JOHAN FALK 18: BLODSDIAMANTER

Efter förra filmen som var filmseriens första och enda riktiga bottennapp var det bara att sätta sig i båten igen och bege sig in i Falk-världen. Blott tre filmer kvar att se, jag känner abstinensen redan.

När eftertexterna till Blodsdiamanter rullar messar jag den enda jag känner som fastnat i filmerna lika hårt som jag. ”Jag kommer behöva terapi när sista filmen är sedd. Jag hoppas nästan att sista två är ruttet dåliga så blir det lite lättare….

Kanske lättare men föga troligt att dom skulle vara så dåliga va? Nu JÄVLAR har nämligen nästa växel lagts i och spaken har inte varsamt förflyttats i rätt läge med hjälp av en ömsint kopplingsfot, nej, femman har tvingats i med en motor som varvas så det ryker och luktar bränt och koppling, vad är det? Det går väl att aggroväxla om man är på det humöret?

Och DET humöret är filmen på. Satan alltså! Det var spännande så jag fick stickningar under fingernaglarna! Jag hade så gärna sett den här filmen på bio. Tänk att se den i en fullsatt salong, det hade gått att ställa valfri PET-flaska direkt på luften, så stilla och så tjock hade den varit.

Det bästa av allt med filmen OCH med att ha en blogg där jag får skriva precis vad jag vill är att jag kan använda mig av min frihet och välja att inte skriva ett endaste någe om handlingen. För det bästa med filmen och anledningen till att jag hoppas att så många som möjligt ser den som den artonde filmen i ordningen och med sjutton sedda filmer innan – helst – är att den kommer få HÖGSTA BETYG! Det finns inget annat, jag är golvad, genomsvettig och superimponerad av alla inblandade!

Den artonde filmen och den första femman!

Manus: Peter Lindmark
Regi: Peter Lindmark

ONDSKAN

Jag undrar om någon film någonsin varit mer aktuell inom mina fyra väggar än just Ondskan just nu.

På nyheterna pratas det dagligen om dysfunktionella internatskolor, det skrivs om samma skolor i tidningen, historier från verkligheten förs fram och samtidigt har min dotter läst boken på svenskan och min son har haft den som bänkbok alldeles frivilligt. Självklart dukar vi upp söndagfrukost framför Erik Ponti med ”vänner” på Stjärnsberg, internatskolan från helvetet.

16-årige Erik lever med sin ”goda mor” och sin styvfar i ett rikt hem i Stockholm. Det är rikt på prylar men föga på ömhet och empati. Styvfars bäste vän är bältet han pryglar Erik med var gång han inte förstår honom och modern väljer var gång att vända ryggen till, att blunda och/eller spela piano under tiden detta pågår.

Misshandeln skapar ett monster i Erik, en slagskämpe som aldrig slutar slå och Erik sätter sig till slut i en omöjlig situation och blir relegerad från skolan. Mammans lösning är då Stjärnsberg, den fina internatskolan som ska ge Erik slutbetygen han så väl behöver för att kunna ta sig vidare in på gymnasiet.

För Erik blir nya skolan inget annat än same-same-but-different. På skolan råder kamratuppfostran, pennalism är kung och Erik är på tok för ifrågasättande och uppkäftig för att bara smälta in i systemet. Rumskamraten Pierre blir hans enda vän och årskurs nio en lång svart sträcka mot ljuset på andra sidan.

Som alltid när jag tittar på ”svåra” filmer med mina barn blir det en diskussion på nån timme eller två efteråt. Frågorna strilar som spön i backen och jag blir så glad över det. Varför gör inte lärarna nåt? Varför ringde Erik inte Bris? Hur kan såna här skolor få finnas? Vem köpte ut cigaretterna? Barnen ställde alla dom rätta frågorna men tänkte inte på den som stör mig allra mest: Vad är det för jävla morsa som blundar när ens barn blir slaget? Hur fan är hon funtad? När vi pratade om det hade dom ganska krassa men ändå vettiga tankar. Det var ju männen som bestämde då, mamman var beroende av honom, det var inte alls då som nu, nu har mammor egna jobb och pengar och behöver inte vara beroende på samma sätt.

Ser man det genom barnens ögon så har kvinnans roll verkligen förändrats och stärkts dom senaste årtiondena. Det är ju bra. Ser man det genom mina ögon så hade jag hellre bott i tält och bara ägt kläderna jag hade på kroppen än att genom tyst medgivande säga ja till att mitt barn får stryk.

Ondskan var det ja. Vad är det onda i filmen, vem är den onde? Intressanta frågeställningar i en välgjord film baserad på Jan Guillous självupplevda roman med samma namn. Andreas Wilson spelar Erik Ponti med trovärdig James Dean-look, i alla fall så länge han inte pratar. Han svarar liksom en millisekund för sent hela tiden så att dialogen blir precis sådär styltig som den ofta blir i svensk film. Men bortsett från det så tycker jag hela ensemblen sköter sig fint. Gustaf Skarsgård som den gänglige Otto Silverhielm är otäckt trovärdig och Henrik Lundström som Pierre Tanguy är precis sådär mysig som han var redan i Tillsammans (och sedan i Kocken).

Jag hade inte sett filmen sen premiären 2003 och mina tankar om den var i det närmaste identiska nu som då – en helt okej film men läs hellre boken.