ANT-MAN

Det känns som att det denna sommar gått inflation i tradiga filmtrailers. Varken Terminator Genisys, Mission Impossible: Rouge Nation eller Ant-Man har fått upp min puls högre än precis-innan-alarmet-ringer-kl-06.30, ändå går jag och ser filmerna. Såklart. Terminator G är avklarad, Tompa-filmen får vänta nån vecka till och Ant-Man bockades av igår kväll.

Paul Rudd spelar alltså Scott Lang, mannen som precis kommit ut ur fängelset och som på grund av ett nytt inbrott (som gick lite fel) kom över en dräkt som gör honom liten som en myra men ändå stark som värsta hulken. Michael Douglas är doktor Hank Pym, vetenskapsmannen som uppfunnit dräkten och hela grejen med att kunna krympa avståndet mellan atomer för att göra organismer mindre utan att för den skull paja nånting väsentligt.

Evangeline Lilly är doktorns dotter Hope och Corey Stoll är Darren Cross, snubben med brutal hybris som tagit över Pym Tech och som hittat på sin variant av liten-gubbe-i-dräk, fast såklart en bad-guy-sådant: Yellowjacket.

Det visar sig att en dålig trailer kan vara det bästa receptet för en bra filmupplevelse. Ant-Man var nämligen något så ovanligt som en rolig, egensinnig, småknasig, väldigt välspelad, alldeles precis lagom lång actionäventyrskomedi och jag tycker jättemycket om den! Att jag såg den i 2D i en fullsatt skrattande salong gjorde säkert sitt till men man ska inte förringa känslan man har under visningen oavsett om den är positiv eller negativ.

Sen hoppas jag att både Michael Peña och Bobby Cannavale någon gång ska få det stora genombrott dom förtjänar och bli lite mer ”household names”. Kanske kanske kan Ant-Man vara deras inträdesbiljett till ”vanliga biobesökares hjärtan”, Michael Peña borde i alla fall ha en rimlig chans, han är verkligen kalasbra här.

Summa summarum, Ant-Man är sommarens hittills charmigaste blockbuster! Så strunta i trailern, gå och se den bara!

THE DUCHESS

Som sagt, det går att lära gamla hundar att sitta – åtminstone litegrann.

Efter min nyfunna betuttning i Ralph Fiennes och mitt svala okejande av Keira Knightley tog jag min karta, kompass och pannlampa och fann The Duchess, ännu ett påkostat passionerat kostymdrama.

Kärlekshistorien om prinsessan Diana och prins Charles känner dom flesta till alltför väl. Hon var omtyckt och beundrad av ett helt folk, av alla utom sin äkta make. The Duchess handlar om en avlägsen släkting till Diana, nämligen Georgiana Spencer (Knightley) som gifter sig med den svinrike men groteskt otrevlige hertigen av Devonshire (Fiennes). Man kan lugnt säga att deras historia går igen i mycket av Lady Di och prins Charles liv och säkerligen i många andra brittiska aristokraters. Fan, det är inget trevligt. Ett sånt jävla patriarkat, fy tusan så illa kvinnorna blir behandlade (och tillåter sig själva bli behandlade i en del fall). The Duchess utspelar sig på 1700-talet men ibland känns det som om tiden stått still.

Det kändes lite härligt att börja titta på filmen, efter ett tag kändes det lite mindre härligt och sen lite svalt.  Jag vet inte riktigt varför. Kanske beror det på att det redan tidigt skrivs på näsan att den där hertigen är ett as och sen är han ett as och ett as igen. Jaaaa, vi vet, liksom. Och Georgiana är ett 17-årig naiv tonåring när hon gifter sig med sin hertig och även om hon växer upp och byter peruk så blir hon inte vuxnare bara med ledsen och bitter.

Filmens stora behållning är Hayley Atwell som hertigens älskarinna Bess och Dominic Cooper som Charles Grey, mannen Georgina förälskar sig i. Jag tycker väldigt mycket om dom båda men kanske inte filmen så mycket.

EN FÖRLORAD VÄRLD

Evelyn Waugh skrev den 1945 och den har kallats Englands bästa 1900-talsroman. Tv-serien efter den från 1981 har i sin tur kallats den bästa tv-serien någonsin. Att göra en biofim av En förlorad värld, eller som originaltiteln lyder Brideshead revisited, kan därför tyckas rätt dumdristigt. Men låt mig omedelbart säga det: Julian Jarrolds film är bra, riktigt bra.”

Det här texten är hämtad från Svenska Dagbladet och är det enda jag läst om filmen En förlorad värld innan den dimper ner i mitt brevinkast. Den bästa 1900-talsromanen, den bästa TV-serien någonsin. Stora ord, ord som egentligen inte har ett dugg med filmen i sig att göra – ju – men som ändå lägger ett viss mått av förväntning på filmen.

Medelklasskillen Charles Ryder (Matthew Goode) har konstnärsdrömmar. Han börjar på en ny och fin skola och träffar ganska direkt på den förföriske och excentriske rikemanspojken Lord Sebastian Marchmain Oxford, aka Sebastian Flyte (Ben Whishaw). Sebastian och Charles umgås tätt och Charles får följa med hem till familjen Flytes enorma egendom Brideshead. Mamma Flyte (Emma Thompson) sköter familjen, klanen, med järnhand och hennes barn, Sebastian och hans syskon, får inte stora chanser att själva bestämma över sitt liv.

En förlorad värld må så vara en fantastisk bok och den elva timmar långa TV-serien är säkert otroligt sevärd men den normallånga filmen lämnar inga spår alls efter sig. Tyvärr. Jag tycker första halvan är helt okej, fin musik, ett bra flyt men efter ett tag slår det mig att jag inte bryr mig om någon av karaktärerna och det där som är så centralt i historier som dessa – PASSIONEN – saknas helt. Jag känner noll kemi, det är lika gnistrande som att se dockteater med finger puppets med högadlig engelsk accent. Åsså lite gäsp på det.

CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER

På min födelsedag för fem år sedan fick jag ett av mitt livs allra bästa och mest genomtänkta presenter: ett Marvel-schack.

Hulkar, spindelmän, läderlappar och andra serietidningsfigurer samsas på den där rutiga spelplanen och kung i ena ”laget” är ingen mindre än Captain America himself.

Jag kom fram till mycket den dagen, inte enbart vad jag tyckte om mannen som gav mig presenten utan även att jag längtade efter att se en riktig spelfilm om just Captain America.

Han är en intressant snubbe, en tänkande snällis med en lika fin insida som utsida och såna tycker jag mycket om. Därför skäms jag en smula att jag inte tagit mig iväg till biografen förrän nu men ibland hinns inte allt med, så är det och så måste det få vara. Iklädd min Captain America-T-shirt och med en stor latte som enda sällskap satte jag mig tillrätta och lät mig insupas i Marvel-världen, den som är så fantastisk när den framställs på detta sätt: med hjärta, med hjärna, med humor, coolhet och finess.

Historien handlar om den lille tarmen Steve (Chris Evans) som inte vill något annat än att tjäna sitt land som soldat och hjälpa världen genom att strida mot nazismen. Han är alldeles för kort, alldeles för otränad och har alldeles för många sjukdomar för att ens bli påtänkt som soldat men vetenskapsmannen Dr Erskine (Stanley Tucci) hittar honom och ger honom en chans och under den militära träningen visar det sig att han har egenskaper som dom flesta hårdtränade stridisarna saknar: empati och ärligt mod.

Erkines baktanke med att värva Steve är att han ska vara med i ett experiment som transformerar honom till en toktränad supersoldat. Men Erskine vet också att experimentet, förvandlingen, gör att personen i fråga blir mer – ALLT – den kan bli men att personlighetsdragen som finns innan förstärks till max och därför vill han använda sig av en känslig kille, en snällis, en som inte bara kommer att döda för dödandets skull utan tänka efter innan. En annan baktanke han har är att han vill se den vidrige skurken Red Skull (Hugo Weaving) död och för att uppnå detta behövs någon av Captain Americas kaliber.

Jag gillar att en ny generation av maffiga actionkillar är på frammarsch. Det har varit ett stort glapp sedan Stallone, Schwarzenegger och van Damme hade sina glansdagar men nu finns det ett gäng som med bravur kommer att kunna ta över deras plats i filmvärlden som dom där muskliga, tunga, tysta och effektiva grabbarna som kan spränga, skjuta, slåss, hoppa, köra motorcykel, kasta granater, fetta in överarmarna och rädda världen – samtidigt.

Nu återstår bara att ge Chris Evans, Chris Hemsworth, Channing Tatum, Jason Momoa och dom andra grabbarna riktigt bitiga manus så  kommer biosomrarna framöver att vara härligt actionspäckade. Om inte annat så kommer The Avengers redan nästa år och jag säger bara herreguuuuuuuuuuuud vad jag längtar till dess.

Tips! Kolla trailern till The Avengers här. Brutal ståpäls!!