BLOOD SIMPLE

Det finns en hel del olika affischer till den här filmen men bara en som verkligen symboliserar min känsla av den – nämligen den här.

Blood Simple är en simpel historia men den är simpel i betydelsen enkel, inte banal. Gift kvinna är trött på make. Gift kvinna vänstrar med man anställd av den äkta mannen. Älskaren vill hjälpa till. Älskaren vill se den gifta kvinnan lycklig och ogift. Den äkta mannen misstänker att frun är otrogen och anlitar en privatdetektiv. Den äkta mannen vill se älskaren död. Älskaren vill se den äkta mannen död. Privatdetektiven till också se den äkta mannen död. Samtidigt snurrar takfläkten oavbrutet.

Blood Simple är bröderna Coens första långfilm och det är en imponerande debut måste jag säga. Fotot är snyggt, pianoslingan som finns i bakgrunden filmen igenom är jättefin och det finns en del scener som kommer sätta sig i mitt filmminne för alltid (däribland en som innehåller en åker, en bil, en spade och två män).

Frances McDormand spelar den gifta kvinnan Abby och hon har alltså funnits som en röd tråd genom hela Coenbrödernas filmhistoria. Hon gifte sig med Joel Coen 1984, samma år som den här filmen kom och tio år senare adopterade dom sonen Pedro från Paraguay.

John Getz spelar älskaren Ray och som jag ser det är han det svagaste kortet i filmen. Tyärr är han också med mest i bild.  Dan Hedaya är den äkte mannen Marty och det är verkligen ingen lätt roll att spela. Han måste ha haft ångest under många inspelningsdagar (och nej jag förklarar inte varför, det vore att spoila för mycket men har du sett filmen förstår du säkert vad jag menar).

Jag gillade känslan med Blood Simple, jag gillade skådespelarna men jag tycker storyn är aningens för lövtunn för att betyget ska skjuta i höjden. Men en superstark trea är det. Suuuuperstark.

Här finns filmen.

Veckans Aaron: Den Svarta Dahlian

James Ellroy är en författare som enligt mina egna fördomar mest lockar manliga läsare. Lite som Charles Bukowski. Det är hårdkokt, det är män som är välklädda och hypermanliga, det är kvinnor som är uppklädda och superkvinnliga och det är väldigt mycket tankar men inte så mycket stora ord och känslostormar.

Huvudrollen i Den svarta dahlian innehas av Dwight ”Bucky” Bleichert, spelad av Josh Harnett som väl passar in i Ellroy-mallen med sin likgiltiga men oklanderliga uppenbarelse. Han är en av dom poliser som utreder det brutala mordet på Elisabeth Short (Mia Kirshner), den andra är Leland ”Lee” Blanchard i Aaron Eckharts skepnad.

Scarlett Johansson är femme fatale ut i fingerspetsarna som Blanchards ”flickvän” (det är en relation som för mig som inte läst boken är MYCKET underlig) och Hilary Swank är filmens brunetta motsvarighet men jag har så outsägligt svårt att se henne som ”snygg kvinna”. För mig ser hon mest ut som en talesman för transpersoner och det är definitivt inte det regissören Brian de Palma menat med att casta henne.

Det som gör filmen extra intressant är vetskapen om att mordet på skådespelerskan Elizabeth Short är ett autentiskt – och fortfarande olöst – mordfall. Det som sen lägger sordin på åtminstone min intresseklubb är att filmen är så snygg att den blir tråkig. Tänk dig att gå på dejt med en lobotomerad fotomodell. Jättehäftigt hela förrätten igenom, asballt att kolla in dom perfekta dragen, den oblekta men ändå kritvita tandraden, den utsökta näsan, ögonfransarna. När varmrätten kommer in försöker du febrilt hitta beviset av ett mjäll på kragen, nåt översminkat ärr, en finne (eller pormask, vad som helst) som verkar vilja gro på fel ställe och till desserten vill du bara skrika ”Berätta nåt av värde, ge mig nåt att bita i, säg nåt kul för helvete!

Precis så känner jag med den här filmen. Jag vill skaka om den, jag vill få dom sista bitarna att falla på plats, jag vill liksom krysta fram kärnan av filmen, den som jag tycker Brian de Palma lattjar bort i all den beige-grå färgskalan som han så ypperligt behärskar men som ääääär så trist i längden.

Ingen av skådisarna klampar helt i klaveret men ingen håller heller bruklig hög standard. Josh Harnett har jag aldrig några direkta förväntningar på och blir således varken glad eller besviken men resten av gänget gör det dom ska och bristerna kan jag inte skylla dom på, snarare är det ett manus som saknar både själ, hjärta, finess och godkänt slut.