Etikett: Fred Ward

Publicerat

HOTET FRÅN UNDERJORDEN

När filmåret 1990 listades häromveckan var det många filmbloggare som uppmärksammade denna jättemask-under-sanden-action-skräck-komedi. Jag gjorde det dock inte men jag kände att det kanske var fel, att den kanske borde ha haft en plats på listan. Jag gillar den ju och har sett den många gånger, dock var det ett antal år sedan.

Så när Steffo messade en kväll att han kört igång en återitt av just denna film blev jag hux flux supersugen på att se om den. Sagt och gjort, I did it! Och den ÄR jättebra fortfarande. Den är dock inte SÅ bra att det kan slå sig in på topplistan.

Kevin Bacon och Fred Ward är den manliga lantisduon som harvar sig fram i tillvaron på skitjobb men huvudrollen har väl ändå den där gigantiska masken med många vassa små tänder som gräver sig fram under jorden och sätter skräck i – och dödar! – många i sin väg?

Det är högt underhållningsvärde på den här filmen, den är kul och rätt så läskig ibland. Jag har nämligen inga problem med att fantisera ihop att den där maskjäveln finns på riktigt. Så jag är glad att jag inte bor i ett landskap som är fullt med sand. Alltså typ en öken.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: CHAIN REACTION

90-tals thrillers är på många sätt besläktade med 70-tals-diton. På 70-talet hade många thrillers politisk fokus, det var korruption och rättegångsdramor. 80-talet rebellade mot det vuxna föregångardecenniet och brakade ur sig mer glättiga thrillers där underhållningsvärdet var viktigare än manusets bestående agenda och på 90-talet slog det tillbaka igen. Det kom thrillers som handlade om sånt som berör oss alla: övervakningssamhället, datorer och miljöfrågor. Lägg till att huvudpersonerna alltid springer, dom springer heeela tiden.

Självklart är detta en generalisering men ser man på dessa årtionden uppifrån och höftar en smula skulle man kunna säga att det stämmer. Chain Reaction (med den larviga svenska titeln Efterlyst) är alltså enligt mitt sätt att se på saken urtypen av en 90-tals thriller.

Eddie Kasalivich (Keanu Reeves) studerar vid ett universitet i Chicago och jobbar med nån form av fusionsexperiment. Jag måste säga att det är lite luddigt exakt vad han gör och vad som händer när experimentet plötsligt funkar (nån ljudfrekvens?) men funkar gör det och resultatet av ATT det funkar är häpnadsväckande: han har löst hela världens energiproblem!

Chefen för forskarlaget, Paul Shannon (Morgan Freeman), tycker att det är smart att skicka ut hela resultatet på internet men det visar sig såklart vara en halvtaskig idé. På många sätt. Det blir lite skjutande, lite jagande och en hel del springande (nähä??) innan filmen är slut.

Jag känner mig skeptisk till filmen, den är verkligen inte bra. Jag minns att jag såg den när den kom och jag var inte så begeistrad då heller. Synd, annars hade jag kunnat skylla på att den åldrats dåligt. Den som däremot åldrats bra är Morgan Freeman. Han ser precis likadan ut idag som han gjorde 1996.

På´t igen nästa måndag med en ny Keanu-film som förhoppningsvis är aningens bättre.

Publicerat

ABANDON

Jag hittar filmen i en loppislåda. Tar upp fodralet, tittar, synar. Det är nåt som lockar. Kanske bilden av skuggan som formar sig som en kniv. Jag får flashar till den utomordentliga thrillern Kniven är enda vittnet. Sen tänker jag på Tom Cruise hoppande i soffan hos Oprah och att Benjamin Bratt för mig aldrig blir mer än snubben som var ihop med Julia Roberts i fjorton dar.

Så ser jag Zooey Deshanels namn på fodralet. Synar bilen mer. Vad fan, är det HON där längst ner? Den blonda? Hur många operationer har människan gjort för att bli en new girl?

Filmen börjar. Det är Katie Holmes som är snyggisen, skolans hon-som-alla-vill-ha. Hennes bästa kompis är Zooey Deshanel i fula kläder, nåt otvättat råttbrunt hår och en näsa som hon inte längre har kvar. Men filmen handlar om den coola rikis-killen med det balla namnet Embry Larkin (Charlie Hunnam) och det är hans fejs som syns på fodralet. Poletten trillade ner och jag kan andas lite lättare. Ibland blir man liksom rädd, ansiktsblindhet är inget jag strävar efter.

Embry har nämligen försvunnit från skolan. Polisen kopplas in och då har det gått ungefär tio minuter-en kvart av filmen och där tappar den mig. En ung kille försvinner alltså, det är fine, jag köper det. En ung kille med rika föräldrar, duktig i skolan, snygg och med en kalaspingla till flickvän försvinner alltså. Fine. Jag köper det med. Grejen är bara den att när polisen kopplas in så har Embry varit borta i TVÅ ÅR och DET köper jag inte. Men jag tittar klart på filmen. Okej skådespeleri räddar filmen från motorsågsmassaker, som så många gånger förr. Men handen på hjärtat, ingen av dom inblandade lär prata högt om sin medverkan här.

Publicerat

ROAD TRIP

Josh (Breckin Meyer) har varit ihop med sin Tiffany (Rachel Blanchard) typ hela livet. Nu går dom på två olika college med massor av mil emellan sig men har ändå lovat varandra att hålla ihop och vara trogna. Lättare sagt än gjort.

Josh får för sig att Tiffany träffat en annan så när han blir förförd av Beth (Amy Smart) kan och vill han inte säga nej, inte ens när han märker att Beth filmar hela tjottaballongen. Dagen efter får han reda på att en släkting till Tiffany dött och att det var därför hon varit okontaktbar. Han har alltså varit otrogen och bandet han spelat in med gulliga hälsningar har blivit utbytt mot den nyinspelade nakna varianten och är nu postat och på väg till Tiffany. Josh får panik och bestämmer sig för att försöka hinna till Tiffany före brevet och för att göra det behöver han en bil och gärna lite sällskap. Tre polare hänger på och roadtrippen är igång.

Road trip är på ett sätt en ganska vanlig halvgalen collagefilm med några få höga berg och en hel del brådjupa dalar men på ett annat sätt är den mer än så. Road trip är nämligen begåvad med en skådespelare som jag tycker har en märklig utstrålning, en skön stil och är annorlunda på det där sättet som jag inte kan värja mig emot. DJ Qualls heter han och här spelar han rollen av bilens ägare Kyle. Innan jag såg den här filmen var han mest känd för mig som Theodore Donald ’Rat’ Finch från filmen The Core men nu är han Roadtrip-Kyle för hela slanten. Råttlik, smal som en sticka, underlig men han har mer karisma än vilken Ben Affleck som helst. Jag hoppas få se honom i nån riktig höjdarroll framöver.

Road trip är en film som klippt och skuren för starköl, snacks och kompisgäng. Ju fler som är med och skrattar ju roligare blir filmen. Jag skrattade gott några gånger men det är ingen Eurotrip, inte för mig. Men det är det å andra sidan inte många komedier som är.