emily (Elizabeth Banks) och hans dotter Maya (Abigail Breslin) har haft sexualkunskap i skolan och kommer hem med tretusenmiljarders frågor om kärlek, sex och förhållanden med stort fokus på det mellan hennes föräldrar.

Will bestämmer sig för att berätta hela historien från början som en slags pedagogisk gonattsaga. Han betar sig metodiskt igenom alla sina flickvänner men byter namn på dom för att Maya ska få gissa vem av dom som till slut blev ”den rätta” att skaffa barn med.

Att se Definitly, maybe är som att stoppa en metalltratt rätt ner i svalget och bälga i sig ett par liter ljus sirap. Det är sött så jag ömsom kreverar, ömsom lägger huvudet på sniskan och låter ”ååååååh”.

Har man inget bättre för sig än att titta när Ryan Reynolds raggar på Rachel Weisz, Elizabeth Banks och Isla Fisher i närbild så, ja, då säger jag grattis. Det finns sämre filmer och bra mycket tråkigare saker att göra men det finns tonvis med bättre filmer och roligare aktiviteter också. Så nånstans där i mitten hamnar den här filmen. Se upp för sockerklåda i gomseglet bara.

 

 

 

Här finns filmen.