Jag växte upp i en tid då information om nya filmer var likställt med TV-programmet Filmkrönikan. Om en film var bra eller dålig bedömdes av Filmkrönikans programledare, recensenten Nils-Petter Sundgren. Det var hans åsikt och hans åsikt allena som rådde. Betygen han satte på filmerna var odiskutabla, det var inget snack om saken för det fanns inget alternativ. Jag kunde inte klicka över på en annan kanal och höra någon annan prata om samma film för det fanns inget annat filmprogram, fan, det fanns inte ens en annan möjlig kanal, det fanns knappt fjärrkontroller!
Ville jag läsa recensioner var jag hänvisad till kvällstidningarnas korta beskrivningar, några plus eller getingar och sen var det bra. Det var inte förrän jag började läsa DN i början på nittiotalet som jag fattade att det kunde skrivas lite längre texter om olika människors syn på film och det var en härlig upptäckt. Några år senare började jag prenumerera på allsköns engelska och amerikanska filmtidningar och i perioder läste jag inget annat än dessa. Jag märkte att jag brydde mig om vad filmjournalisterna skrev, jag lärde mig massor om film den vägen och nånstans hittade jag essensen av mitt eget filmintresse där bland dom blanka sidorna.
Jag vet att det finns många som är ointresserade av film och aldrig skulle läsa en recension även med en rostig morakniv mot strupen. Jag vet att det finns en del som är måttligt intresserade av film men som njuter av att läsa recensioner och lär sig plocka ur sina egna russin ur kakan den vägen. Jag vet hysteriskt filmtokiga människor som förkastar recensioner som pesten då dom inte är det minsta intresserade av vad andra tycker och tänker och jag vet väldans många lika filmgalna tokar som tycker det är spännande, kul, underhållande och lärorikt att läsa andras åsikter om film och kanske få lite nya infallsvinklar, tips och idéer. Personligen är jag såklart väldigt tacksam över den sistnämnda gruppen och jag tillhör den själv.
Massmedia har förändrats så mycket dom sista tio-tjugo-trettio åren att det knappt är fattbart. För tjugo år sedan fanns inga sociala medier, det fanns radio, TV, tidningar och snigelpost. Nu är det aningens annorlunda. Den största skillnaden som jag ser det är att nyheter sprids blixtsnabbt och att det är otroligt lätt att både leta upp och sprida information, perfekt för mig som är både filmnörd och bloggare. Många insatta i filmbranschen har förstått grejen, att det här med intörnätt inte alls är en fluga och att vi som dagligen befinner oss där är fler än dom som investerar i en morgontidning. Men hur är det nu, hur mycket makt över filmerna har filmbloggare – egentligen?
På måndag börjar Malmö filmdagar. Jag ska åka dit och vara med i en paneldebatt där bland annat filmbloggarnas inflytande över filmkritiken ska diskuteras. Det är superkul såklart och en jättecred inte bara till mig utan till alla oss som dag ut och dag in tittar på film, skriver texter, läser, kommenterar och diskuterar, inte för att tjäna pengar utan för att vi tycker film är viktigt och det roligaste som finns.
För att reka lite inför måndagen vore det kul att höra din åsikt. Tycker du filmrecensioner är viktiga? Om du vill läsa om en film, var letar du upp information? Har du någon favoritrecensent du litar blint på? Tycker du att filmbloggare är en maktfaktor i filmbranschen? Var det bättre förr? Saknar du Nils-Petter i rutan?
Skriv en kommentar eller skicka ett mejl om du hellre vill det. Jag vet ju vad jag själv tycker men det vore skönt med lite kött på benen.