Att försöka skriva engagerande och vettiga texter om film kan vara svårt men det är aldrig så svårt som när jag ska skriva om filmer jag inte förstår.
Att försöka vidga mina filmiska vyer är alltid intressant men aldrig så klurigt som när jag hamnar framför en film som är totalt obegriplig.
Förra året kom det två filmer som jag inte förstod alls: The tree of life och Dogtooth. I år har jag hittills bara sett en och det är denna, Leos Carax skumflumrulle Holy Motors.
Vid en första blick på filmaffischen tänker jag ”den kanske är som Driven, fast svår?” och där hade jag både väldigt rätt och väldigt fel. Den är noll procent som Driven och den är hundra procent svår och jag tror att huvudrollsinnehavaren Denis Lavant håller med mig där. Han spelar elva roller och han gör det bra. Han vänder ut och in på sig själv och trots att han har diverse maskeringar så är han en modig man som ställer upp på detta. Det är inte en vacker bild av sig själv och sin kropp han visar och han visar så mycket att jag nästan hoppas att det är en hårig attrapp han trätt över sitt ordinarie könsorgan när han visar sig med stånd och en rödbrun pubesbuske stor nog att rymma samtliga djur på Lill-Skansen.
Det blev en självklar diskussion efter visningen då jag såg filmen med mina filmspanarvänner och vi verkade alla ha helt olika infallsvinklar, väldigt varierande syn på vad filmen verkligen handlade om och ville säga. Jag har stött och blött mina egna funderingar och jag håller fast vid min första tanke: Total Recall-jämförelsen. Jag tror att Denis Lavants karaktär har köpt sig en dag (eller två eller flera) av upplevelser. Jag tror att han lever ett tråkigt grått vardagsliv och att det här är hans dröm, att få låtsas vara andra, utföra diverse uppdrag och sedan vid dagens slut få komma hem till sin ”fru” och ”barn” igen. Kanske har han fått några svar, kanske har han rensat upp, kanske har han dödat någon som förstört hans liv, kanske har han träffat någon kvinna som annars bara funnits i hans fantasi?
Holy Motors har klara beröringspunkter till en annan film som jag inte tyckte speciellt bra om: Cosmopolis. Filmens nav är en limousin, det åks mycket bil, jag får inga som helst positiva känslor för huvudkaraktären och filmen känns på tok för lång. MEN (nu kommer det ett men och det finns en anledning till dom stora bokstäverna), trots att jag inte förstår ett dyft av Holy Motors så får den mig att göra tre saker som varken Tree of life, Cosmopolis eller Dogtooth klarade av: filmen får mig att skratta högt flera gånger (inte för att det är kul utan för att det är extremt konstigt), den får mig att utbrista MEEEEEHFÖRIHELVETE minst fyra gånger och den får mig att bli varm i magen på ett väldigt otippat sätt.
När jag tittar mig omkring i salongen så ser jag att många beter sig som om dom fått en släng av huvudlöss. Det verkar klia i hårbottnarna. Och på hakorna. Och på armarna. Och på näsorna. Och där sitter nån och sover. Och det skrattas och fnissas och suckas och slingras i stolarna. Publiken reagerar och när filmen är slut klappas det i händerna och det känns hjärtligt. Själv klappar jag inte för jag förstår inte att jag borde för jag fattar ju ingenting. Jag kan inte klappa på kommando. Jag vill inte det. Stående ovationer efter Terminator 2 kan jag förstå men inte att detta hyllas för det här är bara S Å knäppt.
En barfota man i grön bredspårig manchesterkostym, rött spretskägg och långa brunbeigegula naglar springer omkring på en kyrkogård och äter upp gravbuketter. Han är den snubben som gör mest intryck på mig. Han är galen, bara så jävla galen. Lite senare när jag sitter på tunnelbanan ser jag en liten (för att inte säga minimal) man med gröna kläder och smutsiga naglar komma in genom dörrarna och han sätter sig bredvid mig. Ur en tummad och trasig Willyspåse tar han upp en gammal klockradio och för en sekund förstår filmen. Han i filmen finns! Allt det udda jag nyss såg på stor duk finns, det gäller bara att öppna ögonen och våga titta. Dom där bruna tvåcentimetersnaglarna som klapprande försöker trycka på den digitala uråldriga ”musikmaskinen” är bruna av en anledning. Jag kanske inte är så sugen på att veta anledningen men den finns.
Det där mellanspelet i filmen, pausen i ”historien” när det hux flux dyker upp ett helt gäng diggande dragspelande män som får sällskap av både gitarrister och trummis och det spelas en riktig oumpa-oumpa-låt, är riktigt skönt och helt frekkin´omotiverad. Ungefär som resten av filmen. Faaaan alltså. Jag kan inte förklara filmen bättre än att den är så dålig att jag tycker att den är bra. Den slår över, den är fullkomligt vansinnig, jag är mållös och rådlös och pirrig i kroppen samtidigt och jag fattar inte varför. Jag fattar verkligen inte ett skit, varken av filmen eller av mig själv just nu.
Kanske är det bara att acceptera att Holy Motors är en upplevelse mer än en film i egentlig mening och jag är övertygad om att många biobesökare kommer lämna salongen i ren frustration över bortkastad tid och pengar. Jag önskar att jag kunde säga ”härda ut, sitt kvar, det kommer att bli bättre” men det är inte sant. Filmen blir inte bättre, inte på en fläck, men kanske kanske finns det fler än jag som ändå får en känsla av filmen som biter sig fast i maggropen och vägrar släppa.
Betyget är lika obegripligt som filmen men jag kan inte göra annat. Inget annat betyg känns rättvist när jag lyssnar på magkänslan.
Klicka gärna vidare in på mina filmspanarvänners bloggar, vi skriver om samma film allihop idag. Jag tror det kommer vara extremt varierande texter och betyg och jag tror jag kommer bli både utskrattad och kanske få en och annan tomat i bakhuvudet efter den här recensionen. Jag framstår nog precis lika obegriplig som filmen, kanske till och med en smula extrem. Här är länkarna till dom andra: Henke, Sofia, Jojjenito, Johan och Jessica.
När Ryan Gosling skriver och regisserar en film, då tittar man. Det är sen gammalt. Jag tror det gick att tyda redan bland runorna på Rökstenen faktiskt.
