Etikett: Genesis Rodriguez

Publicerat

HOURS

Det var nog många som tänkte ”Paul Walker – who?” när twitterstormen kom över oss om att han var död. Plötsligt var Paul Walker en ”stor skådespelare”, en ”saknad skådespelare” och ”filmvärlden kommer aldrig bli detsamma igen”. Say what?

Paul Walker är känd för Fast and the furious-filmerna, inte så mycket mer än så och det kryllar inte av folk som smäller upp dessa filmer på sina all-time-high-listor. Så vad är det som gör att synen på döda förändras så? Vad är det som gör att Paul Walker plötsligt ses som en bra skådespelare och att hans filmer nu poppar upp på dom mest underliga ställen och att betygen på hans filmer känns betydligt högre nu än dom varit om han varit vid liv?

Andreas Samuelson på MovieZine skriver :”Ett värdigt avsked för Walker” och ger Hours 4/5 med orden ”det är fint att en så sympatisk skådespelare som Paul Walker får lämna filmvärlden med en sådan imponerande rollprestation.” Mr Film skriver ”Walker visar att han kunde annat än att köra snabba bilar” och fortsätter med ”dock ska vi inte att glömma att detta är en väldigt värdigt avslut med en imponerade prestation från Paul Walker som han ska vara oerhört stolt över”.

Kanske är det sant att det är just Hours som visar att han kunde annat än att köra bil, kanske kan en snabb gluttning på hans filmografi visa att av dom 28 filmer (och mängder av TV-serier) han gjort körde han bara snabb och furioös bil i typ 5,5 och att det kanske finns nåååågon film i listan som är aaaaningens bättre än just Hours, detta rövhål till ”film”.

För mig känns det som under min värdighet att ens SE KLART filmen och jag har svårt att tro att någonting annat än mat på bordet för familjen hägrade för herr Walker när han tog rollen.

Han spelar Nolan, en man som befinner sig på BB i New Orleans samtidigt som orkanen Katrina har sin framfart. Hans fru, den nyblivna mamman dör och han hittar henne inrullad i ett lakan i korridoren (?). En läkare tittar på honom.

Nolan: ”She just gave birth to our daughter.”

Läkaren: ”So at least you have a daughter. That is good news.”

Jag är ledsen Paul men det här är inte bra, det här är inte bra nånstans. Jag såg en film strax före jul där både du och filmen var riktigt bra. Jag väljer att minnas den som min ”Walker visar att han kunde annat än att köra bil”.

Den norske filmbloggaren Captain Charisma har också sett filmen och hans text glädjer mig.

Publicerat

THE LAST STAND

Hö-hö. Eller kanske he-he. Så känns det när jag ser postern för The Last Stand, fördomarna liksom bara kommer till mig, som syner från framtiden för en spåkvinna.

Postern är ett collage som tillsammans blir symbolen för en redig hardass snubbefilm. En affisch som luktar folköl och chips med smak av sourcream and onion. Fötter med smutsiga tubsockor som vilar på det rökfärgade soffbordet. Den mongoliska ökenråttan Vinnie Jones springer omkring i en bur som städades sist när Clinton var president. Det rapas. Det fjärtas. Det skrockas. Lyckan är fullständig när det vankas snabba bilar, actionfest, ett manus med noll IQ och en stenhård Arnold i huvudrollen.

Jag tycker inte så mycket om öl. Jag äter hellre ostbågar än chips. Jag äger inga tubsockor och skulle jag ha en råtta skulle den heta Cesc Fàbregas. Och snubbefilm eller ej, en redig actionrökare tackar jag sällan nej till, inte när Arnold Schwarzenegger kravlat sig ut ur solduschen och försöker visa sig från sin allra fräschaste sida. Efter hans inhopp i Expendables 2 trodde jag hoppet var helt ute med honom, han var rent HEMSK där, pinsam nästan.

I The Last Stand är han inte pinsam. Det är som om tiden stått still eller som att vara en del av Tillbaka till framtiden. Det funkar! Filmen är alldeles lagom hjärndöd, den känns påkostad och den sydkoreanske regissören Jee-woon Kim (som mig veterligen främst gjort skräckfilmer förut) har fått till en störtskön känsla filmen igenom.

Fragment från andra filmer dyker upp i huvudet. Men in black (öknen), A history of violence (restaurangen), Mina jag och Irene (i början när Arnie får bilnycklar och förväntas vara ”snäll”), lite Fast and the furious, en hel del Clintan från dom senaste åren (rynkig äldre man) men främst känns The Last Stand som ett hopkok från rätt BRA actionfilmer från 80-talet.

Jag är helt enkelt nöjd. Och glad. Och mätt.

*raaap*

Flmr, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också sett filmen.

Publicerat

MAN ON A LEDGE

Heeeeello Samuel Henry J Worthington – eller får jag kalla dig Sam?

Jag har aldrig riktig fattat vad som är grejen med dig, vad allt fuzz handlar om. För mig har du alltid bara varit en bitig australiensare som tagit roller i filmer där effekterna spelar huvudrollen (jag menar, hur mycket verkliga scener finns det i Avatar, Terminator Salvation och  Clash of the titans?). I mitt tycke ganska trista filmer dessutom. Sen såg jag dig i Texas Killing Fields och den var helt okej, du var helt okej men jag var ändå inte övertygad om din kapacitet och eventuella storhet. Men nu sitter jag här efter att precis ha sett den på ytan rätt alldagliga thrillern Man on a ledge och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte flinade. För jag flinar. Jag är glad. Sam Worthington, I get it now. I get YOU now!

Egentligen finns det ingenting med den här filmen jag inte sett förut. En oskyldigt dömd man, den här gången polis dessutom har suttit fängslad i tjugofem år för en diamantkupp han inte begått. Alla överklaganden har nekats, det finns ingen utväg, Nick Cassidy (Worthington) kommer ruttna i finkan.

Så dör Nicks gamla pappa och han blir utsläppt några timmar för att gå på begravningen. Det blir hans väg ut. Eller ut å ut, det är helt fel ord i sammanhanget, men Nick har en plan för att bli rentvådd och den planen tänker han följa. Jag berättar inte mer om handlingen nu, för Sam, visst är det dum att avslöja för mycket? För mig räcker det med att säga att filmen är snyggt gjord, den känns påkostad,  den är spännande och till och med  lite smart och du är alldeles jättebra Sam. Stort skådespeleri i liten förpackning istället för precis tvärtom som jag är van att se dig. För mig får du gärna stanna i den här genren för evigt.

Wrath of the titans ligger och väntar på en tittning (gäsp!), rykten går om en uppföljare till Avatar och Simon West´s krigsactionfilm Thunder Run väntar runt hörnet. Jag kan inte säga att det bådar gott, jag kan inte säga att jag är pirrig i magen av förväntningar men nu vet jag, jag VET att du kan om du vill, det gäller bara att få chansen och att ta den. Därför får den här filmen en stark trea i betyg, enbart på grund av dig.

Play it again, Sam. Snälla, gör det.