GRAVE ENCOUNTERS

Efter att ha sett trailern och strax efter fått tvätta underbyxa så hade jag rätt höga förväntningar på den här filmen. Det visade sig vara onödigt.

Filmer som skrapar ihop allt av värde till en insäljande trailer borde förbjudas i lag. Jag vet inte huuuur många gånger jag retat upp mig på detta och svurit dyrt och heligt på att aldrig se en trailer igen men det är väl lite som dagen efter en blöt fest- huvudvärken går över.

Grave encounters är filmad som en låtsasdokumentär. Ett gäng filmare ska övernatta i ett nedlagt mentalsjukhus i vilket det sägs spöka och kamerorna hittas så småningom och det som hänt däremellan är som man säger – historia. En historia vi får se. Såklart. Och som kunde ha varit spännande OM JAG INTE SETT DEN DÄR FÖRBANNADE TRAILERN INNAN!

Vad trött jag blir på mig själv! Filmen är ju egentligen inte dålig, inte tråkig, inte oläskig heller på något sätt men det finns så många men att jag inte ids bena ut dom.

På ett pyjamasparty med fjortonåriga tjejer i ett kolsvart rum kommer den här filmen att framkalla många ”Iiiiiiiiiiii!”. Jag är tyvärr lite för luttrad för att gå upp i falsett åt detta.