LYCKLIGARE KAN INGEN VARA

Jag tror såhär, om Lyckligare kan ingen vara hade varit en amerikansk film med EXAKT samma manus som nu så hade den antagligen inte blivit sågad alls på samma vis som den blivit nu. Hade den dessutom utspelat sig i New York hade tiotusentals människor säkerligen suttit framför TV:n och oooo:at och aaaaaah:at åt allt MYS och åt alla konstiga händelser som är som tankar, alla människor som möts på dom mest knepiga sätt och vi hade köpt det för det är det vi gör. Vi köper mycket lättare icke trovärdiga historier när dom utspelar sig någon annanstans än i våran egen vardag.

Den här filmen kretsar kring ett tjugotal personer som via öden och andra äventyr möts. Det är en bloggare som får barn med ett hockeyproffs, det är en körskollärare som blir utskälld av en barnmorska som är bästa kompis med en polis som var ihop med en känd artist som ung men nu är gift med en taxichaufför vars ex är en känd skådespelare som i sin tur är tillsammans med en känd amerikansk fotograf. Ja, sådär håller det på. Och filmen tickar på, den rinner förbi utan att vare sig lämna efter sig lukt eller smak. Den kom, sågs, underhöll en stund och glömdes bort, det är väl ungefär så jag känner om det hela.

Rent produktionsmässigt så syns det att det ligger pengar och gott hantverk bakom alla delar. Vyerna och Stockholms gator är hipstersnygga, det är några scener filmade i New York, det är bra musik och flow och skådespelarmässigt tycker jag att alla stora namnen gör det dom ska. Helena af Sandeberg, Dilan Gwyn, Sanna Sundqvist, Celie Sparre, David Hellenius, Kjell Bergqvist, Adam Lundgren, Fredrik ”Benke” Rydman, Eagle-Eye Cherry och Filip Berg, det är bra fejs, omtyckta, likeable.

För min del tycker jag filmen var exakt det jag trodde. En stunds lättsam underhållning som säkerligen kommer pryda TV-tablån under julhelgen på TV4. Kräver du mer än så blir du säkert besviken men det säger nog mer om dig än om filmen, egentligen.

ELD & LÅGOR

Få svenska filmmän över 30 kan göra mig lika genuint glad som Björn Stein och Måns Mårlind. Det är som att det SPRITTER om dom, som om deras kärlek till film inte kan rymmas i en kartong stor nog. Dom måste ut, dom måste testa, fixa, utmana. Vore dom pizzabagare skulle vi nog få se extra-allt-pizzor på menyn som gav både hjärtinfarkt, diabetes och dregelfläckar på skjortkragen.

När Eld & Lågor premiärvisades i Sverige på Stockholm Filmdagar var duon där och presenterade filmen och det var ljuvligt att se dom. Så glada, så stolta och upprymda. Som två spillevinker på legokalas. Underbart att se vuxna människor med passion och glöd på detta sätt, alltså UNDERBART är vad det är.

Dessa män har gjort en hel del vad gäller TV-serier och Hollywoodfilmer som Midnattssol, De Drabbade, Underworld Awakening och Shelter men Eld & Lågor är faktiskt bara deras tredje svenska långfilm. Storm (2005), Känn ingen sorg (2013) och nu denna film som är….ja vad är den egentligen? En romantisk bergochdalbana i 1940-talets Stockholm, en Romeo och Julia-saga belägen på Allmänna gränd på Djurgården med snittblommor, fjärilar, spöktåg, regnbågsbroar, eldsvådor, nazister, strippor, lögner, musiknummer, badbyxor, psykisk ohälsa, föräldraskap, hemligheter och två huvudrollsinnehavare som i och med denna film kommer ta sig in i många unga tjejer och killars hjärtan.

Frida Gustavsson och Albin Grenholm som Ninni och John är ett såntdär klassiskt kärlekspar som jag tror kommer fastna i den svenska filmhistorien. Vilken otroligt fin kemi dom har! Att Ninni och John dessutom funnits på riktigt och att grunden i denna kärlekshistoria faktiskt är sann gör filmen bara ännu bättre.

Allt detta ”riktiga” vävs in i Stein&Mårlinds effektfulla sagovärld och även om jag kan tycka att vissa delar av sidohistorierna tappas bort lite på vägen så vill jag ge dom cred till viljan och förmågan att väva in så pass mycket svärta som dom ändå gör i en film som denna.  Många hade nog låtit bli och fegat ur, speciellt – som sagt – eftersom det är ett Stockholm under brinnande andra världskrig med allt vad det innebär av rasister, tysklandsvänner och annat mindre smickrande.

Det är spännande att se rivaliteten mellan familjerna som ägde dom båda nöjesfälten på Djurgården, Gröna Lund och ”Nöjet”, det är häftigt att se ett Stockholm ”från förr” och det är en samling skådespelare som verkligen högpresterar. Förutom Frida och Albin har vi Robert Gustafsson som riktig gris (och Ninnis pappa), Helena af Sandeberg (som Ninnis mamma), Pernilla August (som Johns mamma) och Lennart Jähkel (som Johns pappa), Edvin Endre är Johns bror Lennart (och han ser verkligen ut som en otroligt ball mix av Dane DeHaan och mamma Lena).

Mer då?  Zara Larsson, kan det vara nåt? Eller Jay-Jay Johansson som pianist? Behöver du mer på pluskontot för att trava iväg till biografen?

Imorgon är det Alla hjärtans dag, då har Eld & Lågor premiär. En perfekt första-dejten-film! En alldeles strålande wow-20-år-ihop!-film också. Eller så går du och ser den alldeles själv i helgen, drömmer dig bort och njuter av svenskt filmiskt ögongodis. Släpp sargen innan bara. Ge dig hän. Våga ge dig ut där och bara ta in. Lyckas du med det kan jag lova dig en riktig åktur.

BLONDIE

Hur mycket skit kan en film få innan det blir larvigt? Så satt jag och tänkte under tiden jag såg Jesper Ganslandts Blondie, en film som jag uppfattat blivit sågad jäms med fotknölarna när den kom.

Varför har jag uppfattat det så? Det räcker ju med en snabb googling för att se att så inte var fallet. Jag vet dock att jag läste en del negativt angående Carolina Gynning och hennes skådespelardebut MEN nu när jag sett filmen undrar jag om det inte bara var den där svenska jävla Jante-jäveln som genomsyrar dessa åsikter? Det går väl knappast för sig i Jantesverige att vara Carolina Gynning, supersnygg OCH begåvad OCH som dessutom inte gör bort sig på vita duken?

Det enda lilla som stör är att hon i vissa scener glömmer bort att hon inte ska prata skånska. Samtidigt kan jag tycka att det finns en regissör som borde skrikit ”BRYT!” och tagit om scenen när han hörde att det blev fel, eller en klippare som borde kunna fixa till det, eller att det gått att lägga på ny röst efteråt?

Nåja. Nog om Gynning.

Blondie handlar om systrarna Elin (Gynning), Katarina (Helena af Sandeberg) och Lova (Alexandra Dahlström) som åker hem till sitt föräldrahem för att fira mammans (Marie Göranzon) 70-årsdag. Vill man vara petig kan man ifrågasätta hur gammal mamma Sigrid var när hon födde Lova eftersom Lova inte känns som en dag äldre än 22 men å andra sidan…..det är ju ingen omöjlighet. Kanske till och med en petitess? Äsch. Jag släpper den funderingen.

Blondie, som film, är verkligen ögongodis. Scenografin är oklanderlig och skådespelarna är rent utsagt SKITSNYGGA! Jag känner att filmen känns lite….fransk. I franska filmer upplever jag ofta att skådespelarensemblen kan vara nästan för snygg för sitt eget bästa. Att om det är en familj som ska gestaltas så är det VM i perfekta pager, babylen hy, långa slanka ben och fräknar på rätt ställe. Men det var innan jag sett Blondie för här är familjen beyond fransk. Det här är blondinälskarnas paradis och detta utan att gestalta någon av tjejerna som vare sig våp eller bimbos. Härligt säger jag bara!

Jesper Ganslandt använder sig av både musik och Olle Sarri på bästa möjliga vis och jag tokgillar att han dammat av Carolas gamla superhit Säg mig var du står och använder den både inne i filmen och under eftertexterna. Om jag hade sett filmen på bio hade jag sannolikt fått ståpäls och gråtit en skvätt under eftertexterna och därmed också gett filmen ett ännu bättre betyg men nu blev det Neflix på TV:n och en stark trea. Verkligen inte fy skam det heller! Bra jobbat, alla inblandade!

Fredagsfemman # 170

5. Hockey-VM

Sportdags igen. Okej, hockey-VM går inte att jämföra med fotbolls-VM, inte på en fläck, men ändå….det är bra kul ändå.

.

.

.

4. Aktuella biofilmer på Itunes?

Jag kan inte låta bli att drömma. Tänk om det gick att hyra aktuella biofilmer på Itunes, undrar hur mycket piratnedladdningen skulle gå ner då? Jag skulle utan att tveka det allra minsta LÄTT betala en hundring om jag kunde hyra en ny biofilm direkt in i min TV – och då bor jag ändå i Sveriges största stad där det kryllar av biografer. Hur skulle jag inte resonera om jag bodde i en mindre stad eller i en ort kanske i total avsaknad av biomöjligheter? Det känns som det börjar bli dags att tänka utanför lådan nu.

.

.

.

3. Från djupet av mitt hjärta på söndag

På söndag visas den nya svenska dramathrillern Från djupet av mitt hjärta på Klarabiografen (mer info finns här) och regissören Magnus Hedberg finns på plats. Jag är riktigt nyfiken på filmen speciellt eftersom Felice Jankell har huvudrollen, den enda skådespelaren i TV-serien 100 Code som kan vara nöjd med sin insats. Mitt enda aber just nu är att jag läst den lilla informationen som finns att tillgå på ImdB: ”Four friends are fatefully thrown into a veritable hell in this ambient and sometimes truly poetic Swedish genre drama.” Nåja. Det kan vara vettigt att sänka förväntningarna.

 

.

.

.

2. Alena

Apropå Felice Jankell, är det nån mer än jag som ser fram emot den svenska skräckfilmen Alena med nämnda Felice i rollistan (samt Helena af Sandeberg, Molly Nutley med flera), baserad på Kim W. Anderssons skräckseriebok?

.

.

.

1. Glädjen över knasbollsmanus

Idag har Big Game premiär. Det är en film som handlar om när Air Force One blir nedskjutet nånstans ovanför Finland och USA:s president (Samuel L Jackson) hittas i skogen av den 13-årige pojken Oskari (Onni Tommila) som gett sig tusan på att överleva ett dygn i vildmarken alldeles ensam. Nu hamnar han i en helt annan situation med terrorister i hälarna och presidentens överlevnad på sina axlar. Alltså, jag gillar det här!! Jag gillar det alldeles osett. Idén är så knasig och skön att jag jublar bara av att filmen blev gjord. Det känns noll procent säkert att filmbolaget kommer gå ens plus på det här men NÅN trodde på manuset och denna NÅN ska ha SÅ mycket cred tycker jag i dessa remakes-boats-och-blockbustertider. Jag ska se filmen så fort jag kan och jag HOPPAS att den är svinbra!

.

.

Svensk söndag: FÖRTROLIGHETEN

När folk liksom per automatik kläcker ur sig att svensk film är dålig kan jag bli irriterad men ibland förstår jag så himla väl hur dom tänker och vilka filmer dom menar.

Jag tror det rör sig om filmer som gör sig svårare än dom är, filmer som gräver ner sig i folkhemsmisär, filmer där det ska anspelas på förbjudna sexuella tankar men filmmakarna vågar inte gå hela vägen, filmer som utspelar sig på platser där invånarna borde ha en viss accent men skådespelarna bjussar på en egenkomponerad och noll procent trovärdig variant. Det är filmer i muggig gråbeige färgskala, det är antingen enbart stora skådespelare på filmaffischen eller ett gäng man aldrig förut hört talas om (och det finns en anledning till det) och hela filmen är deprimerande så man vill dö.

Förtroligheten är själva essensen av allt det som gör svensk film total oattraktiv i mångas ögon. Alla punkterna ovan stämmer nämligen in. Krydda detta med en soundtrack bestående av ångestframkallande psalmer sjungna av barnkörer så har du hela bilden klar för dig.

Att Alba August är bra och en stjärna i vardande förstår jag men helt ärligt, jag tycker synd om henne här. Vilket sammanhang hon blivit inslussad i. Jösses. Jag vill ringa BRIS. Som tur är kommer Förtroligheten glömmas bort och inte bli annat än en tveksam parentes i hennes filmbiografi men för resten av gänget….stackare!

Pappan Johan Gry är så felcastad att om Leif Loket Olsson glidit in från vänster och blivit en del av kungafamiljen så hade det känns naturligare. Mamman Helena af Sandeberg försöker sig på nån form av göteborgska som hon lika gärna hade kunnat strunta i. Det är troligare att en stockholmare flyttat till Örgryte och behållit sin accent än att en infödd göteborgare inte kan sitt eget språk. Sen är det Anton Lundqvist som är så himla bra i allt jag sett honom göra på scen att jag vägrar tro att den skrattretande gestaltningen han gör av filmens Sören ska belastas honom.

Varenda atom av den här filmen helt enkelt usel.  Jag kan inte beskriva filmen bättre än så.

Här är juryn som ska syna bloggen!

Jag har fortfarande inte riktigt smält att Fiffis filmtajm är nominerad till Årets Filmblogg 2013 och nu kommer nästa chock – juryn!

Idag släppte MovieZine namnen på dom fyra jurymedlemmar som ska syna, stöta, blöta och läsa våra bloggar och texter och det är dessa fyra som ensamt men gemensamt väljer vilken blogg som bäst förtjänar titeln Årets Filmblogg.

Juryn består av Helena af Sandeberg, Marcus Birro, Alba August och Erik Dalström.

Jamenvissthick!

Så nu skulle jag vilja be dig om en liten tjänst, speciellt om du läst min blogg ett tag och känner att du har koll på den. Har du någon favoritrecension/text/inlägg/whatever som du tycker att juryn borde kika lite extra på (jag vet ju inte ens om dom läser detta men chansen finns) och kan du i såna fall skriva detta här i kommentarsfältet? Det är okej att länka till nåt mindre bra också om du vill.

Nu ska jag hicka vidare.

Tack på förhand.

HYPNOTISÖREN

När Lasse Hallström återvänder till Sverige för att filma händer det något. Jag tänker inte bara på att hela filmsverige håller andan och glider ner i spagat alldeles oförhappandes, det händer nåt med Lasse Hallströms filmande också.

Jag citerar en terapeut som ofta säger ”bara för att du känner en sak behöver det inte betyda att det är sant” och tro mig, jag vet att det stämmer. Jag vet också att jag just i det här fallet tänker lita på det jag känner och skriva det.

Jag tror nämligen att Lasse Hallström trivs ypperligt med att filma på svenska. Jag tror att han tycker om att ha friare tyglar än i Hollywood och jag tror att han tycker det är tokskönt att slippa göra ännu en feel-good-rulle med sirapsdrypande slut. Så känner jag när jag tittar på Hypnotisören. Jag känner berättarglädje och jag känner att han nästan frossar i mörker (i betydelsen avsaknad av ljus) och jag kan bara anta att vårat skandinaviska vintermörker är en härlig kontrast till pastelligt fiskande i Jemen.

Det här är alltså en filmatisering av en Sveriges mest lästa böcker på senare tid. Sånt är alltid svårt. Hur förhåller man sig till boken, ska filmen vara bokstavstroende eller en egen individ? Jag har läst boken men jag läste den inte i ett svep så tyvärr haltade mitt intresse betänkligt under andra halvan men den är bra, den är välskriven OCH den är spännande. Filmen är också bra, den är välgjord men den är inte speciellt spännande. Däremot får jag en fin känsla för Erik (Mikael Persbrandt) och Simone (Lena Olin), mycket finare än jag fick i boken.

Den som gör mest skillnad på plussidan är ändå Tobias Zilliacus som spelar polisen Joona Linna.

Om Joona Linna är en sockerkaksform så är Tobias Zilliacus den perfekta smeten och Lasse Hallström har med knivskarp precision bakat den där kakan till nåt som skulle ge full pott i Hela Sverige Bakar. Att det är befriande att se ett ansikte jag inte sett tusenmiljonergånger i svensk film är också en klar bonus. Det känns som om jag kan andas, som att Lasse Hallström sitter bredvid mig på bion och håller upp en syrgasmask framför mitt ansikte. Pjuuuuuuuu, ppjuuuuuuuu, så låter det när jag lugnt och stilla andas mig igenom filmen och när slutscenen kommer börjar jag gråta. Jag sitter alltså och gråter! Min vänstra hjärnhalva är lika förvånad som den högra men likväl rinner tårarna. Kanske kom filmen lite för nära, det där med tillit, det där med ta sig igenom problem som känns som dom är gjorda i granit för att sen få nåt att jämföra med och upptäcka att ett I-landsproblem är ett I-landsproblem alldeles oavsett packeteringen.

Jag hatar att säga det men jag hoppas Lasse Hallström stannar i USA och fortsätter filma där, men jag hoppas också att han kommer hem fler gånger och visar var skåpet ska stå. För det gör han. Han ställer skåpet precis där det ska stå, säger TYSTNAD, TAGNING och sen kastar vi en oscarsbidragsnominering på honom. En välförtjänt sådan.

Jojjenito har också sett filmen. Här kan du läsa hans tankar om filmen.