ELDFLUGORNAS GRAV

Nyårsaftons morgon började lite annorlunda för mig. Den började med att jag var ledsen. Kudden var alldeles blöt efter drömmen jag nyss haft och orden ”Nå-nåååååååååås, Nå-nååååååååås” ekade i mitt närminne.

I drömmen satt jag i baksätet på en svart bil med tonade rutor och bredvid mig satt min yngsta brorsdotter som även i verkligheten är det sötaste barn med den coolaste personlighet jag någonsin träffat, mina egna inkluderade. I drömmen visste vi båda att bilen skulle sprängas och hon tittade upp på mig med stora rädda sorgsna ögon och sa med sin ljusa röst ”Nå-nååååååååås”.

Jag har dragit mig för att se Eldflugornas grav. Filmen har legat och skvalpat i mitt medvetande sen den kom det där rungande finfina filmåret 1988 men det har liksom aldrig blivit av att jag sett den.  Jojjenito, Fripps filmrevyer och The Nerd Bird har skrivit otroligt gott om filmen ( 3 X 5/5!) och Movies-Noir tyckte om den (3,5/5). Jag litar verkligen på deras omdömen, det är mer mig själv jag inte har ordentlig koll på.

Historien om syskonen Seita och hans lillasyster Setsuko som försöker överleva bland bombningar, hemlöshet och svält i andra världskrigets Japan är på pappret ingen skrattfest a la Disney direkt. Jag har medvetet väntat in rätt mental form för att orka se filmen, för att kunna bedöma den på rätt sätt. Att vakna en ledig dag med huvudet på en gråtblöt kudde och en liten flickas ledsna blick på näthinnan, kan det komma en mer rätt dag att se denna film? Troligtvis inte. Det är nu eller aldrig.

Jag bullar upp i soffan med en blå kopp te och nyinköpta näsdukar med minionerna på. Andas sakta in genom näsan, ut genom munnen och trycker på play.

Jag dog på kvällen den 21 september 1945.

Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen och skriver om den idag. Klicka här för att komma till hennes recension. För egen del är jag tvungen att uppdatera min årsbästalista från 1988, den nya finns här.