BEAUTIFUL BOY

Close your eyes
Have no fear
The monster’s gone
He’s on the run and your daddy’s here
Beautiful, beautiful, beautiful
Beautiful boy
Beautiful, beautiful, beautiful
Beautiful boy
.
Så sjöng John Lennon och Yoko Ono på plattan Double Fantasy och så sjöng David Sheff (Steve Carell) för sin son Nic när han var liten parvel och hade svårt att sova.
Nick, den vackre lille pojken som växte upp till Nic tonåringen (Timothée Chalamet) med det odefinierbara svarta hålet som växte i bröstkorgen och som han försökte få att läka med hjälp av alkohol och allehanda droger. När han får smak för crystal meth är det dock ”kört”, där tar beroendet honom i sina obönhörliga klor och pappa David står handfallen. Vad fan GÖR man som förälder? Hur hjälper man, hur kan man ens förstå att ens lilla oskyldiga barn nu är någon helt annan?
.
Manuset till denna film är baserad på två memoarer, ”Beautiful Boy” av David Sheff och ”Tweak” av Nic Sheff. Med detta sagt vet vi alltså att filmen kommer sluta så pass ljust som det ändå kan, dvs med att ingen av dessa två dör. Ändå har jag en domedagskänsla från första scenen till nästan den sista. Det är så svart så svart alltihop och så jobbigt för ett föräldrahjärta och samtidigt så väldigt konstigt filmat, klippt och musiksatt att det är nästintill omöjligt att ta till sig filmen.
.
Jag tycker och tror att det är regissören Felix van Groeningens ”fel” att filmen inte är mer helgjuten än den är. Det känns som han har haft lite för höga konstnärliga ambitioner med en berättelse som inte behöver det för att vara bra. Både Steve Carell och Timothée Chalamet är dock jättebra i sina roller, det finns ingenting att klaga på där. Filmen däremot, nja, nä, som helhet tycker jag den är alltför svag för att bli godkänd men trean är nära.
.

 

THE BROKEN CIRCLE BREAKDOWN

En mandolin, en banjo, en bas, en trumma, en fiol, en skäggig man, en tatuerad kvinna och en liten cancersjuk flicka. Det belgiska bluegrasskärlekcancerdramat The Broken Circle Breakdown kan beskrivas precis så enkelt.

Det är en enkel film, en liten film men den behandlar dom största frågorna som finns. Kärlek, hur gör man? Döden, hur gör man? Besvikelser, sorger, livets baksidor, hur står man ut?

Didier (Johan Heldenbergh) möter Elise (Veerle Baetens) på en tatueringsstudio och bjuder in henne till hans bands spelning. Hon går dit och kan inte slita blicken från den där skäggige sångaren med stora tänder. Filmen är en kärlekshistoria som börjar på en bluegrasskonsert och slutar någon helt annanstans och däremellan får vi följa med och se vad som händer dom båda och deras lilla dotter Maybelle (Nell Cattrysse).

Fattar man tycke för Didier och Elise kan jag tro att filmen är en fullpoängare och att den var värd sin oscarsnominering för Bästa utländska film. Når huvudpersonerna inte riktigt in i hjärtat kan man fortfarande se filmen som bra men kanske inte omtumlande. Gillar man inte bluegrassmusik, dödssjuka barn, skäggiga män och/eller väldigt tatuerade kvinnor ska man nog välja att se en annan film. Själv hamnar jag nånstans mittimellan. Jag tycker väldigt mycket om Elise men kanske inte Didier så mycket och musiken var mysig. Historien klipps mellan dåtid och nutid och tidshoppen funkar men så fort det hettar till och blir jobbigt/sorgligt/härligt så klipps det och känslorna kryper lite besviket in i magen igen.

Jag har varit rädd för den här filmen. Jag har sparat den till ett tillfälle när jag kände mig mentalt jättestark för jag var övertygad om att jag skulle bryta ihop helt av historien. Ibland orkar man liksom inte gråta. Jag blev därför en smula häpen när dom starka känslorna uteblev. Jag satt i soffan och liksom bara väntade med näsdukarna beredda men det var lugnt, ända till slutscenen var det lugnt. Sen var det inte så lugnt längre.

Det var värt att se hela filmen för att komma fram till slutet men ett kanonslut gör å andra sidan ingen kanonfilm. Godkänt blir det, varken mer eller mindre än så.