Svensk söndag: FLICKORNA

Men förstår du inte, om vi bara håller ihop skulle vi kunna ändra på det mesta här i världen.

För en vecka sedan gjorde Feministiskt Initiativ ett bra försök att ta sig in i Sveriges riksdag men det snubblades på mållinjen. Citatet här ovan är inte hämtat från deras valkampanj utan från filmen Flickorna från 1967 som jag just sett. Det känns som att mycket av det som händer och sägs i filmen är otroligt aktuellt fortfarande och det får mig att undra om det verkligen hänt så mycket på jämställdhetsfronten under dessa 45 år? Frågan är om Flickorna var före sin tid eller Fi efter?

Mai Zetterlings film handlar en hel del om ”kriget” mellan män och kvinnor, vad kvinnor behöver göra för att det ska bli ”fred”,  det vill säga jämställdhet. ”Om det är fred det gäller så skulle jag mer än gärna offra min figur och platta till mig som en spätta” säger en av filmens tre huvudpersoner Liz (Bibi Andersson), Marianne (Harriet Andersson) och Gunilla (Gunnel Lindblom) och hela filmen kryllar av citatvänliga meningar som skulle fungera mer än väl på tryckta oblekta tygpåsar.

Men att säga att filmen enbart fokuserar på kvinnofrågor är att förminska filmen en hel del, snarare känns den som ett smörgåsbord av helt vanliga mänskliga funderingar som både män och kvinnor kan ha. Tankar om barn och familj, om jobb, om otrohet och andra förbjudna tankar, om invandring, om det här med att som förälder få egen tid (måste ha varit en MYCKET modern tanke 1967!).

I Stockholm gick filmen bara tre och en halv vecka på bio sen försvann den från repertoaren. Den fick en hel del skit kan man säga. Expressens Bo Strömstedt (som då var chef för kulturredaktionen) klämde i med “Vilka förstockade menstruationer!” och säga vad man vill om detta, en liknande mening i en filmrecension skulle man nog inte kunna skriva idag, inte ens som chef på Expressen.

Mai Zetterling dog för exakt tjugo år sedan. Jag hoppas hon förstod vilken enormt intressant film hon gjort, vilken tidlös film hon gjort, vilken klurig film hon gjort. Och varför pratar inte fler om Flickorna? Eller pratas det om den, är det bara JAG som missat det?

Det här är faktiskt saker som angår oss allihop. Kan man över huvud taget förändra varann och världen vi lever i? Kan vi det? Kan vi ändra på oss? – – –  Ni sitter ju där som om ni är uppstoppade. Säg nånting då! Förstår ni inte att vi måste tala med varann? Människor måste kunna prata med varann! FATTAR NI INTE ATT VÄRLDEN BLIR VAD VI GÖR DEN TILL? ”

Svensk söndag: KVINNORS VÄNTAN

Jag har mitt liv, mitt enda liv. ”

Det är inte Jonas Gardells ord även om man skulle kunna tro det. Det är en av kvinnorna vid runda bordet, det runda av trä, som säger detta. Runt bordet i sommarstugan sitter fyra kvinnor som väntar på sina äkta män och som ska tillbringa några semesterdagar tillsammans. Rakel (Anita Björk), Marta (Maj-Britt Nilsson), Karin (Eva Dahlbeck) och Annette (Aino Taube) har mer gemensamt än att dom är just kvinnor, dom är nämligen svägerskor, kvinnor gifta med varsin bror.

Rakel är gift med Eugen (Karl-Arne Holmsten) men hon har ”kramp i moralen” enligt hennes älskare Kaj (Jarl Kulle). Visst har hon dåligt samvete över sin otrohet, hon tror att det är nånting fel på henne. Hon gör allt både hon och Eugen vill men ändå är ingen av dom varken nöjda eller glada. Men Kaj ser henne, tar på henne och hon kan inte låta bli honom.

Marta väntar barn men vill inte gifta sig med den blivande pappan Martin (Birger Malmsten). Höggravid åker hon till BB för att föda barnet helt själv. Karin och Fredrik (Gunnar Björnstrand) fastnar i en hiss och det är – vad jag förstått – den scenen som gör att filmen klassas som en komedi och Ingmar Bergman för första gången fick höra en biopublik skratta till någon av hans filmer.

Det här är alltså en film om kvinnor med kvinnor men som ändå inte skulle klara av Bechdeltestet. För att en film ska klara detta test måste den uppfylla följande kriterier:

  1. Ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer
  2. …som pratar med varandra
  3. …om något annat än män.

Här pratas det om otaliga livskriser genom kvinnornas ögon men männen är katalysatorerna, kärnan, fokus. Ändå känns filmen viktig ur ett kvinnligt perspektiv. Den visar på ett ganska frankt sätt hur livet på 50-talet kunde te sig för gifta kvinnor och det känns att manus är skrivet av en kvinna och inte av filmens regissör Ingmar Bergman själv. Gun Grut har skrivit manus. Hon var även Ingmar Bergmans tredje fru och mamma till deras gemensamma son med det fantasifulla namnet Ingmar Bergman Jr.

Själv satt jag framför TV:n och hade det myyyysigt. Känslan av mysighet och Bergmanfilm i samma mening är inte helt vanlig men ändå, så kändes det. Mysigt. Filmen är långt ifrån någon renodlad komedi så gå inte på den genrebeskrivningen. Det är ett svartvitt drama om kvinnors liv och väntan. Jädrarns vad tungt det lät! Kanske den engelska titeln säger mer om filmens egentliga budskap: Secrets of women. Kvinnliga hemligheter. Där har vi det! Hemligheter och…väntan.

I temat Decennier skriver Henke idag om en annan Bergmanfilm, kanske en aningens mer känd sådan. Klicka här för att läsa.

Veckans klassiker: HETS

Den som trodde att Caligula bara var en romersk kejsare har helt fel. Caligula var även lärare i latin på ett läroverk nångång på 40-talet.

Jan-Erik Widgren (Alf Kjellin) vill inget annat än gå ut gymnasiet med okej betyg men han har svårt för latin. Att han har en sadistisk jävel till lärare gör inte saken bättre, inte heller att dom dejtar/umgås med/köper sex av samma kvinna, den ”lättfotade” Bertha (Mai Zetterling). Caligula får för sig att Jan-Erik fuskar på ett prov och därifrån finns det bara en väg och den är utför.

I november såg jag en fransk skolklassiker av François Truffaut som heter De 400 slagen. Det diskuterades lite i kommentarsfältet om likheterna mellan den filmen och Hets och jag måste säga att det finns en hel del beröringspunkter, om inte annat så är dom båda intressanta svartvita tidsskildringar av skolmiljöer.

Helt otippat valde jag Hets som fredagsfilm härom veckan och hade det varit sommar hade jag nog trott att jag fått en släng av aggressiv solsting. En fredagkväll med Stig Järrel, vad tänkte jag med? Kanske tänkte jag inte alls, kanske visste mitt undermedvetna nåt som mina fortfarande aktiva fredagshjärnceller inte förstod för Hets visade sig vara en tämligen lättsedd och BRA film. Jag tyckte inte alls att det kändes som att den har 69 år på nacken.

Ingmar Bergman skrev manus, Alf Sjöberg regisserade och jag nickade och tänkte ”fusk, vadå fusk?”