Etikett: James Bond

Publicerat

SNACKA OM FILM #9 – ”Bjuda Bond på en gurkmacka?”

Ja….vad är han egentligen, James Bond? Är han en stilig gentleman eller dess totala motsats? I veckans avsnitt tar Steffo och jag varsitt djupt spadtag ner i Bondvärlden och använder oss av både listor, diskussion och tankeexperiment för att komma fram till svar på en hel del 007-relaterade frågor. Sen har vi givetvis sett den nyaste filmen, Spectre, och om den tänker och tycker vi mycket och yvigt.

Förra veckan fick jag i uppdrag att välja ut tre skådespelare som jag vill se som nya Bond samt förklara varför och det har jag gjort. Frågan är om jag får godkänt? Och kommer Steffo fixa sitt nya uppdrag, att likt en liten nål in i tinningen ta sig in i hjärnan på någon annan?

Steffo är pigg, glad, fräsch och på plats i ett lugnt och skönt Norrköping, själv sitter jag supersnorig i en knarrig läderfåtölj i ett hotellrum mitt i centrala Berlin – och jag lyckades missa Daniel Craig på röda mattan med en hårsmån! Således blev veckans podd både lite söt och salt, sur och glad och som grädde på moset alldeles förjävla titelvimsigt från min sida.

Podden kan lyssnas på där poddar finns men annars finns vi lite överallt. Följ oss gärna på det ställe som passar dig bäst. ♥

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film

Publicerat

007 – UR FIFFIS SYNVINKEL

Tidigare i år hade Fripps filmrevyer ett jätteprojekt där han såg/såg om och analyserade samtliga filmer om agent 007. 23 filmer senare kom han fram till den ultimata listan, dom bästa Bondfilmerna genom tiderna.

Jag är inget stort fan av James Bond, jag kan se filmerna, risa eller rosa som jag gör med vilka andra filmer som helst men den där kulten kring filmserien hänger jag inte riktigt med på.

En man, en agent, en lyxlirare som lever i sus och dus, som dödar utan att blinka och som har rätt att göra det. Han har uppenbara problem med mänskliga relationer, med tillit, med att våga släppa någon in på livet, med att leva nån form av ”normalt” liv. Filmerna har manus som ofta lämnar en del övrigt att önska, det är gadgets – roliga prylar – som ska underlätta dödandet, det handlar om filmvärldens mest iögonenfallande produktplaceringar, det är våpiga brudar som inte direkt behöver kämpa för att få ner den där vältränade agentkroppen mellan lakanen och det flängs hit och dit runt om i världen så man skulle behöva en jordglob under armen för att hänga med.

Jag kan ha fel men när jag klickar mig runt bland filmbloggarna så är det oftast män som skriver (mycket) om Bond. Jag vet inte om det beror på att kvinnliga filmbloggare prioriterar att skriva om andra typer av film eller om det helt enkelt är en subgenre som inte faller i smaken. Jag vet bara att det känns som att jag har en lite annorlunda synvinkel på filmerna än vad filmbloggarna jag läser har. Därför tänker jag grotta ner mig i Fripps filmrevyers 007-lista den här helgen. Jag tänker se (och se om) alla filmer på den översta toppen och jag tänker jämföra mitt betyg på filmen med några av filmbloggosfärens mest idoga Bond-fans: Filmitch, Movies-Noir och Fripps filmrevyer.

Filmerna som kommer dyka upp här under helgen är dessa, i nämnd ordning räknat från den sjunde bästa till den absolut bästa enligt Fripps filmrevyer.

7. Världen räcker inte till (The world is not enough)
6. Ur dödlig synvinkel (For your eyes only)
5. Åskbollen (Thunderball)
4. Casino Royale
3. Agent 007 ser rött (From Russia with love)
2. Skyfall
1. I hennes majestäts hemliga tjänst (On her majesty’s secret service)

Framåt söndag kväll kommer en sammanfattning och en psykisk och fysisk utvärdering av mitt miniprojekt. Hur betygssätter jag dessa filmer om man jämför med tre insatta snubbar? Är Fripps topplista en bra riktlinje eller är han ute och cyklar? Är jag kanske ett större fan av Bond än jag själv tror?

Frågorna är många, helgen alltför kort. Nu kör vi.

Publicerat

Fredagsfemman # 84

5. The Grandmaster-varning

När Filmspanarna besökte Malmö Filmdagar gick alla utom jag och såg The Grandmaster. Flera var riktigt tok-pepp på filmen, det pratades om den duktige regissören, om den fina trailern, om förväntningar. Att sen se mina filmspanarvänner komma ut från salongen med bekymmersrynkor mellan ögonen, förbaskade, besvikna, förvirrade, svärande, ja det var en syn god nog att skriva en fredagsfemma om. Jag har aldrig varit med om en så unison sågning av en film som när jag lyssnade på samtalet kring The Grandmaster. Ingen verkar ha förstått historien. Vem var dotter, vem var mor, varför dog den, nej den är ju inte död. Utan att ha sett filmen bjussar jag härmed på en varning. Om inte ens erfarna filmtittarrävar som dessa fattar filmen kanske den inte är så bra. (Biopremiär idag med rosa överstrykningspenna)

 

 

4. Det tog 57 avsnitt men nu är jag fast

Jag har fastnat i nån slags jag-kan-inte-göra-ett-skit-utan-en-podkast-i-öronen vilket resulterar att dom poddar jag följer väldigt fort blir genomlyssnade och jag står där poddlös och vilsen, lite som Clint Eastwood när han står i regnet och väntar på Meryl Streep i Broarna i Madison County, en Meryl som dessutom aldrig kommer. Min lösning på detta I-landsproblem var att ge Filip och Fredriks pod ännu en chans, kanske en sista chans. Jag har försökt två gånger förut, lyssnat på flera avsnitt men det har inte gått, deras snacktempo har gjort mig hyperstressad. Så också denna gång. Skillnaden är att jag denna gång inte gav upp, jag hade liksom inget bättre att lyssna på. 57 genomlyssnade avsnitt senare fattar jag grejen. Strålande intelligent snack, dom är grymt snabba i skallen och har en allmänbildning som borde göra många svarta i ansiktet av avund. Och jag har över hundra avsnitt kvar i min backlog. Härliga tider!

 

 

3. Child 44

Alltså, en ny film med Tom Hardy känns alltid spännande. Och Noomi Rapace är också oftast bra, likaså Gary Oldman. Å Vincnt Cassel, Joel Kinnaman, Fares Fares och Paddy Considine. Sen är filmjäkeln regisserad av Daniel Espinosa, utspelar sig under stalintiden i Sovjet och handlar om barn som blivit mördade. Kan man vara annat än superpepp på den här filmen? Kan man det? Inte jag i alla fall.

 

 

2. Kom igen nu Gabriela!

Sveriges bidrag till Oscarsgalan är korad och i år blev det Gabriela Pichlers Äta sova dö. Jag skulle ljuga om jag sa att det var min personliga favorit (jag hade röstat på Call Girl) men det kommer inte hindra mig från att hålla alla tummar jag har att oscarsjuryn berörs av historien och tar filmen vidare till dom sista fem nominerade. Jag och väldigt många med mig skulle så gärna vilja se henne på röda mattan – och sen vinna hela klabbet!

 

 

1. Bond-bonanza

Jag har gjort något jag aldrig någonsin trodde jag skulle göra, jag har grottat ner mig i James Bond. Inspirerad av Fripps filmrevyer, Filmitch, Movies-Noir och Flmrs skrivande/listande av Bondfilmerna tänkte jag försöka ge mig på denna filmserie med mina jag-är-egentligen-inget-Bond-fan-ögon. Herregud, det kommer alltså bli Bond-bonanza på bloggen hela helgen (med start i eftermiddag). Pieeehwwww. Kan jag andas ut nu? Inte? Okej, jag väntar till på söndag kväll.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: CASINO ROYALE

Att erbjudas rollen som James Bond himself är få snubbar förunnat. Att som kvinna bli bondbrud är kanske det ultimata beviset för vacker yta, det slår högre än Miss World till och med. Ser man till motsatsen, bondskurkar, så har man kommit långt som skådespelare om man får frågan att karaktärisera en.

2006 var det Mads Mikkelsens tur att visa världen vem som just då var ondast av dom alla. Han fick rollen som Le Chiffre, mannen med pokerfejs trots ett ledset öga. Inte sedan Cry-Babys dagar har någon bemästrat konsten till krokodiltårar på samma snygga vis, dock beror Le Chiffres tårar på trasig tårkanal, inte på önskan för sympati (som det gjorde för Johnny Depp) men det hjälper riktigt inte för att göra honom ond.

Men hur mycket jag än försöker fokusera på min måndagsdansk så är det Daniel Craig som är i centrum, det är han som i Casino Royale gör sin första bondfilm, det är han som stiger upp ur havet med en kropp endast Gud, en PT och tusentals träningstimmar kan skapa.

Casino Royale har allt en riktig bondfilm ska ha. Häftiga lyxiga miljöer, coola actionscener, en historia som inte riktigt spelar någon roll. Jag vet att det finns dom som tycker Casino Royale är den bästa bondfilmen av dom alla men där sätter jag ner foten. Casino Royale är jättebra men den kommer inte upp i nivå med Skyfall och jag vet exakt varför jag tycker det. Orsaken heter Eva Green.

Om jag skulle göra den här listan idag skulle Eva Green segla upp som veckans raket direkt upp på en topp-tre-placering. Jag tycker jag haft tålamod med henne i film efter film men nu är det nog. Hon är hemsk. Hon har rörelsemönster som en drogpåverkad och när hon pratar känns hon både falsk och okunnig. Hon är så störande att jag inte ens kan tyda om hon är vacker eller inte, rent objektivt. För mig är hon inte det. För mig är hon en överskattad docka med elaka ögon. Tacka veta jag Dame Judi Dench, hon är en fröjd att skåda på alla sätt och vis.

När M (Judi Dench) står bredvid Bond är hon ungefär ett huvud kortare än honom – hon med klackskor, han utan. Jag vet att Daniel Craig knappast kan anses som lång så jag känner Sherlock Holmes-nerven rycka nånstans vid höger axel. Luras filmen? Vill dom få mig att tro att Craig är en långt och ståtlig man – också. Efter lite efterforskningar känner jag mig lugn. Craig är inte lång, runt 173 cm vad det verkar men Judi Dench är en minifigur, blott 155 cm lång i strumplästen så längdförhållandena stämmer i filmen. Pieeeuuuhw.

Mads, hur klarar sig Mads då? Han klarar sig fint tycker jag. Jag kanske inte tror på att han är en superskurk, jag kanske inte skulle börja hicka om jag mötte honom i en illa upplyst viadukt en höstnatt, jag kanske inte släpper tanken på att han är just Mads och ingen annan men whoooppsie, I don´t care. Nej, jag gör faktiskt inte det. Inte den här gången.

Filmen:

Mads:

Det finns mycket mer att läsa om Casino Royale om du vill. Här är några länkar: Fripps filmrevyer, Jojjenito, Movies Noir, Filmitch och Flmr.

Publicerat

TID FÖR HÄMND

Motsatsen till att se en Bondfilm som jag mindes som i det närmaste perfekt och i ett sällskap av totala Bondanalfabeter (Goldeneye) måste vara det jag var med om för några dagar sedan. Jag såg nämligen en Bondfilm tillsammans med en styck Bondfantast och en styck specifik Tid för hämnd-älskare. Krocken mellan Goldeneye-återseendet och Tid för hämnd-omtitten blev total men ack så intressant att få vara med om.

Jag är ingen uttalad Bondälskare (eller hatare), jag kan titta på det mesta, en bra film är en bra film liksom. Ja, en dålig film är en dålig film med såklart – även med någon variant av James Bond vid rodret.

Jag såg Tid för hämnd när den gick upp på bio sommaren 1989. Mina minnesbilder var vaga, för att inte säga obefintliga men jag minns upplevelsen som okej, varken mer eller mindre. Nu när jag ser om den och har en hel del fler Bondfilmer aktuella i filmhjärnan ser jag den på ett liiite annat sätt. Framförallt slår det mig hur självklara både Pierce Brosnan och Daniel Craig är som efterföljare till Timothy Dalton som James Bond. När jag blundar och lyssnar på Timothy Dalton som pratar så kan det lika gärna vara Daniel Craig, dom är till och med lika i sina manér. Pierce Brosnan är Timothy Daltons classy storebror, en Dalton 2.0 om man så vill. Men det som slår mig är hur BRA Timothy Dalton är som Bond, som ”sin” variant på den engelska agenten, en agent som i Daltons tappning är allt annat än en gentleman.

Daltons Bond är liksom charmig och tuff som han ”ska” men också rätt sloppy och lösaktig på ett sätt som inte känns varken schysst eller fräscht. Fräsch däremot är Bondbruden Carey Lowell som med sin Pam Bouvier sätter ner klackarna i golvet, slår näven i bordet, skjuter hål i väggen, kör lastbil, flygplan, motorbåt, fixar biffen och räddar sloppyfaceagenten från en säker död. Hon är helt klart tjugo år före sin tid som Bondbrud. Många – jag själv inkluderad – höjer Izabella Scorupco till skyarna för att hennes Natalya Simonova skulle vara den första på riktigt intelligenta, självständiga OCH vackra Bondbruden men det är inte sant. Carey Lowell gjorde det sex år före henne och Pam Bouvier skulle banne mig ses som badass än idag, så sakta går utvecklingen framåt.

Vad gäller handlingen så är det lätt att bli rädd när man ser en speltid på två timmar och femton minuter men tiden bara svischar förbi. Det finns ingen direkt ”dödperiod” alls, det är ett underhållande och högt tempo filmen igenom och den är dessutom osedvanligt ”klaffsig” för att vara en Bondfilm. Inte så att man får se blod när nån blir skjuten, nejdå, men det händer andra saker med människokroppar som gör att det låter sschplaffs och luktar blodmos. Jag tycker dessa scener adderar en del till filmen snarare än förstör, en del Bondfilmer kan kännas så sagolikt barntillåtna att det blir på gränsen till tråkigt. Tid för hämnd är alltså inte en av dessa.

Jag blev förvånad över hur bra jag tyckte filmen var och hur fint filmad, snyggt färgmatchad och påkostad den känns. Här är mitt filmtittarsällskaps tankar om Tid för hämnd: Henke och Joel. Riktigt ingående och intressant läsning för Bondälskare – och andra.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 38

5. Filmfestivalplanering

Biljetterna är släppta och vi är många som försöker få ihop vardagsschemat i november med att hinna se så många festivalfilmer som möjligt. Mitt enda aber med hela företeelsen är köandet in i salongerna. Fan, jag hatar det. Jag hatar att inte ha en numrerad plats. Jag misstänker att jag är smått biografautistisk i min läggning men jag bjuder på det. Jag avskyr vassa och elaka armbågar i ALLA sammanhang.

 

4. Jennifer Lopez

Förklaring kommer imorgon (och ja, jag är lika överraskad som du).

 

 

 

3. Kulturtant. Jag?

Allt ska provas åtminstone EN gång. Jag tycker verkligen det för hur ska jag annars veta? Så i min iver att inte dö förrän jag är fullärd av livets mysterier befinner jag mig just nu på kulturtantsresa på Östersjön. I skrivande stund vet jag inte om jag trivs bland överdimensionerade glasögonbågar, Gudrun Sjödén-kläder och loafers eller om jag bara vill hem, hoppa jämnfota till Scooter och titta på skräckfilm. Det kan bli precis vilket som. [Bilder är från www.larje.com]

 

2. Upp till bevis Colin Nutley!

Imorgon ska Friends Arena i Solna invigas och jag har skrivit om det förr, Colin Nutley av alla människor på hela jorden är storpotät över det hela. Jag kommer vara där – på plats – för att med kritiska ögon övervaka spektaklet – och förhoppningsvis ha sjukt skoj under tiden.

 

1. Bondfeber

Jag är inget stort James Bond-fan men jag fattar en hajp när jag ser den. Ikväll har Skyfall premiär och likt flugor kring en sockerbit kommer vi svenskar gå man ur huse för att se den snygge agenten med rätt att döda. För så är det och så har det alltid varit.