Vägarna till en filmtitt kan ibland vara outgrundliga. Som varför jag överhuvudtaget tittar på Pysar och sländor, en musikal från 1955, med Frank Sinatra och Marlon Brando. Ja, Marlon sjunger! Också!
Originaltiteln på denna fånigt översatta svenska filmtiteln är Guys and dolls och DÄR har man hux flux en musikal som är aningens mer känd än Pysar och sländor. Den utspelar sig i New York och handlar om att Nathan Detroit (Sinatra) slår vad med Sky Masterson (Brando) om att den sistnämnda ska kunna övertala Sarah Brown, en frigid frälsningssoldat (Jean Simmons), att hon ska åka med honom till Kuba.
Inte världens mest spännande premiss kanske men låtarna kanske är sköna? Nej, dom är ju inte det. Det här är nämligen en musikal helt utan musikaliska inslag som sätter sig. Ovanligt och kanske även lite obegripligt. Ingen ”höjdpunktssång” alls. Allt är liksom bara en transportsträcka från A till Ö men det är en sträcka som är väldigt mysig. Den är färgglad. Det känns som att Damien Chazelle tittat en hel del på den här filmen innan han gjorde La la land.
Två timmar och trettio minuter senare är filmen slut och ja, den var helt okej. Förvånande mysig. Jag hade inte tråkigt men jag kommer heller aldrig mer att avsätta 150 minuter av mitt liv för denna berättelse, vare sig det är på film eller live på scen. Den är helt enkelt inte intressant nog.
