THE RETURN OF GODZILLA

Det har gått hela trettio år sedan förra veckans original-Godzilla-film spelades in. En ung man vars föräldrar omkom i den första filmen har ägnat hela sitt vuxna liv åt att studera Godzilla och det kan kanske finnas en liiiten baktanke där som stavas hämnd av nåt slag.

När Godzilla återigen hotar att inta Japans kust vill både USA och Sovjetunionen att monstret ska utplånas med hjälp av atombomber. Japanerna är oroliga, dom ber världens stora ledare att tänka på radioaktiviteten och på att ingen med säkerhet vet om Godzilla går att förinta med bomber. Dom om några vet att det inte finns något som heter ”säkra kärnvapen” och lyssnar inte på ryssarna som kallar det ”nationalistisk egoism” att inte bomba. Herregud, monstret har ju till och med ätit upp en av ryssarnas ubåtar! Hemska tanke, hur egoistiska kan japanerna bliiii?

Det är härligt att se Godzilla i 80-talstappning. Lila neonljus, män med mustascher, ett snyggare och större monster. Filmen känns påkostad, som ett försök att göra något unikt trots att hela fjorton filmer producerats sedan första filmen. Musiken är jättefin och känns modern, ja, västerländsk om man så vill och precis som i så många amerikanska filmer från mitten på 80-talet så är det mycket politik inbakat i historien.

Helt okej effekter, snygg produktion och en i sammanhanget ganska smart historia. Jag tycker inte det här är så pjåkigt alls.

Originaltitel: Gojira

Svensk titel: The Return of Godzilla

Produktionsår: 1984

Regissör: Koji Hashimoto och R.J. Kizer

Speltid: 103 min

Onödigt men kul vetande: Godzilla är varken en liten plastdocka filmad enbart i miniatyromgivningar eller ett animerat monster, Godzilla spelas av en skådespelare som bär runt på kostymen. I framtida Godzillafilmer kan man se små ubåtar med namnet Satsuma på sidan, det är en homage till Kenpachiro Satsuma som spelade Godzilla från och med denna film fram till 1995.

.

Nytt fredagstema: GODZILLA

I väntan på vårens stora blockbusterpremiär Godzilla (14 maj) kommer fredagskvällarna här på bloggen att vara i detta japanska jättemonsters våld. Å andra sidan tar det inte slut i och med att Godzilla anno 2014 kommer till biograferna, i min Godzilla-box finns nämligen sex originalfilmer och således kommer temat pågå sex veckor framöver.

Redan 1954 kom första filmen Gojira, en svartvit monsterrulle som filmbolaget Toho tog fram efter att ha sett succén med King Kong. Ordet Gojira är en kombination av ordet gorilla och det japanska ordet för val – kujura – och handlade om en gigantisk radioaktivt muterad ödla som är ett resultat av atombomber och provsprängningar i Stilla havet.

Men den här filmen föddes en helt ny filmgenre, Kaiju Eiga (filmer om jättemonster) och det har kommit över trettio filmer om Godzilla sedan dess.

För att vara en gammal film tycker jag dom lyckats fint med att få till effekterna, framförallt ljudet och musiken är bra och bidrar till att det blir en kanske inte läskig filmupplevelse men väl en upplevelse. Scenerna när Godzilla stiger upp från havet är riktigt snyggt gjorda.

Jag gillar att filmmakarna gjort Godzilla med en allvarlig baktanke. Visst är historien hittipå men nånstans känns det som en genuin rädsla ligger och pyr i bakgrunden, en tanke om atombomberna som föll i Nagasaki och Hiroshima bara nio år tidigare och vilka naturkatastrofer dessa kan ha åsamkat.

Trots det relativt låga betyget hade jag en trevlig stund framför TV:n. Jag kan liksom inte blunda för att monster som befinner sig under vatten är bland det läbbigaste jag vet.

Originaltitel: Gojira

Svensk titel: Godzilla – Monstret från havet

Produktionsår: 1954

Regissör: Ishirô Honda

Speltid: 96 min

Onödigt men kul vetande: Godzilla skulle från början vara en gigantisk bläckfisk men så blev det inte. Inte heller plan B fungerade, en eldsprutande jättegorilla. I den här filmen är Godzilla ca femtio meter hög men kommer att öka till det dubbla när vi är framme vid de nyare filmerna. Detta beror på att det byggts så många skyskrapor i Japan sedan 50-talet att femtio meter numera känns fånigt litet. Godzillas fötter ska enligt uppgift (se ut att) vara 22,5 meter långa i den här filmen.

 

.

Fredagsfemman # 117

5. Nytt skräckinjagande fredagssällskap

Nu när bloggen sagt hejdå till Jigsaw efter att han hängt här varje fredagskväll i två månader så kör jag igång med ett nytt tema redan ikväll. Det är ett aktuellt tema, en figur som kommer dyka upp på bio inom en snar framtid, ett monster man inte kan göra annat än att fascineras över hur tacky det än är. Ikväll kommer första inlägget av sex. Yōkoso Gojira!

.

.

.

4. Vårens smak: Citron

Citronbitar är världsmästargott på pizza ihop med getost, ruccola, honung, pistagenötter, fikon och prosciutto. Anteckna! Smaka! Bara gört! Det fräter lite i gommen men det är det värt.

.

.

.

3. 60-tals-bonanza

Idag drar Henke och Christian vidare i sitt filmtema Decennier och under maj är det dags att gräva ner sig i 1960-talet. Dagen till ära skrivs det om en film jag tyckte om när jag såg den, To kill a mockingbird eller Skuggor från Södern som är den heter på svenska. Gregory Peck är verkligen en finfin skådis! Klicka på respektive namn för att komma till texterna: Henke, Christian, Jojje, Sofia och jag.

.

.

.

2. Turist-peppen

Ruben Östlund ska tävla med sin film Turist i Cannes. Jag har läst att Ruben med denna film ”hoppas öka skilsmässofrekvensen och minska turistandet”. Det låter som en härlig antites för det är något jag ofta känner när jag ser svensk film som fokuserar på just turistande. Sällskapsresan 2 och 3,  Reine och Mimmi i fjällen, Sune i Grekland, det kryllar av par som borde skilja sig och sluta turista. Men varför har den inte svensk premiär förrän i november? Det är ju jättelångt dit. Det är vinter då, tänk på det!

.

.

.

1. Sist på bollen men nu sparkar till och med jag!

Jag hade inte sett ett enda avsnitt, hade inte koll på ett endaste namn, jag har scrollat förbi så många tweets att nån info borde ha fastnat men nej, jag var totalt ospoilad vad gäller Game of Thrones när jag då – äntligen – började titta på serien tillsammans med Henke förra lördagen. Då blev det fyra avsnitt efter varandra och nu har det blivit ännu fler. Jag är lite fast kan man säga. Lite. Eller för att vara en serie så är jag ganska mycket fast. Härligt och bra på en och samma gång. Typiskt att det är utomhusaktiviteter-och-långpromenader-i-solsken-säsong bara.