BOHEMIAN RHAPSODY (IMAX)

Rami, Rami, Rami Malek, var har du gjort? Vad i hela friden HAR du gjort? Förstår du ens själv vad du åstadkommit?

Hur kan Rami Malek, denna lilla yngling, lyckas gestalta en av musikvärldens allra största med en sådan inlevelse och LIKHET att jag i vissa scener baxnar? Freddie Mercury med sitt udda utseende, sina överdådiga poser, sin magnetiska utstrålning, det känns smått överjordiskt att lyckas med det men Rami Malek gör det omöjliga möjligt.

Samtidigt som jag sitter här och raljerar över både ålder och storlek på nämnde Malek får jag banne mig slappa mig själv rätt i fejset för han är ju ingen yngling och han är inte liten heller. Rami Malek är blott två centimeter kortare än Freddie Mercury var och det förvånar mig då jag faktiskt trodde att Freddie var väldigt mycket längre. Åldersmässigt är inte Maleks 37 år heller helt fel. Freddie Mercury dog 1991 när han var 45 år vilket betyder att han var 39 år under Live Aid-konserten 1985, en konsert som fungerar som ett nav i hela filmen Bohemian Rhapsody. Filmen börjar och slutar där.

Jag tog med mig mina barn och såg filmen på IMAX-salongen på Filmstaden Scandinavia och det visade sig vara en ännu bättre idé än det kändes från början (och då tyckte jag ändå jag fick till det som tusan med en film vi borde kunna finna glädje i alla tre. Kidsen blev glada och jag fick hänga med dom en stund. 200 spänn/biljett förresten. Och då var det vare sig plusstol eller 3D, ”bara” vanlig 2D och IMAX. Det är rätt saftigt, eller hur? I alla fall om man ska betala för tre).

Jag har självklart koll på Queen som grupp men deras musik har aldrig varit något som klickat helt för mig. Radio GaGa är den enda låt jag köpt på skiva men det gick ändå inte att hålla sig ifrån resten av deras musikaliska katalog. Låtarna hördes ju överallt – både då och nu.

Vad gäller mina barn så hade dottern noll koll på både Queen och filmen – trodde hon. När låtarna radades upp i filmen kunde hon alla texterna fast hon fattade inte hur och även om hon trodde filmen skulle vara en dokumentär blev hon väldigt positivt överraskad när det visade sig vara en spelfilm. Detsamma gällde sonen. Han fick ”rys” flera gånger och när vi satt och pratade om filmen efteråt sa dottern samma sak. Hon fick ståpäls på armarna och det ”händer typ aldrig”. Jag bara nickade. Jag fick också det. Plus att jag blev tjock i halsen och nostalgi-gråtig, speciellt under filmens sista kvart. Då mindes jag så väl den där sommaren 1985 när jag satt som klistrad framför TV:n och tittade på Live Aid – och på Queen – och insåg att det jag upplevde då var TV-historia.

Ja, jag förstod att det var TV-historia redan då men när jag nu ser detta på stor duk (JÄTTESTORDUK) och får uppleva konserten från Wembley IGEN (ja, det är precis så det känns) så är det så mycket tankar och känslor som susar runt i hjärnan. Jag var tolv, skulle fylla tretton då, hela mitt liv låg framför mig, samtidigt hade Freddie Mercury precis fått reda på att hans dagar var räknade, att han hade AIDS och att det inte fanns tid för framtidsplaner.

Han var tvungen att utnyttja varje dag som att den vore den sista, han lyckades omfamna det liv han hade och vara tacksam för dom nära och kära som så länge agerat hans familj. För egen del var det ungefär i samma veva som jag blev ”Fröken Bråttom”, som ville göra ALLT NU, som om det fanns en känsla i mitt omedvetna att jag inte skulle hinna allt annars. Trettiotre år har gått och jag har fortfarande bråttom och tjugosju år har gått sen Freddie Mercury andades in och ut för sista gången och världen häpnade över sanningen när han väl dog. ÄR HAN GAY? NÄÄÄÄÄ, det är väl inte möjligt??  

Kanske borde jag skriva även några rader om filmens regissör Bryan Singer? I december förra året gav 20th Century Fox honom sparken från denna film (mer info om detta finns att läsa här och här) och ersatte honom med Dexter Fletcher men Singers namn står med i både för- och eftertexterna. Rykten gör gällande att han till och med var i slagsmål med Rami Malek på inspelningen (förutom alla andra osnygga anklagelser Singer behövt hantera det senaste året).

Vad som stämmer och inte har jag ingen aning om, jag vet bara att regissören av denna film har lyckats göra ett genuint, kärleksfullt och musikaliskt porträtt av en grupp vars musik kommer överleva apokalypsen. Att jag personligen kan tycka att filmen är alltför (och onödigt) slätstruken och ”barnvänlig” (läs: det-moraliska-Amerika-anpassad) är en annan fråga. Mercurys homosexualitet visas med luddiga silkesvantar trots att han känns mer som en ormgropskompatibel kind of guy. En man som förutom allt annat hade den mest episka av mustascher. EPISK I TELL YOU!

Tack för allt Freddie. Och tack Rami Malek. Rami, Rami, Rami! Vi ses på Oscarsgalan!

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Dotterns betyg:

Bloggkollegan Sofia håller inte alls med vad gäller betygen (här är hennes text). Tänk så olika det kan bli. Det är kul med film!